27 mars 1793

27 mars 1793

Nationalförsamlingen har upplösts och Leon är nu med i nationalkonventet, han får mycket mer lön nu när han är Dantons högra hand. Jag har ingen aning om hur han kom i kontakt med Danton, han säger att han vill hålla det hemligt men varför skulle jag bry mig? Han får mycket mer lön så för första gången på länge går det ingen nöd på oss. Leon stöder förslaget med att alla revolutionens motståndare ska giljotineras. Far är en av revolutionens motståndare så jag tror inte att Leon kommer att försöka hjälpa honom hur mycket jag än bönar och ber.

Jag försöker att ligga lågt med min bakgrund. Om Leon talade om för Danton att jag kommer från ett adligt släkte kommer jag förmodligen också att sluta vid giljotinen. Jag ska inte påstå att jag är en motståndare men jag kan gissa att de flesta adliga är det. Revolutionen har ju inte precis gynnat deras livsstil. Danton skulle nog inte skona mig bara för att jag är Leons hustru.

25 mars 1793

25 mars 1793

Eftersom att George Jacques Danton har bestämt att vi ska ha värnplikt så har man nu tvingad min yngre bror Acel att gå med i armén. Far är inte så belåten till detta beslut med tanke på att de franska arméerna inte precis har haft ”vind i seglen” gällande sina tidigare slag. Jag förstår honom, jag skulle aldrig i mitt liv skicka i väg min lilla dotter till ett slagfält (eller liknande)!

Acel sade till mig att far har fått ett datum för avrättningen, han ska tydligen ha sagt emot någon hög person angående Acels värnplikt. Det är ju redan inbördeskrig så de borde lägga sin energi på någon dåraktig bonde istället för på far.

Nu sitter han förmodligen instängd i en cell i väntan på att bli giljotinerad. Jag ska se om Leon kan prata med vakterna om att jag ska få tala med far en sista gång. Det skulle ge mig inre frid om jag visste att far har förlåtit mig.

21 januari 1793

21 januari 1793

Denna dag kommer att bli en dag att minnas. Idag har vår kung Ludvig XVI skickats till giljotinen. Jag var själv där och såg klingan falla på hans bara nacke. Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då bödeln höll upp huvudet över folkmassan. Vilket liv det var sedan, överallt skrek folk ”leve friheten! Leve republiken!”. Kungen blev skickad till giljotinen på grund av förräderi. Jag anser inte att kungen förrådde oss, vi förrådde kungen.

Anne De Chardin

3 juni 1791

3 juni 1791

Jösses vad hon springer! Den lilla krabaten bara springer, inte visste jag att en ettåring kunde ha sådan energi. Inte nog med det, hon är så envis också! Leon kallar henne för envisa Éléonore. Livet är såå mycket roligare nu med Éléonore i livet. Jag älskar att sy klänningar åt henne. Det blir ju inte de finaste sammetsklänningar utan något ihopplockat av gamla kläder. Med hon blir glad i alla fall, det är det viktigaste!

Eftersom att Leon är med i nationalförsamlingen så är han aldrig säker ute på Paris gator. Nationalförsamlingen kämpar ju för ett ”bättre Paris” men det är inte alla som håller med. T.ex. så bestämde de att staten skulle äga kyrkorna och klostren, det är inte prästerna så nöjda med. Vissa bönder står också på sin prästs sida. Jag tycker att åtminstone bönderna borde vara nöjda med det de har fått. Jag menar de kämpade ju för befrielse från skatter och avgifter (vilket de har fått) kan de inte nöja dig med det? De flesta gör det men inte alla.

Fördelen med att Leon är med i nationalförsamlingen är att jag får reda på saker som jag aldrig skulle fått reda på annars. Han får självklart inte tala om för någon vad de pratar om på mötena, men det gör han i alla fall. Nu har de bestämt att vi ska ha kvar kungen men han ska nästan inte få bestämma någonting alls. Det blir nog bra tror jag eftersom att han ändå inte gör något.

Något som jag känner väldigt stark för är våra kvinnliga rättigheter. Jag har just avslutat Olympe de Gouges bok Deklaration av kvinnans och medborgarinnans rättigheter- Så otroligt bra bok. Jag försöker också att följa hennes framgångar med att göra kvinnors, barns och slavarnas rättigheter lika många som männens. Leon säger att hon är mycket aktiv i just sådana frågor men också att herrarna i nationalförsamlingen inte riktigt tar det hon har att säga på allvar. Hon har lyckats genomföra ett förslag hittills -kvinnornas rätt till skilsmässa, men är det allt vi ska få? Jag menar några av de viktigaste frågorna (enligt mig) så som rösträtt och valbarhet, vår rätt till utbildning och ekonomisk myndighet lägger de ju som sagt inte så många tankar på. Varför gör de inte det? Varför har inte vi lika stor rätt som männen att tycka och bestämma? Bara tanken på att sådana saker ska bero på vilken ”ras” man är eller vilket kön man har är ju avskyvärt om du frågar mig! Man skulle nog kunna säga att jag är lite av en feminist men jag håller mina tankar inom mig själv, det är nog bäst. Vem skulle bry sig vad en fattig hemmafru har att säga?

