Inlägg 3

De förtvivlade rösterna blandar sig med de känslolösa skrattande och hyllande människorna som åskådar detta blodbad. Hundratals människor avbetas snabbt och känslolöst innan de bärs ut på bår och tas emot av respektlösa, spottande människor. Jag orkar inte se mer, jag har fått nog.

Allting känns så bra nu när vi återigen har förenats. Barnen springer omkring och leker på gården. Och Bianca, min sköna Bianca, jag kan inte släppa henne ur sikte jag är så orolig över att förlora henne igen. Imorgon ska vi in till huvudstaden Paris men barnen lämnar vi hemma, de ska få vara hos tant Gabrielle i granngården. Vår köplista är inte lång men nödvändig.

Jag gick upp tidigt och packade hästvagnen och sadlade hästarna och sen gav vi oss av. Vi var framme i perfekt tid för att kunna handla i lugn och ro. Det gick en tystnad genom staden som var svår att beskriva. Folk såg misstänkta ut, inga barn var ute och lekte på gatorna och fönstren var täckta med gardiner eller lakan. Vi fortsatte att gå framåt i lugn och ro utan en tanke på vad som stod på i staden. Ena stunden gick vi hand i hand och bara en sekund senare var hon borta. Jag drabbades av panik och ropade på henne ”Bianca”. Plötsligt hörde jag trummor sätta igång.

Jag hörde Bianca kalla på mig en bit där ifrån. När jag kom fram till henne stod hon med häpna ögon och pekade på en enorm folkmassa framför oss. Vi hörde folk skrika ”leve revolutionen”. Och sen gick trummorna igång igen. En stor vagn kom dragandes av ett par hästar med en man på. ”Han är oskyldig” hörde jag en kvinna huckra bakom mig. Jag ursäktade mig själv och frågade vem det var, vem mannen var på vagnen som drogs fram. Hon tog ett starkt om mina handleder och sa ”rädda honom! Du måste rädda kungen!”. Jag sa ”Jag är ingen hjälte, jag är bara en vanlig bonde från landet.” Kvinnan kastade sig ner mot marken och fortsatte att be. Flera människor hade avrättats då likvagnen bara stog en bit bort, och fler skulle det bli. Jag tordes inte utsätta Bianca för fara så vi sprang bort till hästarna och lämnade huvudstaden. Troligen kommer vi aldrig att komma tillbaka.

Annonser

Andra brevet

Den 25 juli år 1789 tog Jules, bonden i gården bredvid, in alla bybor i Pantin till ett möte utan att greve Don Julien hade någon som helst aning. I matsalen hade 6 gårdar samlats men barnen hade fått stanna hemma. Jules började med att berätta att fästningen i Bastilien hade fallit. Detta kom inte som någon nyhet för mig, jag var ju där, jag hade dragits med den hysteriska folkmassan. Men jag tordes inte säga något vem vet vilka känslor som kunde öppnas emot mig.

Alla stirrade med häpna ögon och sen strömmade frågorna ut. ”Tystnad!” hördes en gäll röst genom salen. Alla ögon riktades emot Jules när han berättade att folket gjort uppror, de hade fått nog. Flera fästningar har stormats i hela landet berättade han, och nu är det vår tur. ”I morgon ska vi storma Don Julien och hans fästning.” Till en början vägrade jag. Jag är ingen mördare, jag har aldrig mördat och jag kommer aldrig att göra det. Jag dödade aldrig någon när Bastiljen föll, det var bara en olyckshändelse att vara där just då. Men Jules berättade att vi inte kommer att ha ihjäl någon, vi ska bara skrämma honom därifrån och sedan bränna upp hans borg. Vi kommer att bli fria igen och ingen kommer att tjäna under Don Juliens befäl.

Det var spända men ändå förväntansfulla bybor som samlats utanför borgen. Jules ropade ut Don Julien på balkongen. ”Vad är det som försiggår?” svarade han. ”Vi vill att du lämnar Pantin och aldrig mer kommer tillbaka.” Först vägrade han och sa ”Ni kan inte säga åt mig vad jag ska göra, jag är er greve”. Men de spetsiga högafflarna måste ha väckt alvaret i honom. Efter tio minuters väntan slogs portarna upp och till bybornas glädje red Don Julien iväg med en väldans fart.” ”Vi är fria” lät det i församlingen.

