Till skogs

1 september 1789, Meaux

I detta nu sitter jag och skriver lutad mot ett träd i skogen som brer ut sig bortom Meaux. Att jag sitter här har jag helt och hållet adeln att beskylla, mig inkluderad. Revolutionärerna nådde tillslut vår stad. Även fast så gott som allt välbärgat folk gett sig iväg härifrån skulle det ha varit alldeles för komplicerat och tagit alldeles för lång tid att förklara det för dem. Att det inte fanns något av intresse där för hämndlystna bönder, bara massor av utsvultna bondfamiljer som inte gjort dem något ont. Innan man han öppna munnen skulle de ha stuckit en högaffel genom magen på en. Jag inser nu att flykt var det enda alternativet.

Jag flydde ut i skogen när vi såg att mobben närmade sig vårt hus. Jag hade precis tagit ett bad, det andra i år, när vi först såg eldarna. Jag klädde på mig så snabbt jag kunde men sedan sade Tristan att han och tjänsterfolket hade bestämt sig för att stanna och skydda herrgården och jag frös mitt i en rörelse. Även fast jag är irriterad på honom betyder det inte att jag vill att han ska dö. Det var minst femtio personer, om han trodde att han skulle klara av alla dem själv var han både irriterande och galen. Mina vädjanden hjälpte ingenting till, han hade bestämt sig.

Med ens hörde vi rop och skrik. Jag sade ett snabbt adjö och slängde mig ut genom bakdörren. När jag stängde dörren bakom mig såg jag hur mörka silhuetter med facklor nådde krönet på kullen några hundra meter framför huset.

Jag sprang och sprang över våra åkrar, hårda och kalla nu när vintern närmar sig, tills jag nådde skogsbrynet på andra sidan. Där stannade jag för att hämta andan. När jag kollade bakåt stod hela byn i lågor och jag greps av plötslig rädsla över vad som hänt med alla som stannat kvar i byn. Inte minst Tristan som så hjältemodigt stannat kvar för att skydda vår hem och ge mig en chans att fly. Men jag måste medge att, även fast jag är tacksam för vad han gjort skulle det kännas mycket just nu om jag hade haft någon vid min sida.

En vissen blomma i slutet av sin sommar

När man vet att man ska dö bryr man sig faktiskt inte om vad som ledde till det. Skräckväldet som väcktes till liv efter kungens avrättning har tagit så många liv att jag till slut insett en sak. Jag är inte speciell. Trots att jag alltid velat tro det. Jag är bra en av så många andra som vid gryningen ska föras till giljotinen.

Olikt många andra som sitter i den mörka källaren så ber jag inte till Gud att solen inte ska gå upp, att dess strålar ska sova och aldrig vakna igen för att de ska undgå döden. Inte heller tänker jag på när organisationens källare stormades av Robespierres män, eller på allt jag kämpat för de senaste åren. Däremot ångrar jag någonting.

Inte att jag lät mig gripas och för att bödeln imorgon ska låta bilan falla över min bara nacke, jag har ändå ingenting kvar att leva för. Det jag ångrar är att jag gjorde någonting mitt hjärta inte trodde på. Att jag inte lämnade organisationen för att fortsätta revolutionen på egen hand. Ensam, svagare, men på ett vis jag trodde på.

Jag sitter i ett hörn med huvudet mot väggen och funderar på en människa jag förlorat under mitt liv. Jag sov för en stund sedan, och då drömde jag om min far. Han stod mitt i folkmassan. Hans ansikte lyste av tårar, men trots det log han mot mig. Det kommer aldrig att hända. Han skulle inte offra en dag för att se sin dotter dö, för att se mig en sista gång. Aldrig.

En sak har jag lärt mig i livet. Dem man älskar är de som spelar roll när allt annat är meningslöst. Men de jag en gång älskade finns inte mer. Och när man inte har något att leva för lever man inte. Alltså är jag redan död. En vissen blomma som dog med sin sommar. Min sommar var revolutionen. Det enda jag någonsin levde för, mitt största mirakel och värsta tragedi.

Min tid är snart slut. Kanske blir jag en ängel. Då får jag vingar, och då kan jag flyga fritt. Kanske får jag min frihet till slut. Trots allt.

Har du någonsin velat ge upp? På riktigt?

Jag är fortfarande en pusselbit i organisationen. Jag tänker inte förlora hoppet, aldrig glömma hur det känns att ha något att leva för. Men det går inte väl. Trots att vi är många i organisationen är vi inte starka längre. Och på mötena är det som om vi satt avskilda med en mur mellan oss. Världen jag ser genom mina ögon är inte den möjlighetens plats jag såg för något som känns för en evighet sedan. Jag behöver en väg tillbaka.

Det gäller att älska tystnaden. Men det gör jag inte. Jag har ingen. Jag är ensam.

