Charlotte Noailles

Jag heter Charlotte Noailles och jag är 19 år. Min far är smed och äger en verkstad mitt i Dijon, han tillverkar mest hästskor, det är inget man tjänar mycket pengar på. Han har specialiserat sig på svärd, men det är icke många intresserade av nu,  nej, det är gevär man ska nu förtiden.

 Min bror Jaun är den lataste man som kan hittas i hela Dijon, allt han bryr sig om är sin konst. Konst! Hur kan han tänka på sådant nu? Min far är för upptagen med att skrapa upp matrester från gatorna för att kunna göra någonting annat, och min bror sitter och tänker hela dagarna, filosofering kallar han det.

Jag är den enda som har tid att vara arg över min salige mors död. Jag är den enda som vill ha hämnd. Jag är den enda som har tid med det. Jag är den enda som tror att hon blev mördad. Soldaterna bryr sig inte om att en smeds fru dog, nej för de har bättre saker för sig. Det enda de gör är att sitta och supa hela dagarna. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska få hämnd, hur jag ska kunna smita förbi Pierre von Marseilles vakter som han samlat runt sig. Jag vet att han gjorde det. Jag vet att jag torde oroa mig mer för hur mitt hår ser ut, eller om vem jag skall gifta mig med, precis som unga kvinnor torde göra. Men det enda som har kunnat finna ro i mitt hjärta är hämnd. Det finns ej längre plats för sådant strunt som kärlek nu.

Jag skall få min hämnd.

Vive la liberté, vive la revolution

Annonser

Estelle Comte

Goddag, mitt namn är Estelle Comte. Jag är nitton år och bor i Frankrike på en stor herrgård med min lilla familj. Vi består bara av tre personer. Min fästman, min mor och jag själv. Min far gick olyckligtvis bort för tre år sedan när han fick en hjärtinfarkt… Och Jack, min fästman, hans  mor och far är också beklagligtvis i himmeln som min far, och sorgen för allas bortgång var mycket stor men vi fick gå vidare.
Men lyckan kom tillbaka till min mor och mig när jag fick reda på att jag var gravid! Men Jack kände något helt annat…

Vår ekonomi var väldigt låg eftersom Jack gått i pension och jag inte har något jobb än så skulle vi kan inte försörja ett till barn eller betala vårt kommande bröllop. Jag fick börja jobba som piga och vårt hus blev till salu. Min mor kollade på små hus som skulle rymma fyra personer, och min Jack drack… Han tog min graviditet hårt eftersom han inte ville bli en far. Jag kallades ”Den unga vuxna” av alla i min omgivning eftersom jag fick ta hand om det mesta i hemmet, och utanför. Jack bara söp, min mor var ofta mycket trött. Så jag är det unga skinnet som får underhålla vår familj.

Dagbok från 1789

 

Jag hittade en gammal dagbok från de svåra tiderna då revolution vilade som en förbannelse över Frankrike. Jag är 54 år nu och allt är så mycket bättre jämfört med för 30 år sedan. Jag ska nu läsa om hur Franska revolutionen skulle ta sin början.

(dagbok)

 Fredag 10 juli 1789

Jag står inte ut längre! Jag har bara en oxe, fyra grisar och 13 kultingar kvar på mitt slakteri och pengarna jag får för mitt hårda arbete räcker inte till. Skatten jag måste betala för det jag tjänar är hela  5/8 av allt tjänar, det är förfärligt. Endast 10% kan jag spara jag måste också sota pengar för utgifter och andra saker som ingår i mitt levebröd som slaktare.  Jag har dessutom en liten son jag måste försörja och eftersom frugan är i himlen så måste jag ta ledigt då och då för att försörja sonen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till?

