13 juli 1789

Den 13 juli 1789

Jag gick till jobbet precis som vanligt när jag såg att nästan alla människor var ute på gatan och hade en massa vapen. Jag undrade vad som hade hänt och frågade några människor. De sade att kungen hade gått för långt! De var mycket upprörda och arga. Jag är så ung så jag har inte kommit så långt att jag har förstår mig på politik och sådant tjafs. De sa att det var slut på kungen och han ska bli halshuggen för sina synder.

 Det var en lång kö utanför butiken så helt plötsligt så kom min chef som äger butiken. Han sa att jag måste snabbt gå och börja jobba och göra så många svärd som möjligt. Men han har var mycket lycklig, jag tror det är för att hans affärer går mycket bra när det börjar bli krig och folk samlar på sig vapen och sådant.

Jag gick iväg för att börja jobba på att slipa svärden. Chefen sa att jag måste trippla antalet svärd jag slipar varje dag. Jag började genast tänka hur det ska gå till men jag kom på att man kan öka farten på hjulet som snurrar så man kan slipa svärden sabbare på det.

Men plötsligt upptäckte jag att det var ingen annan än jag som var i verkstaden så jag fick jobba själv hela dagen. Jag undrade först varför men jag kom på att det var kravaller på alla gator och att alla hade tröttnat på kungen. Jag tänkte var för ska jag börja jobba när ingen annan gör det! Jag gjorde mig ett eget svärd och gick ut från verkstaden och började gå mot folket.

När jag gick på väg till alla människor kännde jag en hand på min axel som ryckte till och någon sa med en mörk röst: ”Varför går du ifrån jobbet! Det är ingen ledig dag idag. Jag trodde vi hade kommit överens om att du skulle jobba från 7 till 19.” Så var jag tvungen och gå och jobba igen. Nu ligger jag i sängen och funderar vad som ska hända imorgon.

Annonser

27 Juni 1791

Idag är det 27 Juni 1791,Kungen försökte fly förra veckan. Min son hade hört det på jobbet från en soldat, som hade berättat om hur kungaparet greps. Soldaten som sa det till Christan han var en av soldaterna som grep kungaparet. Såhär hade det gått till:

Axel von Fersen hade tänkt ut en plan för att hjälpa kungaparet fly. En kväll 20 juni år 1791 körde en vagn i hemlighet från kungens slott, inne i vagnen satt kungens familj. På kuskbocken satt kungen och en svensk greve som försökte hjälpa kungens familj att fly.

Den svenska mannen hette Axel von Fersen, det var han som hade planerat allt. Det var meningen att de skulle fly. De skulle fly från Paris och ta sig fram till gränsen. Där fanns det en båt och soldater som kungen kunde lita på. Men när vagnen kom fram till staden Varennes så var det en soldat där som stoppade vagnen för att se vad som fanns inne. Folket runt kände igen kungen och Axel von Fersen, och dom skvallrade på att det var dem. Där blev de gripna och soldaterna tog dem tillbaka till Paris.

Jag tycker synd om kungaparet. Kan de inte bara låta dem vara ifred? Han har ingen makt längre, de bytte flaggan, han gick med på nya grundlagen. Jag tycker att de ska släppa fri kungaparet.

Blått, rött, vitt

Jag är inte hemma. Hemmet är den plats där ens hjärta finns. Min fästmans och mitt hus är inte mitt hem. Hans kanske, men inte mitt. Det kommer det aldrig att vara. Nej, mitt hem var platsen jag lämnade för någon timme sedan. Källaren där organisationen har sina möten. Men det är det inte längre. Vet du varför? För att mitt hjärta finns inte där.

Många människor har fått sätta livet till under de senaste åren, framför allt adelsmän. Bönderna har fått sin rösträtt, och jag har inte kunnat sluta le inombords när jag tänkt på hur det kan löna sig att kämpa, likt Amerikas folk gjorde före oss. Adelns privilegier har avskaffats och hela Frankrikes folk börjar få samma rättigheter. Är jag lycklig för det? Ja.

Det var idag alla mina drömmar grusades. Det känns som att jag hoppat från Versailles tak men inte dött när min kropp slog i marken. Det är som om jag ligger ensam, lämnad på marken utan någon som ser mig. Enda skillnaden är att jag faktiskt vandrar i en stad full av människor, och inte ligger döende på marken.