Min familj har börjat komma tillbaka. De knackar inte på min dörr, utan de finns i mina drömmar. Jag vet att jag kommer älska dem för evigt. Det är det som är problemet. Jag har bara mig själv att skylla. Jag trodde jag var stark, men jag hade fel. Ibland tror jag att de är dem enda i hela världen som jag faktiskt bryr mig om. Jag saknar att ha någon. Någon att älska. Och min familj är det närmaste jag kommit att känna… närhet.

Jag behöver svar. Jag behöver svar nu. Jag är fast mellan det jag kämpar för och dem jag älskar. Jag skulle lika gärna kunna vara någon annan stans. I en annan tid. Men så är det inte. Jag finns bara här. Nu. Och jag vill bara springa. Iväg. Långt. Bort.

Ibland känns det som om allt jag har glider iväg från mig. Men jag kommer inte att låta mig själv falla sönder.

Aldrig.

Blått, rött, vitt

Jag är inte hemma. Hemmet är den plats där ens hjärta finns. Min fästmans och mitt hus är inte mitt hem. Hans kanske, men inte mitt. Det kommer det aldrig att vara. Nej, mitt hem var platsen jag lämnade för någon timme sedan. Källaren där organisationen har sina möten. Men det är det inte längre. Vet du varför? För att mitt hjärta finns inte där.

Många människor har fått sätta livet till under de senaste åren, framför allt adelsmän. Bönderna har fått sin rösträtt, och jag har inte kunnat sluta le inombords när jag tänkt på hur det kan löna sig att kämpa, likt Amerikas folk gjorde före oss. Adelns privilegier har avskaffats och hela Frankrikes folk börjar få samma rättigheter. Är jag lycklig för det? Ja.

Det var idag alla mina drömmar grusades. Det känns som att jag hoppat från Versailles tak men inte dött när min kropp slog i marken. Det är som om jag ligger ensam, lämnad på marken utan någon som ser mig. Enda skillnaden är att jag faktiskt vandrar i en stad full av människor, och inte ligger döende på marken.

Det är januari, år 1793. Idag har vår konung, Ludvig XVI förts till giljotinen. De säger att han gjort sig skyldig till förräderi mot vårt land. Med de menar jag nationalförsamlingen. Och med dem min organisation.

Jag och resten av organisationen. Vi har samma mål. Men trots att vi så länge gått hand i hand på vägen har vi nu kommit till ett vägskäl. Och jag vägrar flytta mina fötter ett enda steg åt sidan för att gå mot vårt gemensamma mål på deras stig, trots att den kan verka kortare och lättare. För jag tänker inte få min frihet genom att offra andra människor. Jag tänker inte vara lika hemsk mot de högre stånden som de varit mot oss.

Jag önskar att jag kunde hitta ett läkemedel. Ett läkemedel som liksom regndropparna kunde falla ner över hela Frankrike och hela denna förstörda nation som inte kan se vilka monster vi blivit. Allting är värt att offras för frihet. Allt utom en sak. Liv.

När jag lämnade byggnaden blickade jag upp mot skyn. Högt ovanför mig blåste vår nations flagga, dess färger väl synliga tack vare den kraftiga vinden, trots mörkret. Jag stod där länge. Mycket länge. Jag funderade, men jag kunde på något sätt inte minnas vad färgerna betydde för mig längre. Blått rött vitt. Färgerna för ett land jag en gång älskade.

En låga som brinner likt hoppet

Ett vaxljus brinner framför mig. Likt dess låga brinner önskan att få leva och ströva fritt starkare än någonsin. Ljuset skiner i mörkret, och hoppet växer inom mig. Jag har för första gången i mitt liv fått något att kämpa för.

Att få höra det var som att bli träffad av en gevärskula, rakt i hjärtat. Det är som om ett frö av lycka såtts i min själ, och fröet har på bara några timmar blivit ett träd vars grenar sprider sig genom hela min kropp. Bastiljen har stormats. En mycket modig skara av parisare samlades idag, den 14 juli 1789 och stormade den stora borgen. Jag hörde att en stor grupp människor fick offra sina liv för sin tro på frihet där på borggården. Jag svär, jag skulle kunna ge mitt liv för varenda en av dem nu.

Så många år har gått. Vi har alla fått lida för att en så liten mängd människor ska få leva det liv vi alla drömmer om. Denna grupp, adeln, tvingar bönderna betala skyhöga skatter och avgifter, och vi borgare tvingas betala staten mer och mer pengar för att de krig vi så starkt ogillar ska kunna finansieras.

