27 Juni 1791

Idag är det 27 Juni 1791,Kungen försökte fly förra veckan. Min son hade hört det på jobbet från en soldat, som hade berättat om hur kungaparet greps. Soldaten som sa det till Christan han var en av soldaterna som grep kungaparet. Såhär hade det gått till:

Axel von Fersen hade tänkt ut en plan för att hjälpa kungaparet fly. En kväll 20 juni år 1791 körde en vagn i hemlighet från kungens slott, inne i vagnen satt kungens familj. På kuskbocken satt kungen och en svensk greve som försökte hjälpa kungens familj att fly.

Den svenska mannen hette Axel von Fersen, det var han som hade planerat allt. Det var meningen att de skulle fly. De skulle fly från Paris och ta sig fram till gränsen. Där fanns det en båt och soldater som kungen kunde lita på. Men när vagnen kom fram till staden Varennes så var det en soldat där som stoppade vagnen för att se vad som fanns inne. Folket runt kände igen kungen och Axel von Fersen, och dom skvallrade på att det var dem. Där blev de gripna och soldaterna tog dem tillbaka till Paris.

Jag tycker synd om kungaparet. Kan de inte bara låta dem vara ifred? Han har ingen makt längre, de bytte flaggan, han gick med på nya grundlagen. Jag tycker att de ska släppa fri kungaparet.

Annonser

Paris 14 Juli 1789

Paris 14 juli, 1789

Idag har vi varit 11 dagar i Paris. Vi fick bo hos en gammal vän i en liten stuga. Vi har märkt att det är många som är väldigt fattiga här i Paris. Många av de fattiga bor på gatorna och kämpar för att få lite mat. Min fru Henriette brukar några gånger ge ut mat till de fattiga. Folket i Paris är väldigt arga för att de inte har mycket makt i Paris. När jag pratar med folk i staden så får jag höra att bönder, arbetare, köpmän, hantverkare och andra fick betala allt högre skatter till staten.

Idag när jag jobbade med min son Christian, hörde vi folk skrika utanför. Jag och Christian gick och öppnade dörren. Vi såg en hel armé utanför som attackerade! Vi gick ut från bakdörren och gick hem till en bekant för att få bättre syn på vad som hände.

Vår bekant bodde i ett hus som var ganska högt upp. Vi såg en massa rök och det luktade krut från alla vapen. De flesta hade spjut. Min fru Henriette var så rädd att hon började gråta. De krigade i flera timmar. Vi gjorde inget, vi stannade bara kvar och tittade på. De slog ihjäl befälhavaren. På natten bar de hans avhuggna huvud spetsat på en lans genom stadens gator.

10 år senare

Revolutionen förändrade mitt liv. Det var en mycket skrämmande tid, men bitvis även mycket glädjande.

Jag har nu en egen familj. Francois och jag gifte oss på sensommaren år 1794. Bröllopet ägde rum endast någon månad efter skräckens slut och vi hade lyckan med oss. Gerard, då 18 år gammal, överlevde sin tjänstgöring i armén och lyckades ta sig hem så att han närvarade vid ceremonin. Lyckan verkade fullkomlig, jag hade just gift mig med mannen som jag älskar, han hade dessutom tagit sig tid att både lära mig läsa och skriva, skräcken var över och hela min familj var samlad. Ja förutom Gregoix.

Gregoixs död påverkade oss alla. Sorgen kommer nog aldrig att ta slut. Men våra liv fortsätter, åren går som om ingenting hänt. Tiden är inte nådig. Den går vare sig du vill det eller inte.

Att Francois lärde mig att läsa och skriva, vilket för honom var en ren självklarhet, gjorde att min dröm om att bli författarinna plötsligt var inom räckhåll. Jag kunde nu skriva ner mina berättelser och även om det tog tid så fick jag till sist en bok publicerad. Och i takt med att trycktekniken förbättras och fler lär sig att läsa så säljs det bara fler och fler böcker. Och i takt med att böckerna såldes så ökade min inkomst. Jag blev sannerligen inte förmögen, men till skillnad från min barndom så hade jag nu råd att köpa mat. Mat för alla oss tre.

