Sista inlägget

Klassens representanter Carin, Malin, Ida och Fanny fick ta emot ett hedrande 2:dra pris i Webbstjärnans final i maj 2011 Foto Rebecka Gustafsson

Inför prisutdelningen i Webbstjärnan ombads de nominerade att skriva om sitt arbete. Och det inlägget passar väl bra som avslutning på ett alldeles fantastiskt skolarbete. Så här skrev Ida, Carin och Malin i våras:

Vi är klass 8B på Helenelundsskolan. En klass som tillsammans har kämpat för att skapa en så bara hemsida som möjligt. Vi slogs ihop till en klass till år sex, innan dess kände de flesta inte varandra. Men vi har under åren lärt känna varandra och har nu skapat en stark gemenskap och sammanhållning, som troligtvis bidragit till våra oslagbara skills inom webbsideskapandet.

Vi kan börja med det självklara och säga att det var kul. Den mest intetsägande responsen som finns, men vi tror att glädje är en viktig del i varje webbsida. Vi kan bara hoppas att det syns på sidan hur roligt vi haft med den. Men förutom det har det också varit lärorikt och intressant att skriva blogginlägg från en tid när det inte ens fanns glödlampor, än mindre datorer och bloggar. Det var först när man lagt alla dessa tankar åt sidan som man på riktigt kunde börja skriva. Även fast det var jobbigt måste vi alla medge att det har varit en nyttig upplevelse för hela klassen.

Förutom grundkunskapen inom franska revolutionen har vi också fått en inblick i 1700-talets samhälle. Webben har gett oss större möjligheter att läsa texter från andra elever i klassen. Annars är det inte ovanligt att texterna stoppas in i SO mappen och glöms bort. Nu har vi alltså chans att läsa alla texter och få ett nytt och bredare perspektiv av franska revolutionen. Upphovsrätten har också varit mycket i fokus, speciellt när vi fick besök av Kristina Alexanderson. Vi tror att alla kommer att tänka efter innan de tar en bild från google nästa gång.

Efter att noga har kollat igenom våra konkurrenter i båda tävlingsklasserna vi blivit nominerade till har vi kommit fram till följande: Inom klassen bästa bidrag har vi bara två motståndare, båda de mest värdiga konkurrenterna vi kunnat hoppas på (eller inte). Vi har ändå enats om att http://projekttjernobyl.se är vårt största hot i kampen om segern. De har en väldigt stilfull och lättmanövrerad sida som både ser proffsig och ambitiös ut. Att de faktiskt varit där och tagit sina egna bilder gör ju inte saken värre heller. Sanningsenlig vet vi inte riktigt hur vi ska kunna tävla mot detta. Det är ju inte direkt så att vi kan ta vår tidsmaskin för att resa tillbaka till revolutionen och ta några fina semesterbilder. Vi får nöja oss med de få målningar som finns att få tillgång till.

Vi tror ändå att vi har hyfsade chanser att kamma hem något slags pris. Vi har lagt ner mycket tid på detaljer som att rätta skrivfel och ordna med kategorier. Istället för att proppa sidan full av konstiga program som egentligen inte har något med sidan att göra har vi försökt att göra den så fulländad som möjligt. Vi kunde som sagt inte använda särskilt många bilder så vi fick rita dem själva och hoppas att det räckte till. Vi ser såklart att alla de andra nominerade bidragen också har lagt ned mycket tid på sina webbsidor och underskattar inte en enda av dem. Men vi tror att vår webbsida ändå har det som behövs för att komma, om inte hela vägen, åtminstone tillräckligt långt för att vi inte ska lämna prisutdelningen tomhänta.

Slutet på historien men början på livet

5 oktober 1789, Okänd vistelseort

Kära läsare

Innan ni börjar läsa detta sista brev om mitt liv under revolutionsåret 1789 vill jag bara tacka alla er som följt mitt skrivande. Jag hoppas att ni, oavsett vilket århundrade, kan ta lärdom av händelserna under Franska revolutionen så att det aldrig igen blir en sådan orättvisa och ett sådant dödande av oskyldiga människor.