Lördag 11 juli 1789

Affären är stängd idag, inte för att det är söndag utan för att det är hål i taket och det ska jag reparera. Men jag har haft otur som vanligt idag. Plankorna räcker inte till och min hammare är borta och värst av allt jag har ont pengar. Underbart (ironi). Jag har gått till snickaren och köpt material och materiel, nu har jag bara ett litet kopparmynt kvar i sparbössan.

Söndag 12 juli 1789

Det är söndag och skadan på mitt hus är lagat och jag gör som alla andra gör på söndagar, går till kyrkan för gudtjänst. Jag och min son Zinedine går till kyrkan och firar gudstjänst. Allt är som vanligt, bara det att det känns som att det är något fel på de flesta? Efter gudstjänsten gick jag och Zinedine hem till vårt hem. Jag förberedde att slakta en kulting till middag då smeden Salomon kom in i mitt hus. ”Vad får det lov att vara?” frågade jag. Smeden Salomon var ingen att lita på, han var smålömsk och hans gamla mor som bodde hos honom påstods vara ett medium. Han sa inget och slängde ett svärd och en pistol till mig, då han sa: behåll de här och invänta dagen då folkmassorna växer och vandrar mot Bastiljen. Jag begrep inte vad han hade menat med den där meningen men när jag nu skriver min dagbok så vet jag vad han menar.

Måndag 13 juli 1789

Jag fattar inte att jag har gjort det. Idag dödade jag skattmasen. Han krävde skatt och eftersom jag inte hade betallat förra månadens skatt och skulle denna månads skatt så blev jag så rosenrasande att jag tog pistolen som jag hade fått av Salomon och sköt skattmasen.

Tisdag 14 juli 1789

Om man bortser mitt dråp eller mord så sålde jag bra den där måndagen, men den tisdagen den 14 juli var början något nytt. Salomon kom till mitt slakteri mitt på dagen och sa åt mig att följa med honom till Bastiljen, som tur var låg Zinedine och sov och var dessutom sjuk när jag gick iväg. Jag var på väg mot Bastiljen med hundratals människor och jag var livrädd för att dö.

Allt gick så fort för mig vid stormningen jag stod i en stor klunga av människor. Först stod utanför Bastiljen, sen kom yrkes soldater med kanoner som var på vår sida sen var porten var öppen. Jag sprang in och fick ett skott på benet, jag ramlade och kände outhärdlig smärta men lyckades ändå springa fram och hugga en fiende med mitt svärd och skjuta två med mitt gevär, sedan hade smärtan tagit över. Jag satte mig i ett hörn och bad om hjälp. Jag fick hjälp men slaget var över för mig. Efter stormningen flydde jag hem trött och förvirrad och anade det jag aldrig skulle få uppleva – revolution.

Generalständerna är äntligen här i Paris

Av Germaine Staël von Holstein

Så har det då hänt. Kungen har kallat in Generalständerna för första gången på 175 år! Han var tvungen säger pappa. Adeln hade dragit ihop sina bönder eftersom de var så förbannade över den nya skatten. Nu kokar Paris av rykten. Vad är det som håller på att hända?

Min käre make ambassadören kom just hem, synnerligen upprörd. Tydligen har det ofrälse ståndet valt att låsa in sig i ett bollhus borta vid floden. De tänker inte komma ut förrän de kungen accepterar Nationalförsamlingen som de vill bilda. Enligt min upprörde make så har de goda herrarna svurit en ed att de inte ska komma ut förrän Frankrike har fått en ny grundlag.

Om inte frågan hade varit så allvarlig så hade det hela verkat en smula löjligt. 600 personer instängda i en sporthall. Det verkar jobbigt. Min käre Talleyrand sitter visst där också, så då tittar inte han förbi ikväll.

Det blir en tråkig hemmakväll eftersom allt mitt umgänge verkar väldigt upptagna. Maken ser jag inte heller röken av. Rapporterar hem till sin snobbiga och malliga kung av världens kallaste land.

Jag springer ner i köket. Kokerskan har väl i alla fall lite skvaller.