Varför har vi ingen politisk makt? Varför ska några få människor med ett trådsmalt perspektiv härska över en nation de inte vill väl? Jag vill tacka Gud för att Frankrikes folk har styrkan att öppna ögonen och kämpa för det vi tror på. Det är som att jag hela min livstid sett på världen i svartvitt, och nu för första gången ser jag på mitt liv i dess sanna färger. Det finns inga gränser längre, alla svårigheter är som bortblåsta. Jag kan inte beskriva min tacksamhet mot dessa djärva själar som för första gången i livet gett mig någonting att leva för.

Det regnar. Likt min lyckas tårar som strömmar ner på pappret faller regnet på Paris gator. Men varför regnar det? Varför finns det någonting som inte stämmer? Varför regnar det ner på detta möjligheternas land?

Acceptans

Jag stod där i min söndertrasade klädnad, gryningen skulle snart inta och åkrarna låg ännu öde. Exakt fem år hade tagit sin plats i historien sedan min systers död. Jag kunde fortfarande höra henne tala till mig ibland, men aldrig mer skulle jag svara henne med min forna blindhet. Hon hade lämnat denna plats och det hade jag accepterat. Men hennes död skulle aldrig hindra mig från att älska henne som den syster hon en gång var. Som den syster som för mig fortfarande bar existens – om inte annat än i mina minnen.

Tre år, nio månader och tolv dagar hade framskridit sedan min mor dog i sorg efter min systers död och min brors frånvaro. Jag hade inte känt någon sorg. Endast ilska. Ilska för att hon hade övergivit mig.

För två år sedan miste min far sitt stolta huvud i giljotinen. Jag hade sett det hela ske och minnena fanns kvar, lika levande och plågande som då det hela skedde. Hans huvud som skiljdes från kroppen då giljotinens diagonala blad träffade strupen och blodet sipprade i skoningslösa rännilar. Hans tomma blick som tycktes stadigt fäst på mig då en man höll upp hans huvud inför de vittnande. Inte heller då hade jag känt annat än ilska.

Fast ilska vore milt uttryckt. Vrede, ursinne, passade bättre. Vrede för att de som betytt mest för mig hade lämnat mig för att följa döden åt, vrede för att min bror inte hade räddat dem, vrede för att åskådarna vid halshuggningen hade skrikit triumferande. Ett obehärskat, digert ursinne som stormade inombords mot världen som jag inte hade lyckats förändra. Och allt handlade egentligen om just det. Vad jag inte hade lyckats förändra. Vreden mot mig själv.

Men det var då, för snart sex år sedan. Nu vågar jag äntligen vidröra den sorg jag så länge förskjutit i fruktan för vad den bringade. En tunn, våt hinna lägger sig över mina ögon som tonas röda. En tår frigör sig från hinnan och tar sig sakta nedför mitt ansikte, tvingas göra en omväg då den ska över ärret som löper diagonalt från min högra kind – ett minne från branden som jag alltid skulle bära med mig. Tåren följer sedan gropen nedanför ärret som bäcken i sin fåra. Då flera tårar ansluter sig inser jag att vad sorgen faktiskt bär med sig är lättnad och förhoppningar. Lättnad över att jag inte behöver gömma mig mer, över att kunna börja om på nytt även om det innebär en entré till enkelhetens vardag – något som varit omöjligt att ens föreställa sig i den gångna tiden. Förhoppningar över att i framtiden vara kapabel till att göra skillnad. Jag har ännu många obesvarade frågor, vissa av dem sådana som varken jag eller någon annan aldrig riktigt kommer att kunna besvara helt. Det ligger faktiskt en slags känsla av trygghet i att veta det.

Oberoende kommer jag inte heller att bli. En omöjlig och barnslig tanke från mina år som barn, när vi i själva verket påverkas hela tiden och det inte enbart till det sämre. Utvecklas gör man ju inte utan att ha blivit influerad. Vad det gäller revolutionen ser jag att det fört med sig både ont och gott i händelseförloppet. Eller kanske ingetdera. Det spelar faktiskt ingen roll hur man vänder och vrider på det så länge man har självinsikt. Men en sak är säker. Som så många andra gånger gick det för långt. De radikalaste revolutionärerna hade fått allt de ville ha och hade på så sätt allt att förlora. Fruktan för att mista det man vunnit slog tillbaka mot folket och resulterade i alla dessa omänskliga avrättningar av personer med alla möjliga sociala bakgrunder, fattiga som rika. Det är oförlåtligt, men vi måste gå vidare.

Jag har funnit min ståndpunkt. Ett perspektiv som jag trivs med att se världen ifrån, och som förhoppningsvis kommer att vidga sig för nya vyer i framtiden. För jag har bestämt mig. ”Skräckväldet” är förvisso över men än finns mycket kvar att kämpa för. Var är till exempel kvinnans rösträtt?

Jag finner lika mycket skönhet som min bror i denna avskilda plats, men friden har ännu inte nått mitt hjärta. Den får jag aldrig, så länge känslan av att ha något kvar att uträtta på annat håll gäckar. Jag kan göra skillnad och det ska jag.