Allt ser så annorlunda u,t det var så länge sen. Allt är så slitet, färgen har släppt, takpannorna har fallit från taket, och ogräset sprider sig som färg i vatten över gården. Inget är som förr och det kommer aldrig att bli det utan Bianca och min älskade familj.

Inlägg 1

Bastiljen faller.

Jag gav mig av tidigt på morgonen, jag var tvungen att vara där så tidigt som möjligt så att jag kunde komma hem i tid. Don Julien har sänt iväg mig för att köpa några varor i Bastiljen åt hans familj. Jag anlände till Bastiljen mitt på dagen och knöt fast min häst vid ett träd och började leta efter varor. Jag hittade många stånd men inga som ville erbjuda mig något, stånden var stängda och inte ett liv syntes till. Jag fortsatte att gå framåt tills jag såg toppen av fästningen över hustaken men ingen syntes till. Tills jag kom in på nästa gata.

Det kändes som att hela folket hade samlats utanför det stora slottet, alla hade samlats från fattiga hemlösa till rika handelsmän och arbetare. Jag gick fram till några viskande människor och frågade en gammal man vad som försiggick, han svarade mig inte utan gav mig en sur blick och pekade emot fästningen. Jag slet mig fram mellan förföljande blickar i församlingen. Det var mörkt, den enorma fästingen skuggade solen tills jag plötsligt såg ett ljus.

Portarna slogs upp och det bländande ljuset gjorde det svårt att se. ”Pang”, skott öppnades. Den man som öppnade portarna fick ta det första skottet och föll till marken med en duns. Skott öppnades både från soldaterna inuti borgen och från några soldater som gått med det misstänkta folket i bastilien. Folk började strömma in i fästningen och med förtvivlan drogs jag med. Jag kämpade bakåt men jag fick se upp för de spetsiga vapnen som följt med folket. Väl ute ur folkmassan såg jag flera människor som släpat ut de stupade i kampen mot soldaterna, jag såg barn som lagt sig bredvid sina föräldrar i tron av att de sover och jag såg fler och fler oskyldiga människor falla till marken.

Antonine Mouret

Mitt namn är Antounine Mouret jag bor i den lilla byn Pantin utanför huvudstaden Paris. Vi bor i ett enkelt hem med stora åkrar och ett stall. Men hästarna har vi blivit tvungna att sälja för att få in pengarna. Det är hårda tider nu då det är krisår för oss bönder. Vi bor i en fattig by där Greve Don Julien styr från sin borg. Jag, min fru och mina tre barn lider, samtliga av oss behöver lägga ner 14 timmars arbetstid om dagen.

Häromdagen hände något förfärligt. Greve Don Julien besökte oss på kvällen då Bianca precis hade bäddat in barnen. Vi viste att vi inte hade betalat in skatten så vi antog att det här var ett dåligt tecken. Men vi trodde inte att det skulle vara så här dåligt! Vi hörde bestämda steg ute på trätrallen innan ytterdörren slog upp greven tog av sig hatten varsamt. ”Jag har ett dåligt besked…”

Allting känns så annorlunda nu då vi skilts åt. Jag och Bianca har aldrig varit utan varandra så här länge sen jag friade till henne. Jag saknar henne och mina barn. Och jag hoppas att de behandlas bra nu då de har blivit tagna ifrån mig till byn Auberviliers nära intill. I Auberviliers ska Bianca tjäna Julien och jobba som en sömmerska åt hans fru. Barnen däremot bor hos en familj som har det bra där de ska kunna leva ett bra liv och få gå i kyrkan. Julien lovade också att de skulle få träffa sin mor någon gång i månaden.

Jag vill att de ska veta att jag saknar dem. Jag lever nu och jobbar på grevens gård, under hans befäl inte så långt ifrån vår före detta gård. Vi blev förflyttade eftersom att vi inte hade betalat in skatten. Och nu har han tagit ifrån oss allt och jag kan inte beskriva min vrede inför greve Don Julien.

Jag har en dröm att vi bönder en dag ska kunna vara fria och slippa alla dessa skatter.

Och att jag en dag ska kunna få träffa min fru och mina tre barn. Och att vi ska kunna få tillbaka vår gård där vi ska leva i frid resten av våra liv. Glöden finns fortfarande där och jag kommer att kämpa för min och min familjs överlevnad.