Men på tal om ingenting, det går rykten om att kungen är på flykt, man letar nu efter honom och hans familj. Det sägs att han ska ha känt sig hotat så han flydde. Jag hoppas att detta inte är sant, jag menar vilken kung flyr sitt eget land när det är kris? Aja, vi får väll se hur det går med det.

Anne De Chardin

10 oktober 1789

10 oktober 1789

Jag tror aldrig att far någonsin har varit så besviken på mig som han är nu. När vi för en månad sedan skulle gå på vår årliga hälsokontroll så upptäckte en av läkarna att jag var med barn. Det ledde till att jag blev utkastad från klosterskolan. Far förbjöd mig att komma hem, han sa att jag var en skam för släkten.

Så fort jag blev utkastad gifte vi oss, jag och Leon. Nu hyr vi ett litet rum av en äldre dam i ett gammalt hus i Paris. Leon har börjat jobba som smed. Det är ett mycket tungt jobb, han kommer ofta hem utmattad. Det är också dåligt betalt så vi har inte mycket pengar att klara oss på. Leon är oerhört glad att han inte bor kvar på gården där han bodde innan vi flyttade till stan. Om han hade bott kvar på gården skulle han ju betalat skatt till ägaren av godset. En sak som är mycket bättre nu är ju att godsägarna (adeln) inte får ta skatt hej vilt av sina bönder.

Om jag hade flyttat ut till Leon på landet så hade vi nog fått ett tufft år. Nu tänker jag såklart främst på missväxten som drabbade vårt land förra hösten. Här i stan märkte vi givetvis också av den dåliga skörden då Leons lön skönk drastiskt och matpriserna höjdes. Men vi var inte lika drabbade av den som bönderna var.

En väninna till mig talade om för mig att flera tusen kvinnor hade marscherat till Versailles för någon dag sedan. De började som en demonstration och slutade med att de krävde att kungen skulle komma till Paris. Det är bra att vi står upp för våra rättigheter! Fast jag borde inte ge mig in i någon demonstration, hur mycket jag än vill så måste jag tänka på barnet. Jag är i alla fall glad över att jag blev utkastad från klosterskolan. Nu är jag fri, jag får göra vad jag vill!

Nu ska jag gå till marknaden och handla kål, dagens måltid blir kålsoppa vilket är Leons favorit. Kål är billigt och bra, för att inte tala om mångsidigheten! Jaja… det är nog bäst att jag går ut och ser vad som händer. Det verkar vara någon sorts uppståndelse igen.

Anne De Chardin

Anne De Chardin

Mitt namn är Anne De Chardin, jag är 14 år. När jag var 7 år så skickade min far mig till en klosterskola. Min far har uppfostrat mig och min bror själv, min mor dog i barnsäng vid min yngre brors födsel. Min släkt är adlig, därav mitt namn. Far skickade mig till klosterskola så att han skulle kunna koncentrera sig mer på sitt arbete, påstod han. Min far är en eftertraktad barberare.

Min far bor mitt centrala Paris, han har berättat om hur det var när Bastiljen föll, att adeln inte längre är säkra på gatorna och att adeln nu också betalar skatt. Nu någon månad senare förstår jag att jag borde vara tacksam över att jag är här, mitt ute på landet i klosterskolan. Vi nämner inte mycket om den såkallade ”revolutionen” men jag känner av oron och ilskan i systrarnas ansikten.

Jag vantrivs här på skolan, alla flickor är väluppfostrade och är så glada och ”lever i nuet”. När vi inte studerar städar vi, vi är som nunnornas slavar. Vi får inte samtala med varandra förutom vid måltiderna. Dessutom så får vi aldrig träffa någon från det motsatta könet, men på mitt trädgårdspass så brukar jag och Leon (En fattig bondpojke som arbetar som trädgårdsmästare på klostret) smyga bakom klostrets mörka väggar. Gud vet vad som skulle hända om någon av systrarna skulle komma på oss.

Skolans huvudsyfte är att ”leda själarna till gud” Det känns nästan som om lärarna försöker på något sett få oss att bli ”en av dem” en av nunnorna. Jag kommer inte låta mig styras, snart är jag ute från detta fängelse!

Anne De Chardin