Vår dotter Marie är nu 8 år gammal och jag älskar henne över allt annat. Hon är en blond liten flicka som alltid är glad, helt opåverkad av mörka tider. De äldre, de som upplevt så mycket krig, död och fasa är slitna. Jag vill ha fred. Jag vill ha ett fredligt samhälle och ett rättvist samhälle. Ett samhälle där min dotter kan växa upp utan större bekymmer. Men livet flyter nu på i vårt lilla hus i Paris. Vi kom fram till att bondelivet inte var något för oss. Francois var tvungen att byta efternamn, hans familj var, och är, inte särskilt populär. Och han försvann faktiskt den där dagen för så länge sedan. Allt blev så mycket enklare på det här sättet.

Napoleon Bonaparte är nu kejsare och styr vårt land. Han hade oförskämdhet nog att ta kronan från självaste påven under kröningen i Notre-Dame. Hans eget sätt att visa att det är han som bestämmer. Men allt som betyder förändring motages gärna. Hoppet om en bättre framtid lämnar oss aldrig.

Till skogs

1 september 1789, Meaux

I detta nu sitter jag och skriver lutad mot ett träd i skogen som brer ut sig bortom Meaux. Att jag sitter här har jag helt och hållet adeln att beskylla, mig inkluderad. Revolutionärerna nådde tillslut vår stad. Även fast så gott som allt välbärgat folk gett sig iväg härifrån skulle det ha varit alldeles för komplicerat och tagit alldeles för lång tid att förklara det för dem. Att det inte fanns något av intresse där för hämndlystna bönder, bara massor av utsvultna bondfamiljer som inte gjort dem något ont. Innan man han öppna munnen skulle de ha stuckit en högaffel genom magen på en. Jag inser nu att flykt var det enda alternativet.

Jag flydde ut i skogen när vi såg att mobben närmade sig vårt hus. Jag hade precis tagit ett bad, det andra i år, när vi först såg eldarna. Jag klädde på mig så snabbt jag kunde men sedan sade Tristan att han och tjänsterfolket hade bestämt sig för att stanna och skydda herrgården och jag frös mitt i en rörelse. Även fast jag är irriterad på honom betyder det inte att jag vill att han ska dö. Det var minst femtio personer, om han trodde att han skulle klara av alla dem själv var han både irriterande och galen. Mina vädjanden hjälpte ingenting till, han hade bestämt sig.

Med ens hörde vi rop och skrik. Jag sade ett snabbt adjö och slängde mig ut genom bakdörren. När jag stängde dörren bakom mig såg jag hur mörka silhuetter med facklor nådde krönet på kullen några hundra meter framför huset.

Jag sprang och sprang över våra åkrar, hårda och kalla nu när vintern närmar sig, tills jag nådde skogsbrynet på andra sidan. Där stannade jag för att hämta andan. När jag kollade bakåt stod hela byn i lågor och jag greps av plötslig rädsla över vad som hänt med alla som stannat kvar i byn. Inte minst Tristan som så hjältemodigt stannat kvar för att skydda vår hem och ge mig en chans att fly. Men jag måste medge att, även fast jag är tacksam för vad han gjort skulle det kännas mycket just nu om jag hade haft någon vid min sida.

En vissen blomma i slutet av sin sommar

När man vet att man ska dö bryr man sig faktiskt inte om vad som ledde till det. Skräckväldet som väcktes till liv efter kungens avrättning har tagit så många liv att jag till slut insett en sak. Jag är inte speciell. Trots att jag alltid velat tro det. Jag är bra en av så många andra som vid gryningen ska föras till giljotinen.

Olikt många andra som sitter i den mörka källaren så ber jag inte till Gud att solen inte ska gå upp, att dess strålar ska sova och aldrig vakna igen för att de ska undgå döden. Inte heller tänker jag på när organisationens källare stormades av Robespierres män, eller på allt jag kämpat för de senaste åren. Däremot ångrar jag någonting.

Inte att jag lät mig gripas och för att bödeln imorgon ska låta bilan falla över min bara nacke, jag har ändå ingenting kvar att leva för. Det jag ångrar är att jag gjorde någonting mitt hjärta inte trodde på. Att jag inte lämnade organisationen för att fortsätta revolutionen på egen hand. Ensam, svagare, men på ett vis jag trodde på.

Jag sitter i ett hörn med huvudet mot väggen och funderar på en människa jag förlorat under mitt liv. Jag sov för en stund sedan, och då drömde jag om min far. Han stod mitt i folkmassan. Hans ansikte lyste av tårar, men trots det log han mot mig. Det kommer aldrig att hända. Han skulle inte offra en dag för att se sin dotter dö, för att se mig en sista gång. Aldrig.

