14/5 -94
Mina onda aningar har visats vara sanna. De har avrättat en kvinna som ville att kvinnor också skulle få rösträtt. De skulle kunna göra det samma med mig. Jag måste gå under jorden, jag vågar inte utsätta mitt liv för sådan här fara mycket längre till.

Men vart ska jag ta vägen? Varför kom jag ens till Paris från första början? Jag kan inte komma ihåg,det var så länge sedan. Jag borde stannat i Dion och gift mig med någon bondlurk. Vi hade fått några barn, jag hade tappat alla mina tänder. Det skulle vara hemskt, men uthärdligt.

Detta är den sista gången jag skriver till er, mina kära vännner.

PS. JAG ÄR EN GÅS DS.

29/1 -93
Kungen har avrättats. En seger för alla revolutionärer, en seger för mig. Jag har längtat efter den här dagen länge nu, kungen är död. Men av vilka orsaker avrättades han? Landsförräderi har man sagt, men jag har kontakter högre upp än så och de påstår att de breven som man hittade inte kunde kopplas till någon sorts förrräderi, utan bara det faktum att kungen fruktade för sitt liv.

Skulle detta kunna hända mig? Är jag en förrädare för att jag ljög och sade att jag var en man? Hade de nu rätt att avrätta mig, en kvinna med idéer?

Jag har börjat frukta för mitt liv. Jag tvivlar på att folket skulle ropa att jag borde avrättas om de fick reda på det, utan det är mina kamrater i nationalförsamlingen jag fruktar. Vad skulle de göra om de fick reda på att en kvinna hade infiltrerat deras lilla församling som endast var menad för män?

Jag måste vara mycket försiktigare framöver.

Jag skulle kunna skriva vilket datum det är, men resan till Paris har fått mig att glömma vad det är för dag. Jag skulle också kunna fråga någon av de män som är inlåsta här med mig, men jag vill inte framstå som en idiot. Ugh, jag kan inte säga att jag tycker att det är väldigt underhållande att vara inlåst i ett bollhus. En av de vänner jag fått när jag kom till Paris bjöd in mig.

Alla ska ställa sig på ett bord och svära ut eden högt och tydligt. Samma ed om och om igen, och det verkar som om jag är sist i kön. Nu kanske ni undrar hur jag ens blev insläppt, och det undrar nästan jag också. Visst, jag har på mig min brors kläder, men jag tycker att jag forfarande ser ut som en kvinna.

Jag skulle ha kunnat komma till Paris klädd som en kvinna, men på något sätt verkade som en man skulle komma längre. Men vem försöker jag lura? Det är ju uppenbart att jag skulle sitta och tigga på ett gatuhörn istället för att vara här inne om jag kom som kvinna. Jag vet att häxor inte finns men det känns som om jag skulle brännas på bål om jag gick för långt som kvinna.

Det är förvånadsvärt mycket enklare att röra på sig i manskläder, man har inte alla kjolar att hålla koll på. Jag vill se mig omkring hela tiden för att se om någon tittade på mig, om någon hade listat ut att jag var en kvinna i en förklädelse. Ingen verkade ha märkt något, men det kanske beror på att jag har blivit bra på att bete mig som en man.

Lektion nummer ett i ”att spela en man”: titta aldrig ner i marken om någon ser dig i ögonen utan stirra rakt tillbaka tills de vänder bort blicken.

Lektion nummer två i ”att spela en man”: fnittra inte om en stilig man tittar på dig, inte för att jag någonsin gjorde det hemma i Dijon.

Charlotte Noailles

Jag heter Charlotte Noailles och jag är 19 år. Min far är smed och äger en verkstad mitt i Dijon, han tillverkar mest hästskor, det är inget man tjänar mycket pengar på. Han har specialiserat sig på svärd, men det är icke många intresserade av nu,  nej, det är gevär man ska nu förtiden.

 Min bror Jaun är den lataste man som kan hittas i hela Dijon, allt han bryr sig om är sin konst. Konst! Hur kan han tänka på sådant nu? Min far är för upptagen med att skrapa upp matrester från gatorna för att kunna göra någonting annat, och min bror sitter och tänker hela dagarna, filosofering kallar han det.

Jag är den enda som har tid att vara arg över min salige mors död. Jag är den enda som vill ha hämnd. Jag är den enda som har tid med det. Jag är den enda som tror att hon blev mördad. Soldaterna bryr sig inte om att en smeds fru dog, nej för de har bättre saker för sig. Det enda de gör är att sitta och supa hela dagarna. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska få hämnd, hur jag ska kunna smita förbi Pierre von Marseilles vakter som han samlat runt sig. Jag vet att han gjorde det. Jag vet att jag torde oroa mig mer för hur mitt hår ser ut, eller om vem jag skall gifta mig med, precis som unga kvinnor torde göra. Men det enda som har kunnat finna ro i mitt hjärta är hämnd. Det finns ej längre plats för sådant strunt som kärlek nu.

Jag skall få min hämnd.

Vive la liberté, vive la revolution