Idag skiner solen och fåglarna kvittrar i träden. Jag sitter på terrassen till ett litet bondhus någonstans nära gränsen till Belgien. Det är en lagom kylig morgon med vacker havsutsikt, Tristan ligger inomhus och sover, ett perfekt tillfälle att berätta vad som lett mig till denna stunden.

För att återvända till skogen så satt jag lutad mot samma träd, det jag skrivit förra från, hela natten och halva följande dag. Först då hade jag samlat mig tillräckligt för att kunna tänka klart nog att förstå att jag inte kunde sitta där för resten av mitt liv. Jag började traska längs en väldigt otydlig stig, som lika gärna kunde varit inbillad, tills jag till min lättnad nådde en större stig som definitivt inte var ett påhitt. Jag följde den ända till en stuga, en stuga som verkade full av liv. Jag skyndade mig till dörren och fixade snabbt till håret med ena handen samtidigt som jag knackade på med den andra.

Det var en lång kraftig karl, smutsig från topp till tå, som öppnade dörren. Jag sade att min by hade bränts ner av revolutionärerna och frågade om de viste åt vilket håll jag skulle gå för att komma till närmaste stad. Mannen granskade mig noga, utan ett ord grep han sedan tag i mig och dorg in mig i stugan. Han föste mig framför sig mot en dörr, jag började genast göra motstånd men det tjänade ingenting till, han var för stark. Jag fann mig själv inlåst i en lien skrubb i ungefär en haltimme inna det hände något. Eftersom huset jag ganska litet kunde jag, om jag ansträngde mig, höra vad som hände i hela stugan. Dörren öppnades och stängdes, någon informerade den nyanlände om att de hade fått en ovälkommen gäst medan han var borta.

Jag blev genast på alerten, nu kanske jag fick vet vad som skulle hända mig. Han sade att jag var adlig och med ens förstod jag. Jag hade klampat rakt in blad en grupp revolutionärer! Mannen fortsatte med att de hade hittat en anteckningsbok som ramlat ur hennes ficka. Jag famlade med handen efter min dagbok, den var borta. Allt jag skrivit, om mitt bröllop och om Tristan skulle de nu kunna läsa! Det gick några timmar, jag satt i mörkret och bad en tyst bön att det inte skulle börja med högläsning ur dagboken när dörrren plötsligt öppnades. Jag kan lova dig att jag aldrig i hela mitt liv blivit så förvånad. Framför mig, i all sin prakt, stod Tristan. Jag tappade fattningen helt ett tag och satt bara där på golvet av skrubben och stirrade med öppen mun på min make.

När jag tillslut lyckades forma min mun att bilda ord istället för ett konstant litet o blev resultatet inget bättre än ”Vad gör du här?”. Han log och svarade ”Jag skulle kunna fråga dig detsamma.” Sedan sträckte han ut sin hand som stöd för att jag skulle kunna resa mig. Jag tog den tacksamt och sedan kommer jag så skarpt ihåg alla revolutionärernas förundrade blickar. ”Är du en revolutionär?” frågade jag tyst. Tristan svarade att han hade varit på böndernas sida sedan han varit liten och sett hur dåligt deras egna bönder blivit behandlade. När han fick reda på att vi skulle gifta oss trodde han att jag skulle vara precis lika oberörd av lidandet som min far. Han hade inte vetat att jag var annorlunda tills han läst min dagbok. Nu förstod han att vi var mer lika än han kunde anat och han bad om ursäkt för hur tillbakadragen och reserverad han varit mot mig.

När vi gick mot dörren protesterade först några men han sade att jag var hans fru och om någon ville något med mig skulle de behöva komma förbi honom först. Han hade tydligen mycket respekt hos dessa människor för ingen sade något efter det. Vi gick och satte oss på trappan utanför huset. Tristan förklarade att dessa människor var en del av en organiserad grupp som försökte störta kungahuset och ge Frankrike jämlikhet. Han sade att han behövde gå in igen och klara ut några saker men försäkrade mig att han kände dessa människor, jag skulle vara helt säker där jag var. När han kom ut igen lade han sina händer på mina axlar och förklarade att han hade bestämt sig för att dra sig ur deras rörelse.

