13 juli 1789

Den 13 juli 1789

Jag gick till jobbet precis som vanligt när jag såg att nästan alla människor var ute på gatan och hade en massa vapen. Jag undrade vad som hade hänt och frågade några människor. De sade att kungen hade gått för långt! De var mycket upprörda och arga. Jag är så ung så jag har inte kommit så långt att jag har förstår mig på politik och sådant tjafs. De sa att det var slut på kungen och han ska bli halshuggen för sina synder.

 Det var en lång kö utanför butiken så helt plötsligt så kom min chef som äger butiken. Han sa att jag måste snabbt gå och börja jobba och göra så många svärd som möjligt. Men han har var mycket lycklig, jag tror det är för att hans affärer går mycket bra när det börjar bli krig och folk samlar på sig vapen och sådant.

Jag gick iväg för att börja jobba på att slipa svärden. Chefen sa att jag måste trippla antalet svärd jag slipar varje dag. Jag började genast tänka hur det ska gå till men jag kom på att man kan öka farten på hjulet som snurrar så man kan slipa svärden sabbare på det.

Men plötsligt upptäckte jag att det var ingen annan än jag som var i verkstaden så jag fick jobba själv hela dagen. Jag undrade först varför men jag kom på att det var kravaller på alla gator och att alla hade tröttnat på kungen. Jag tänkte var för ska jag börja jobba när ingen annan gör det! Jag gjorde mig ett eget svärd och gick ut från verkstaden och började gå mot folket.

När jag gick på väg till alla människor kännde jag en hand på min axel som ryckte till och någon sa med en mörk röst: ”Varför går du ifrån jobbet! Det är ingen ledig dag idag. Jag trodde vi hade kommit överens om att du skulle jobba från 7 till 19.” Så var jag tvungen och gå och jobba igen. Nu ligger jag i sängen och funderar vad som ska hända imorgon.

Ur min dagbok

Idag var jag inne i butiken eftersom jag skulle lämna ett svärd jag slipat.

Det var en soldat som stod och pratade. Jag råkade höra att soldaten hade gripit kungen och han var mycket stolt och mallig. Han berättade om hur han frågade om pass och att han såg att det var kungen som satt bredvid en svensk greve som hjälpte dem att fly.

Sent på kvällen i juni år 1791 här i Paris försökte en svensk greve hjälpa kungen och drottningen att fly från vårt land till gränsen och där fanns det soldater som kungen kunde lita på. Den svenska greven hade planerat hur han skulle hjälpa dem att fly.

Inne i vagnen så satt drottningen och barnen med slöjor för ansiktet. Kungen satt bredvid den svenska greven som körde vagnen. Senare när de kommit till varennes så frågade en av soldaterna efter pass. Greven svarade: ”Det här är friherrinnan von Korff och hennes sällskap som är på resa.” Flera människor stod runt och skrek att det var kungen och drottningen. Då upptäckte soldaterna att det var kungen och drottningen som försökte fly från Paris. Själv tycker jag synd om kungen för att han har gjort som folken har sagt. Han gav ifrån sig all makt. Men han får inte åka ifrån Paris.

Jag tycker han ska gå fri och leva resten av sitt liv så bra som möjligt. Jag tycker inte att han ska ha kvar några rikedomar men han ska gå fri. Nu sitter han i fängelset. Tack för idag dagboken. Nu ligger jag i sängen och måste sova för att jag ska upp och jobba imorgon som alltid.

Christian Bongret

Mitt namn är Christian Bongret. Jag är en svärdsmakare på 14 år som jobbar med att slipa svärden. 10 svärd om dagen slipar jag. Om jag inte gör det så får jag bestraffning, jag är ständigt rädd för att göra fel. Jag är trött hela tiden och jag är mycket glad när jag kommer hem och får sova. Min lön är mycket låg och jag jobbar bra för att jag inte ska få stryk. Jag har en dröm om att bli som han som äger fabriken och butiken som säljer svärden. Tänk så mycket pengar han tjänar varje dag. Han måste vara mycket rik! Tänker mig hur mycket saker han kan köpa för sin förmögenhet.

