Ur min dagbok

Idag var jag inne i butiken eftersom jag skulle lämna ett svärd jag slipat.

Det var en soldat som stod och pratade. Jag råkade höra att soldaten hade gripit kungen och han var mycket stolt och mallig. Han berättade om hur han frågade om pass och att han såg att det var kungen som satt bredvid en svensk greve som hjälpte dem att fly.

Sent på kvällen i juni år 1791 här i Paris försökte en svensk greve hjälpa kungen och drottningen att fly från vårt land till gränsen och där fanns det soldater som kungen kunde lita på. Den svenska greven hade planerat hur han skulle hjälpa dem att fly.

Inne i vagnen så satt drottningen och barnen med slöjor för ansiktet. Kungen satt bredvid den svenska greven som körde vagnen. Senare när de kommit till varennes så frågade en av soldaterna efter pass. Greven svarade: ”Det här är friherrinnan von Korff och hennes sällskap som är på resa.” Flera människor stod runt och skrek att det var kungen och drottningen. Då upptäckte soldaterna att det var kungen och drottningen som försökte fly från Paris. Själv tycker jag synd om kungen för att han har gjort som folken har sagt. Han gav ifrån sig all makt. Men han får inte åka ifrån Paris.

Jag tycker han ska gå fri och leva resten av sitt liv så bra som möjligt. Jag tycker inte att han ska ha kvar några rikedomar men han ska gå fri. Nu sitter han i fängelset. Tack för idag dagboken. Nu ligger jag i sängen och måste sova för att jag ska upp och jobba imorgon som alltid.

Paris 14 Juli 1789

Paris 14 juli, 1789

Idag har vi varit 11 dagar i Paris. Vi fick bo hos en gammal vän i en liten stuga. Vi har märkt att det är många som är väldigt fattiga här i Paris. Många av de fattiga bor på gatorna och kämpar för att få lite mat. Min fru Henriette brukar några gånger ge ut mat till de fattiga. Folket i Paris är väldigt arga för att de inte har mycket makt i Paris. När jag pratar med folk i staden så får jag höra att bönder, arbetare, köpmän, hantverkare och andra fick betala allt högre skatter till staten.

Idag när jag jobbade med min son Christian, hörde vi folk skrika utanför. Jag och Christian gick och öppnade dörren. Vi såg en hel armé utanför som attackerade! Vi gick ut från bakdörren och gick hem till en bekant för att få bättre syn på vad som hände.

Vår bekant bodde i ett hus som var ganska högt upp. Vi såg en massa rök och det luktade krut från alla vapen. De flesta hade spjut. Min fru Henriette var så rädd att hon började gråta. De krigade i flera timmar. Vi gjorde inget, vi stannade bara kvar och tittade på. De slog ihjäl befälhavaren. På natten bar de hans avhuggna huvud spetsat på en lans genom stadens gator.

En låga som brinner likt hoppet

Ett vaxljus brinner framför mig. Likt dess låga brinner önskan att få leva och ströva fritt starkare än någonsin. Ljuset skiner i mörkret, och hoppet växer inom mig. Jag har för första gången i mitt liv fått något att kämpa för.

Att få höra det var som att bli träffad av en gevärskula, rakt i hjärtat. Det är som om ett frö av lycka såtts i min själ, och fröet har på bara några timmar blivit ett träd vars grenar sprider sig genom hela min kropp. Bastiljen har stormats. En mycket modig skara av parisare samlades idag, den 14 juli 1789 och stormade den stora borgen. Jag hörde att en stor grupp människor fick offra sina liv för sin tro på frihet där på borggården. Jag svär, jag skulle kunna ge mitt liv för varenda en av dem nu.

Så många år har gått. Vi har alla fått lida för att en så liten mängd människor ska få leva det liv vi alla drömmer om. Denna grupp, adeln, tvingar bönderna betala skyhöga skatter och avgifter, och vi borgare tvingas betala staten mer och mer pengar för att de krig vi så starkt ogillar ska kunna finansieras.

Varför har vi ingen politisk makt? Varför ska några få människor med ett trådsmalt perspektiv härska över en nation de inte vill väl? Jag vill tacka Gud för att Frankrikes folk har styrkan att öppna ögonen och kämpa för det vi tror på. Det är som att jag hela min livstid sett på världen i svartvitt, och nu för första gången ser jag på mitt liv i dess sanna färger. Det finns inga gränser längre, alla svårigheter är som bortblåsta. Jag kan inte beskriva min tacksamhet mot dessa djärva själar som för första gången i livet gett mig någonting att leva för.

Det regnar. Likt min lyckas tårar som strömmar ner på pappret faller regnet på Paris gator. Men varför regnar det? Varför finns det någonting som inte stämmer? Varför regnar det ner på detta möjligheternas land?