Så var det dags. Den grandiosa soluppgången färgade molnen röda underifrån och åkrarna beslöjades med ett rosaaktigt sken. Fåglarna introducerade morgonen med en fager sång vars toner lösgjorde sig från trädens grenverk och nådde henne med välbehag. Flickan vandrade med ett lugn som talade för att hon äntligen hade accepterat det förflutna och var redo för det framtida upp till den lilla gården med det mörka håret slängandes efter sig. En annan flicka, så lik föregående att de skulle kunna vara systrar, höll sig respektfullt i bakgrunden.

Onsdag den 15 april 1793

Någonting hemskt har hänt! Min chef har blivit avrättad, jag såg det med mina egna ögon. Jag ska berätta hur det gick till. Det var någon ankarsmed som angav chefen när han berättade om hur mycket han var emot revolutionen.

Chefen blev arresterad av revolutionsgardet. Han fördes till rådhuset där fängelset ligger. Han hölls i fängelset i en vecka. Under rättegången anklagades han för att har varit emot revolutionen. Efter rättegången fördes han till giljotinen. Det är en sann berättelse om min chefs död.

Revolutionen sätter sina spår

12 augusti 1789, Meaux

Under de senaste dagarna har det talats mer och mer om revolutionen i Meaux. Tidigare hade det bara småpratats lite om allt kaos runt om i Frankrike och alla nya lagar som nationalförsamlingen infört. Men nu har ordet om en ny lag funnit vägen till vår lilla by, en lag som inte kommer passera oss lika oberört. Vi har informerats om att vi från och med nu inte längre har makten att kräva skatter och avgifter från bönderna, vi ska alla ha samma lagar och samma villkor. Det betyder såklart också att vi måste betala skatt till staten, precis som alla andra. Hela veckan har jag åkt från hus till hus och diskuterat dessa händelser och deras konsekvenser, skvallrat med andra ord.

En till sak som fått mycket uppmärksamhet är att Evreux, en närliggande grannstad, har blivit överrumplad av rasande revolutionärer och dess invånare har tvingas fly därifrån. Det skulle inte vara en så stor nyhet -byar och städer faller i revolutionärernas händer dagligen- om det inte hade varit för att den ligger så nära oss. En av mina väninnor och hennes familj har redan gett sig av mot säkrare tillhåll och många fler funderar på att följa deras exempel.

Jag och Tristan har också funderat på att flytta någonstans längre bort från revolutionens påverkan. Eller rättare sagt, jag har tjatat på Tristan om att vi ska flytta och han har envist försäkrat mig om att vi är helt säkra precis där vi är. Nu känner jag nästan inte för att klaga mer, man vill inte låta som en grinig unge. Vi kommer säkert bli ensamma kvar här om det fortsätter som det gör. Det är därför som det gör mig ännu mer frustrerad över att Tristan behandlar mig som om jag inte fanns. Den enda vettinga konverstation jag lyckats få ur honom är när vi grälar om ifall vi ska stanna eller inte. Man tycker ju att han borde försöka övertala mig om att det inte skulle vara så farligt att stanna kvar ensam med honom. Jag blir bara så frustrerad på honom, han ska inte ta mig för givet, om han vill ha mig kvar får han visa det. Jag hoppas bara att det är så han verkligen känner, annars ligger jag pyrt till.

Tredje brevet

28 Juni 1794

Äntligen! Robespierre har avrättats och allt är över. Det här är det största som har hänt under hela min livstid. Jag önskar att min kära fader hade fått se den här underbara synen, en stat som faktiskt bryr sig om mer än bara pengar, ett samhälle där bönderna och adelsmännen är vänner. Det är vad jag kallar jämlikhet.

Nästan alla adelns privilegier är borta, de privilegier de fortfarande har kvar är så små, så löjliga att ingen bryr sig.
Kungen däremot, jag tycker det var kallblodigt och obarmhärtigt av Robespierre. Ludvig XVI förtjänade inte att avrättas, han var dåligt underrättad, hur skulle han kunna veta att vi gjorde revolution mot honom om ingen berättade det förrän det var för sent.

Andra brevet

24 Augusti 1793

Robespierre har gått för långt! Någon måste störta denna tyrann som med hjälp av revolutionen har tagit makten. Det ryktas till och med att han ska låta avrätta kungen vilket skulle vara helt förfärligt. Det är som om vi slitit helt i onödan, hela revolutionen bara för att någon annan ska ta makten och plåga folket.

Nu har Robespierre till och med infört värnplikt bara för att han vill ha mer soldater till sitt förfogande när vi ligger i krig med Österrike. Finns det något sätt att tvinga Robespierre att lämna tronen till folket?