Slaget vid Trafalgar

Kallt så kallt, jag har seglat till havs i två dagar nu utan mat och dryck. Jag är beväpnad med en bajonett och redo för krig. Frankrike har fått en ny Kejsare, Napoléon Bonaparte som har tagit över hela Frankrike, och startat ett krig mot britterna. Precis när mina ögon hade slocknat hörde jag hur en kanonkula träffade tre meter ifrån mig. Ett alarm bröt ut.

ENGELSMÄNNEN KOMMER TA SKYDD!
Boom, Boom.
Kanonkulor rann från himlen, tre franska skepp sjönk, men vårt skepp står fortfarande. De brittiska skeppen började segla tillbaka. Det är ett mirakel! De är som om de hade glömt oss, som om vårt skepp blev osynligt. När de hade försvunnit började vi sätta kurs till Frankrikes bas.
Nu vet vi var britterna befinner sig.

(Dagen efter)

Vi samlade många skepp för ett anfall, nu när vi vet var britterna befinner sig detta är vår chans. På kvällen seglade vi in i lagunen där jag hade sett britterna segla in igår. Där låg deras skepp och flöt runt. ”Skyttar redo. ATTACK!” hördes det. När våra skepp började skjuta sänktes alla britternas skepp och vi vann slaget. Fel, det var bara ett trick. Britterna hade sett oss hela tiden den natten så de visste hela tiden att vi skulle komma tillbaka med full styrka.

Nu har de oss omringade. Britterna börjar skjuta och alla våra skepp sjunker.

Nu kommer jag äntligen att få träffa mina föräldrar och min bror.

En brinnande kanonkula kommer mot vårt skepp och jag ler brett emot den.

Annonser

Kungens flykt

Efter Bastiljens anfall förändrades hela Frankrike. Revolution brast ut folk var fattiga och oroliga, de ville ha förändring. National församlingen blev Frankrikes riksdag. De ville ta bort adelns provolegier och hjälpa folket.

Men nu har rykten spridits om att kungen Ludvig XVI planerade en flykt och lämna Paris. De sände ut mig att stå vakt vid Varennes 23 mil från Paris, eftersom man misstänkte att han skulle rymma dit.

Efter tre dagar (1791)såg jag en vagn köra förbi med två människor förklädda till fattiga trashankar. Men hur kan två fattiga människor sitta i en så ädel vagn, det måste vara dem. Jag beordrade dem att stanna sen kallade jag fram tio soldater att omringa vagnen. Jag hade rätt, det var självaste Ludvig XVl och hans fru Marie Antoinette. Han vrålade ”HUR VÅGAR NI BEHANDLA MIG SÅHÄR!”.

Kungen fördes tillbaka till Paris. Männen på Frankrikes gator hyllade mig, de såg mig som en hjälte efter att ha fått fast kungen inte långt från Vernnes.

Bastiljen (14 juli, 1789)

Jag sitter här med en annan soldat som har ungefär samma uppväxt som mig. Hans bror dödades i kriget, hans mamma är inte närvarande och han har inget att förlora. Han heter Benjamin. Benjamin och jag kunde sitta och prata i timmar när vi vaktade fängelsets portar. Vi diskuterade om hur vi ville ha förändring på detta samhälle våra drömmar om allt vi har gått miste om. Denna natt blev våra drömmar uppfyllda. Vi hörde facklor och gnisslande vapen. Det var folkets skrik.

– SLÄPP FÅNGARNA!
– ANNARS KOMMER NI ATT DÖ!
Tre sorgsna människor rusade mot oss med spjut och facklor.
De sa om vi inte ger dem våra vapen och springer kommer vi att dödas men jag och Benjamin berättade att vi blev tvingade att stå vakt och att vi gör vad som helst för att rymma. Vi gick med folksamlingen. Vi visade dem vägen till fängelsehålan. Befälhavaren och vakterna fick syn på Benjamin. Folket som ansåg Benjamin som en hjälte som hade hjälpt dem anföll befälhavaren och soldaterna.

Ett blodbad bröt ut. Befälhavaren föll och hans soldater också. Men min enda vän Benjamin avrättades ändå, en av befälhavaren soldater lyckades rymma och berätta att Benjamins förått dem.

Albert Lameth

Jag heter Albert Lameth jag är 24 år gammal och bor i Frankrike, Paris.
Som 14 åring såg jag hur min far avrättades, min mor tog hand om mig och min bror tills den dagen franska soldater bröt sig in i vårt enkla hus. De tog min äldre bror Alberto och gjorde honom till soldat. Min Mamma blev galen när hon fick höra att han senare dog av en kanon som träffade honom.

Min Mamma klarade inte av att ha två söner döda innan henne själv, för att hon visste att dem skulle tvinga mig också att bli en soldat. Därför hängde hon sig själv. Hon hade rätt. Två veckor efter hennes död tvingades jag precis som min bror att bli soldat. Jag är en väldigt lugn person som inget har något att förlora därför gjorde jag inget motstånd, jag ville helt enkelt dö så som min mor och bror hade dött. De hela började med att jag togs till Bastiljens portar för att stå vakt på fängelset (14 juli, 1789).