Efter att vårt hem blivit nedbränt hade vi ingenstans att ta vägen och han kunde inte kunna leva med sig själv om det hände något med mig på grund av det. Coubevioe var med största sannolikhet också förstört så jag hade ingenstans att ta vägen. Han hade pratat med de andra och en av dem hade en nyligen avliden son som lämnat efter sig ett litet hus vid Franska kusten. Vi hade fått tillåtelse att ärva det tills vi fått ordning på våra liv igen. Det tog två veckor men nu är vi här. Mot alla odds är vi här, och när jag tänker på det finns det ingen annanstans jag vill vara. Jag måste medge att livet med Tristan De Voix inte blev som jag förväntat mig. Det blev mycket bättre. 

PS. Om en SO lärare av någon anledning i framtiden skulle råka läsa det här är jag säker på att hon skulle ha öveseende med att den är några rader för lång. DS.

Halshuggning vid giljotinen…

13 juli 1789

Den 13 juli 1789

Jag gick till jobbet precis som vanligt när jag såg att nästan alla människor var ute på gatan och hade en massa vapen. Jag undrade vad som hade hänt och frågade några människor. De sade att kungen hade gått för långt! De var mycket upprörda och arga. Jag är så ung så jag har inte kommit så långt att jag har förstår mig på politik och sådant tjafs. De sa att det var slut på kungen och han ska bli halshuggen för sina synder.

 Det var en lång kö utanför butiken så helt plötsligt så kom min chef som äger butiken. Han sa att jag måste snabbt gå och börja jobba och göra så många svärd som möjligt. Men han har var mycket lycklig, jag tror det är för att hans affärer går mycket bra när det börjar bli krig och folk samlar på sig vapen och sådant.

Jag gick iväg för att börja jobba på att slipa svärden. Chefen sa att jag måste trippla antalet svärd jag slipar varje dag. Jag började genast tänka hur det ska gå till men jag kom på att man kan öka farten på hjulet som snurrar så man kan slipa svärden sabbare på det.

Men plötsligt upptäckte jag att det var ingen annan än jag som var i verkstaden så jag fick jobba själv hela dagen. Jag undrade först varför men jag kom på att det var kravaller på alla gator och att alla hade tröttnat på kungen. Jag tänkte var för ska jag börja jobba när ingen annan gör det! Jag gjorde mig ett eget svärd och gick ut från verkstaden och började gå mot folket.

När jag gick på väg till alla människor kännde jag en hand på min axel som ryckte till och någon sa med en mörk röst: ”Varför går du ifrån jobbet! Det är ingen ledig dag idag. Jag trodde vi hade kommit överens om att du skulle jobba från 7 till 19.” Så var jag tvungen och gå och jobba igen. Nu ligger jag i sängen och funderar vad som ska hända imorgon.

Ur min dagbok

Idag var jag inne i butiken eftersom jag skulle lämna ett svärd jag slipat.

Det var en soldat som stod och pratade. Jag råkade höra att soldaten hade gripit kungen och han var mycket stolt och mallig. Han berättade om hur han frågade om pass och att han såg att det var kungen som satt bredvid en svensk greve som hjälpte dem att fly.

Sent på kvällen i juni år 1791 här i Paris försökte en svensk greve hjälpa kungen och drottningen att fly från vårt land till gränsen och där fanns det soldater som kungen kunde lita på. Den svenska greven hade planerat hur han skulle hjälpa dem att fly.