Första brevet

1 augusti 1789

Jag var just ute och handlade på torget när en enkel bonde skrek över hela torget att Bastiljen har fallit. Den enkla mannen berättade allt som hade hänt och soldaterna på torget agerade blixtsnabbt, mannen hann inte ens få händerna framför ansiktet. Han blev brutalt misshandlad av vakterna och då hände något jag aldrig sett förut…

En köpman slängde sig över vakterna och skrek åt bonden ”Spring innan de kommer på benen igen”. Då började folket agera, alla på torget gav sig på vakterna och till slut gav vakterna upp. Bonden sa efter det hela att det här var enda chansen för enkla män att besegra staten, tillsammans. Och de orden fick mig att hjälpa alla revolutionsmän genom att ge dem ett tak att sova under om de har ett ärende här i Paris.

14 Juli 1789

 

Kära dagbok 

Det har hänt något förskräckligt. Bastiljen och så väl min arbetsplats har fallit!

Det började för några veckor sedan. Jag märkte att det samlades ovanligt många människor runt borgen. Jag och de andra soldaterna (framförallt vår befälhavare) som vaktade borgen började självklart bli lite misstänksamma. Den 14 juli 1789  samlades det ovanligt många människor runt borgen. Jag såg att de hade vapen den här gången och vår befälhavare sa åt oss med en kall röst att ladda vapnen och göra oss beredda för krig.

Jag fick en kall känsla genom hela kroppen. Ville han verkligen att vi skulle mörda oskyldiga människor? Vrålen från folkmassan var öronbedövande. I och med att folkmassan rörde sig närmare så ökade skräcken hos mina mannar. Mina händer skakade och i min desperation höjde jag händerna och blottade mina tomma handflator. Jag ville inte bruka våld och detta skulle folkmassan veta. De resterande soldaterna hade dock andra tankar, de vägrade tygla stridslusten.

Vi var sisådär 80 äldre soldater (Jag är en av dem) och 30 schweiziska legoknektar. När den vrålande folkmassan närmade is borgen hörde jag hur kommendanten de Launay gav order att skjuta. Jag blev helt stilla av skräck. Jag visste att jag aldrig skulle kunna mörda oskyldiga människor. Så jag gjorde det enda som var rätt och gick över till de upproriskas sida. Jag blev förskräckt när jag såg hur många människor som dog, det låg döda människor överallt på gatan. Men efter några timmar så gav kommendanten plötsligt upp, han sa att om människor lät han och hans soldater gå fri så skulle de ge upp men när det öppnade portarna vissa några från folkmassan varför människor är världens farligaste art, de sprang nämligen mot kommendanten och högg huvudet av honom!

Jag blev genast förskräckt, varför inte bara låta dem gå fri? Är inte det som skiljer oss människor från djuren?

Inlägg 1

Bastiljen faller.

Jag gav mig av tidigt på morgonen, jag var tvungen att vara där så tidigt som möjligt så att jag kunde komma hem i tid. Don Julien har sänt iväg mig för att köpa några varor i Bastiljen åt hans familj. Jag anlände till Bastiljen mitt på dagen och knöt fast min häst vid ett träd och började leta efter varor. Jag hittade många stånd men inga som ville erbjuda mig något, stånden var stängda och inte ett liv syntes till. Jag fortsatte att gå framåt tills jag såg toppen av fästningen över hustaken men ingen syntes till. Tills jag kom in på nästa gata.

Det kändes som att hela folket hade samlats utanför det stora slottet, alla hade samlats från fattiga hemlösa till rika handelsmän och arbetare. Jag gick fram till några viskande människor och frågade en gammal man vad som försiggick, han svarade mig inte utan gav mig en sur blick och pekade emot fästningen. Jag slet mig fram mellan förföljande blickar i församlingen. Det var mörkt, den enorma fästingen skuggade solen tills jag plötsligt såg ett ljus.

Portarna slogs upp och det bländande ljuset gjorde det svårt att se. ”Pang”, skott öppnades. Den man som öppnade portarna fick ta det första skottet och föll till marken med en duns. Skott öppnades både från soldaterna inuti borgen och från några soldater som gått med det misstänkta folket i bastilien. Folk började strömma in i fästningen och med förtvivlan drogs jag med. Jag kämpade bakåt men jag fick se upp för de spetsiga vapnen som följt med folket. Väl ute ur folkmassan såg jag flera människor som släpat ut de stupade i kampen mot soldaterna, jag såg barn som lagt sig bredvid sina föräldrar i tron av att de sover och jag såg fler och fler oskyldiga människor falla till marken.

Talet

                                     Datum: Den 10 augusti år 1792

Jag har precis varit ute och slagit ned några soldater i en protestering ute på gatan när jag blir puttad upp på en bänk inne i parken. Det verkar vara någon sorts församling. Jag fattade inget när alla plötsligt började bua åt mig jag förstod att jag var tvungen att säga något om att kungen skulle bort. När jag sa det så började alla plötsligt hurra åt mig.

I mitt kortfattade tal så sa jag att vi måste storma Tuilleriepalatset vilket hände dagen efter. Det fick mig att tänka lite mer på vad jag säger. Några veckor senare så kontaktade Robespierre mig och frågade om jag kunde hålla flera tal, fast nästa gång får jag betalt.