En sak har jag lärt mig i livet. Dem man älskar är de som spelar roll när allt annat är meningslöst. Men de jag en gång älskade finns inte mer. Och när man inte har något att leva för lever man inte. Alltså är jag redan död. En vissen blomma som dog med sin sommar. Min sommar var revolutionen. Det enda jag någonsin levde för, mitt största mirakel och värsta tragedi.

Min tid är snart slut. Kanske blir jag en ängel. Då får jag vingar, och då kan jag flyga fritt. Kanske får jag min frihet till slut. Trots allt.

Har du någonsin velat ge upp? På riktigt?

Jag är fortfarande en pusselbit i organisationen. Jag tänker inte förlora hoppet, aldrig glömma hur det känns att ha något att leva för. Men det går inte väl. Trots att vi är många i organisationen är vi inte starka längre. Och på mötena är det som om vi satt avskilda med en mur mellan oss. Världen jag ser genom mina ögon är inte den möjlighetens plats jag såg för något som känns för en evighet sedan. Jag behöver en väg tillbaka.

Det gäller att älska tystnaden. Men det gör jag inte. Jag har ingen. Jag är ensam.

Min familj har börjat komma tillbaka. De knackar inte på min dörr, utan de finns i mina drömmar. Jag vet att jag kommer älska dem för evigt. Det är det som är problemet. Jag har bara mig själv att skylla. Jag trodde jag var stark, men jag hade fel. Ibland tror jag att de är dem enda i hela världen som jag faktiskt bryr mig om. Jag saknar att ha någon. Någon att älska. Och min familj är det närmaste jag kommit att känna… närhet.

Jag behöver svar. Jag behöver svar nu. Jag är fast mellan det jag kämpar för och dem jag älskar. Jag skulle lika gärna kunna vara någon annan stans. I en annan tid. Men så är det inte. Jag finns bara här. Nu. Och jag vill bara springa. Iväg. Långt. Bort.

Ibland känns det som om allt jag har glider iväg från mig. Men jag kommer inte att låta mig själv falla sönder.

Aldrig.

Blått, rött, vitt

Jag är inte hemma. Hemmet är den plats där ens hjärta finns. Min fästmans och mitt hus är inte mitt hem. Hans kanske, men inte mitt. Det kommer det aldrig att vara. Nej, mitt hem var platsen jag lämnade för någon timme sedan. Källaren där organisationen har sina möten. Men det är det inte längre. Vet du varför? För att mitt hjärta finns inte där.

Många människor har fått sätta livet till under de senaste åren, framför allt adelsmän. Bönderna har fått sin rösträtt, och jag har inte kunnat sluta le inombords när jag tänkt på hur det kan löna sig att kämpa, likt Amerikas folk gjorde före oss. Adelns privilegier har avskaffats och hela Frankrikes folk börjar få samma rättigheter. Är jag lycklig för det? Ja.

Det var idag alla mina drömmar grusades. Det känns som att jag hoppat från Versailles tak men inte dött när min kropp slog i marken. Det är som om jag ligger ensam, lämnad på marken utan någon som ser mig. Enda skillnaden är att jag faktiskt vandrar i en stad full av människor, och inte ligger döende på marken.

Det är januari, år 1793. Idag har vår konung, Ludvig XVI förts till giljotinen. De säger att han gjort sig skyldig till förräderi mot vårt land. Med de menar jag nationalförsamlingen. Och med dem min organisation.

Jag och resten av organisationen. Vi har samma mål. Men trots att vi så länge gått hand i hand på vägen har vi nu kommit till ett vägskäl. Och jag vägrar flytta mina fötter ett enda steg åt sidan för att gå mot vårt gemensamma mål på deras stig, trots att den kan verka kortare och lättare. För jag tänker inte få min frihet genom att offra andra människor. Jag tänker inte vara lika hemsk mot de högre stånden som de varit mot oss.

Jag önskar att jag kunde hitta ett läkemedel. Ett läkemedel som liksom regndropparna kunde falla ner över hela Frankrike och hela denna förstörda nation som inte kan se vilka monster vi blivit. Allting är värt att offras för frihet. Allt utom en sak. Liv.

När jag lämnade byggnaden blickade jag upp mot skyn. Högt ovanför mig blåste vår nations flagga, dess färger väl synliga tack vare den kraftiga vinden, trots mörkret. Jag stod där länge. Mycket länge. Jag funderade, men jag kunde på något sätt inte minnas vad färgerna betydde för mig längre. Blått rött vitt. Färgerna för ett land jag en gång älskade.