Inne i vagnen så satt drottningen och barnen med slöjor för ansiktet. Kungen satt bredvid den svenska greven som körde vagnen. Senare när de kommit till varennes så frågade en av soldaterna efter pass. Greven svarade: ”Det här är friherrinnan von Korff och hennes sällskap som är på resa.” Flera människor stod runt och skrek att det var kungen och drottningen. Då upptäckte soldaterna att det var kungen och drottningen som försökte fly från Paris. Själv tycker jag synd om kungen för att han har gjort som folken har sagt. Han gav ifrån sig all makt. Men han får inte åka ifrån Paris.

Jag tycker han ska gå fri och leva resten av sitt liv så bra som möjligt. Jag tycker inte att han ska ha kvar några rikedomar men han ska gå fri. Nu sitter han i fängelset. Tack för idag dagboken. Nu ligger jag i sängen och måste sova för att jag ska upp och jobba imorgon som alltid.

Christian Bongret

Mitt namn är Christian Bongret. Jag är en svärdsmakare på 14 år som jobbar med att slipa svärden. 10 svärd om dagen slipar jag. Om jag inte gör det så får jag bestraffning, jag är ständigt rädd för att göra fel. Jag är trött hela tiden och jag är mycket glad när jag kommer hem och får sova. Min lön är mycket låg och jag jobbar bra för att jag inte ska få stryk. Jag har en dröm om att bli som han som äger fabriken och butiken som säljer svärden. Tänk så mycket pengar han tjänar varje dag. Han måste vara mycket rik! Tänker mig hur mycket saker han kan köpa för sin förmögenhet.

Jag flyttade från min pappa när jag var 10 för att börja jobba och tjäna pengar för att överleva. På fyra år har jag inte träffat min pappa och jag skulle gärna vilja träffa honom. Jag tänker på honom mycket! Efter jobbet är jag mycket trött och orkar inte leka med mina kompisar. Jag jobbar minst 12 timmar om dagen alla dagar i veckan.

Jean Bergerac

Mitt namn är Jean Bergerac och jag har precis fyllt 48 år. Jag är född i Rom men flyttade som 14 åring till Paris där jag hittade den vackra Michelle Dupont. Vi blev kära direkt och är nu gifta. Vi har fått två underbara barn Anelka och Antoine. Livet är underbart just nu, jag och min familj är väldigt lyckliga.  

Jag jobbar som soldat på forten Bastiljen som liggen en bit utanför Paris. På Bastiljen är vi 80 så kallade ”äldre” soldater och 30 schweiziska soldater. Jag börjar komma upp i åren och funderar att sluta snart.

Min fru Michelle jobbar som advokat. Det är ju en ganska stor skillnad mellan vad män och kvinnor tjänar. Men Michelle som jobbar som Advokat får bra betalt. Men jag är gladast över att vi får tillräckligt med mat varje dag och vi har tak över huvudet. Sen hoppas jag att när jag blir sisådär 55 skulle jag vilja flytta hem till Italien och träffa mina gamla vänner.

27 Juni 1791

Idag är det 27 Juni 1791,Kungen försökte fly förra veckan. Min son hade hört det på jobbet från en soldat, som hade berättat om hur kungaparet greps. Soldaten som sa det till Christan han var en av soldaterna som grep kungaparet. Såhär hade det gått till:

Axel von Fersen hade tänkt ut en plan för att hjälpa kungaparet fly. En kväll 20 juni år 1791 körde en vagn i hemlighet från kungens slott, inne i vagnen satt kungens familj. På kuskbocken satt kungen och en svensk greve som försökte hjälpa kungens familj att fly.

Den svenska mannen hette Axel von Fersen, det var han som hade planerat allt. Det var meningen att de skulle fly. De skulle fly från Paris och ta sig fram till gränsen. Där fanns det en båt och soldater som kungen kunde lita på. Men när vagnen kom fram till staden Varennes så var det en soldat där som stoppade vagnen för att se vad som fanns inne. Folket runt kände igen kungen och Axel von Fersen, och dom skvallrade på att det var dem. Där blev de gripna och soldaterna tog dem tillbaka till Paris.

