Andra inlägget

5 oktober 1789

Jag sitter med en sidennäsduk i handen, den är mycket skickligt gjort och i äkta siden dessutom. Den är vackert himmelsblå men det är knappast himlen jag tänker på när jag ser detta triumftecken.

Det började som en vanlig dag i kaoset, jag var på väg till min väninna Julie för att växla några förargade ord om Frankrike och den österrikiska kärringen Marie Antoinette. Mina planer avleddes dock helt när en främmande kvinna grep tag i min arm och skrek ”Kom och protestera!”.

I min förvirring blev jag livrädd tills jag vände mig om och såg hundratals beväpnade kvinnor, jag kunde inte bli mer exhalterad! Hundratals, kanske tusentals kvinnor som äntligen protesterar. Vi tågade genom staden och vrålade ut vår missnöjdhet. Jag listade kvickt ut att det var Versailles som stod på kartan. Det skulle bli en lång vandring, men det fanns inte en chans att någon av dessa kvinnor skulle stanna.

Under vägen tvingade vi andra kvinnor  – och även män att ansluta till vårt vredeståg. Skaran växte och när vi nådde det pampiga slottet var ilskan på topp! Vi skrek, vrålade och protesterade tills halsarna värkte.

Timtal senare invaderas Versailles, slottet stormades och ingen kunde stoppa oss. Tills kungen själv gav upp och öppnade livsmedelsförråden. Då lugnade sig skaran. Vi hade vunnit. Men i all min hast knyckte jag den blå sidennäsduken som någon tappat på golvet. Och i all hast såg jag inte broderiet på baksidan, initialerna ”M.A”

Rose Lacombe

Det är med sorg jag tyvärr måste meddela att min fru Rose Lacombe har avlidit. Trots denna börda har jag bestämt mig för att publicera några sidor från Rose’s dagbok. För henne. För familjen. För Frankrikes historia!

Som en inledning följer en presentation av Rose, främst eftersom jag anser att hennes dagbok brister i personliga fakta:

Rose var en rebellisk, intelligent samt självständig kvinna som vigde sitt liv för det hon trodde på. Detta kom även att bli hennes död. Rose växte upp i en fattig familj där fadern var hovslagare och modern var sömmerska. År 1774 gifte hon sig med mig och tog efternamnet Lacombe. Våra senare år präglades av kaoset. Rose var självklart en av de som stred, hon deltog bland annat i en mängd demonstrationer.

Första inlägget

 

7 juli 1789

Jag skriver detta på hungrande mage, ty brödet nästan är ett minne blott! I dessa tider kan jag inte ens komma ihåg hur det kändes att vara mätt. Hungern är dock det som stör mig minst, mitt förakt är nämligen helt utom sig när det kommer till politiken i dagens Frankrike. I dessa tider är ilska vårat levebröd, och inte lugnar det sig när rykten sprids kors och tvärs.

Senast häromdagen sade min väninna Juliet Martin med vrede i rösten att ”Bastiljen är en konspiration mot oss hederliga fransmän och fransyskor!” och ”Jag kan svära på bibeln att mängder med soldater väntar på att storma oss, kungen bryr sig inte om sitt fosterland längre. Må han brinna i helvetet med sin skam!” Jag vet inte vad jag skall tro om Juliet’s konspirationsteorier men jag uppskattar synnerligen hennes uppriktighet. Kvinnor som Juliet kan jag inget annat än att uppskatta, trots hennes näst intill paranoida antaganden så är det viktigaste trots allt att hon vågar uttrycka dem!

Nu kan jag dock inte ägna mer tid åt att skriva ned mina missnöjen och tankar, hushållet kallar. Min man Pierre har även kommit hem – förhoppningsvis med något ätbart.

Rose Lacombe