Jag flyttade från min pappa när jag var 10 för att börja jobba och tjäna pengar för att överleva. På fyra år har jag inte träffat min pappa och jag skulle gärna vilja träffa honom. Jag tänker på honom mycket! Efter jobbet är jag mycket trött och orkar inte leka med mina kompisar. Jag jobbar minst 12 timmar om dagen alla dagar i veckan.

Jean Bergerac

Mitt namn är Jean Bergerac och jag har precis fyllt 48 år. Jag är född i Rom men flyttade som 14 åring till Paris där jag hittade den vackra Michelle Dupont. Vi blev kära direkt och är nu gifta. Vi har fått två underbara barn Anelka och Antoine. Livet är underbart just nu, jag och min familj är väldigt lyckliga.  

Jag jobbar som soldat på forten Bastiljen som liggen en bit utanför Paris. På Bastiljen är vi 80 så kallade ”äldre” soldater och 30 schweiziska soldater. Jag börjar komma upp i åren och funderar att sluta snart.

Min fru Michelle jobbar som advokat. Det är ju en ganska stor skillnad mellan vad män och kvinnor tjänar. Men Michelle som jobbar som Advokat får bra betalt. Men jag är gladast över att vi får tillräckligt med mat varje dag och vi har tak över huvudet. Sen hoppas jag att när jag blir sisådär 55 skulle jag vilja flytta hem till Italien och träffa mina gamla vänner.

27 Juni 1791

Idag är det 27 Juni 1791,Kungen försökte fly förra veckan. Min son hade hört det på jobbet från en soldat, som hade berättat om hur kungaparet greps. Soldaten som sa det till Christan han var en av soldaterna som grep kungaparet. Såhär hade det gått till:

Axel von Fersen hade tänkt ut en plan för att hjälpa kungaparet fly. En kväll 20 juni år 1791 körde en vagn i hemlighet från kungens slott, inne i vagnen satt kungens familj. På kuskbocken satt kungen och en svensk greve som försökte hjälpa kungens familj att fly.

Den svenska mannen hette Axel von Fersen, det var han som hade planerat allt. Det var meningen att de skulle fly. De skulle fly från Paris och ta sig fram till gränsen. Där fanns det en båt och soldater som kungen kunde lita på. Men när vagnen kom fram till staden Varennes så var det en soldat där som stoppade vagnen för att se vad som fanns inne. Folket runt kände igen kungen och Axel von Fersen, och dom skvallrade på att det var dem. Där blev de gripna och soldaterna tog dem tillbaka till Paris.

Jag tycker synd om kungaparet. Kan de inte bara låta dem vara ifred? Han har ingen makt längre, de bytte flaggan, han gick med på nya grundlagen. Jag tycker att de ska släppa fri kungaparet.

Paris 14 Juli 1789

Paris 14 juli, 1789

Idag har vi varit 11 dagar i Paris. Vi fick bo hos en gammal vän i en liten stuga. Vi har märkt att det är många som är väldigt fattiga här i Paris. Många av de fattiga bor på gatorna och kämpar för att få lite mat. Min fru Henriette brukar några gånger ge ut mat till de fattiga. Folket i Paris är väldigt arga för att de inte har mycket makt i Paris. När jag pratar med folk i staden så får jag höra att bönder, arbetare, köpmän, hantverkare och andra fick betala allt högre skatter till staten.

Idag när jag jobbade med min son Christian, hörde vi folk skrika utanför. Jag och Christian gick och öppnade dörren. Vi såg en hel armé utanför som attackerade! Vi gick ut från bakdörren och gick hem till en bekant för att få bättre syn på vad som hände.

Vår bekant bodde i ett hus som var ganska högt upp. Vi såg en massa rök och det luktade krut från alla vapen. De flesta hade spjut. Min fru Henriette var så rädd att hon började gråta. De krigade i flera timmar. Vi gjorde inget, vi stannade bara kvar och tittade på. De slog ihjäl befälhavaren. På natten bar de hans avhuggna huvud spetsat på en lans genom stadens gator.