Jag tycker synd om kungaparet. Kan de inte bara låta dem vara ifred? Han har ingen makt längre, de bytte flaggan, han gick med på nya grundlagen. Jag tycker att de ska släppa fri kungaparet.

Paris 14 Juli 1789

Paris 14 juli, 1789

Idag har vi varit 11 dagar i Paris. Vi fick bo hos en gammal vän i en liten stuga. Vi har märkt att det är många som är väldigt fattiga här i Paris. Många av de fattiga bor på gatorna och kämpar för att få lite mat. Min fru Henriette brukar några gånger ge ut mat till de fattiga. Folket i Paris är väldigt arga för att de inte har mycket makt i Paris. När jag pratar med folk i staden så får jag höra att bönder, arbetare, köpmän, hantverkare och andra fick betala allt högre skatter till staten.

Idag när jag jobbade med min son Christian, hörde vi folk skrika utanför. Jag och Christian gick och öppnade dörren. Vi såg en hel armé utanför som attackerade! Vi gick ut från bakdörren och gick hem till en bekant för att få bättre syn på vad som hände.

Vår bekant bodde i ett hus som var ganska högt upp. Vi såg en massa rök och det luktade krut från alla vapen. De flesta hade spjut. Min fru Henriette var så rädd att hon började gråta. De krigade i flera timmar. Vi gjorde inget, vi stannade bara kvar och tittade på. De slog ihjäl befälhavaren. På natten bar de hans avhuggna huvud spetsat på en lans genom stadens gator.

10 år senare

Revolutionen förändrade mitt liv. Det var en mycket skrämmande tid, men bitvis även mycket glädjande.

Jag har nu en egen familj. Francois och jag gifte oss på sensommaren år 1794. Bröllopet ägde rum endast någon månad efter skräckens slut och vi hade lyckan med oss. Gerard, då 18 år gammal, överlevde sin tjänstgöring i armén och lyckades ta sig hem så att han närvarade vid ceremonin. Lyckan verkade fullkomlig, jag hade just gift mig med mannen som jag älskar, han hade dessutom tagit sig tid att både lära mig läsa och skriva, skräcken var över och hela min familj var samlad. Ja förutom Gregoix.

Gregoixs död påverkade oss alla. Sorgen kommer nog aldrig att ta slut. Men våra liv fortsätter, åren går som om ingenting hänt. Tiden är inte nådig. Den går vare sig du vill det eller inte.

Att Francois lärde mig att läsa och skriva, vilket för honom var en ren självklarhet, gjorde att min dröm om att bli författarinna plötsligt var inom räckhåll. Jag kunde nu skriva ner mina berättelser och även om det tog tid så fick jag till sist en bok publicerad. Och i takt med att trycktekniken förbättras och fler lär sig att läsa så säljs det bara fler och fler böcker. Och i takt med att böckerna såldes så ökade min inkomst. Jag blev sannerligen inte förmögen, men till skillnad från min barndom så hade jag nu råd att köpa mat. Mat för alla oss tre.

Vår dotter Marie är nu 8 år gammal och jag älskar henne över allt annat. Hon är en blond liten flicka som alltid är glad, helt opåverkad av mörka tider. De äldre, de som upplevt så mycket krig, död och fasa är slitna. Jag vill ha fred. Jag vill ha ett fredligt samhälle och ett rättvist samhälle. Ett samhälle där min dotter kan växa upp utan större bekymmer. Men livet flyter nu på i vårt lilla hus i Paris. Vi kom fram till att bondelivet inte var något för oss. Francois var tvungen att byta efternamn, hans familj var, och är, inte särskilt populär. Och han försvann faktiskt den där dagen för så länge sedan. Allt blev så mycket enklare på det här sättet.

Napoleon Bonaparte är nu kejsare och styr vårt land. Han hade oförskämdhet nog att ta kronan från självaste påven under kröningen i Notre-Dame. Hans eget sätt att visa att det är han som bestämmer. Men allt som betyder förändring motages gärna. Hoppet om en bättre framtid lämnar oss aldrig.