Det är januari, år 1793. Idag har vår konung, Ludvig XVI förts till giljotinen. De säger att han gjort sig skyldig till förräderi mot vårt land. Med de menar jag nationalförsamlingen. Och med dem min organisation.

Jag och resten av organisationen. Vi har samma mål. Men trots att vi så länge gått hand i hand på vägen har vi nu kommit till ett vägskäl. Och jag vägrar flytta mina fötter ett enda steg åt sidan för att gå mot vårt gemensamma mål på deras stig, trots att den kan verka kortare och lättare. För jag tänker inte få min frihet genom att offra andra människor. Jag tänker inte vara lika hemsk mot de högre stånden som de varit mot oss.

Jag önskar att jag kunde hitta ett läkemedel. Ett läkemedel som liksom regndropparna kunde falla ner över hela Frankrike och hela denna förstörda nation som inte kan se vilka monster vi blivit. Allting är värt att offras för frihet. Allt utom en sak. Liv.

När jag lämnade byggnaden blickade jag upp mot skyn. Högt ovanför mig blåste vår nations flagga, dess färger väl synliga tack vare den kraftiga vinden, trots mörkret. Jag stod där länge. Mycket länge. Jag funderade, men jag kunde på något sätt inte minnas vad färgerna betydde för mig längre. Blått rött vitt. Färgerna för ett land jag en gång älskade.

Onsdag den 15 april 1793

Någonting hemskt har hänt! Min chef har blivit avrättad, jag såg det med mina egna ögon. Jag ska berätta hur det gick till. Det var någon ankarsmed som angav chefen när han berättade om hur mycket han var emot revolutionen.

Chefen blev arresterad av revolutionsgardet. Han fördes till rådhuset där fängelset ligger. Han hölls i fängelset i en vecka. Under rättegången anklagades han för att har varit emot revolutionen. Efter rättegången fördes han till giljotinen. Det är en sann berättelse om min chefs död.

Andra brevet

24 Augusti 1793

Robespierre har gått för långt! Någon måste störta denna tyrann som med hjälp av revolutionen har tagit makten. Det ryktas till och med att han ska låta avrätta kungen vilket skulle vara helt förfärligt. Det är som om vi slitit helt i onödan, hela revolutionen bara för att någon annan ska ta makten och plåga folket.

Nu har Robespierre till och med infört värnplikt bara för att han vill ha mer soldater till sitt förfogande när vi ligger i krig med Österrike. Finns det något sätt att tvinga Robespierre att lämna tronen till folket?

Allt rasar

Idag hade mor och far en av sina vanliga bjudningar och det pratades extra mycket. Av min syster Fleur fick jag nämligen veta att fästningen Bastiljen har stormats av upproriska parisare. Det talas tydligen inte om annat än revolutionen som nu har inletts. Alice förklarade för mig att folket är missnöjda med diskrimineringen mot dem i samhället, och att de vill frånta kungen hans makt. Det verkar ju vansinnigt!

Många män dog under stormningen. Plötsligt är alla oroliga och spända över tumultet. Stackars mor och far, de som redan har nog att älta. Min bror har nämligen lämnat oss för en fattig bondflickas skull. Det tärde hårt på mor och far, och det gör mig ont att se dem så sårade. Jag och Fleur är också sårade. Hur kunde vår bror bara lämna oss sådär? Vi såg honom för sista gången den trettonde juli, då han sade god natt till oss innan vi skulle gå till sängs. Precis innan hade han grälat med far. Men när han kramade oss så hade han varit alldeles lugn och sansad, som om han hade löst problemet och nu fattat ett beslut. Så var det.

Följande morgon fann jag mor sitta i matsalen med händerna för ansiktet och med tafatta försök att kväva sina snyftningar. Far stirrade ut genom fönstret med ryggen vänd mot oss, jag kunde riktigt känna kylan och besvikelsen som strömmade från honom mot alla i hans närhet även om den var avsedd enbart för hans son. På matsalsbordet låg en bit papper med min brors prydliga handstil. Jag kunde inte förmå att läsa det.

Jag kände ilska över min bror Alphonses handling, och vår familjs stolthet var sårad. Det ömkade sig i alla fall far över, och han hade varit riktigt nervös inför den här bjudningen och övervägt att ställa in den. Men mor tyckte att det var bäst att forsätta som vanligt. Då gästerna hade undrat var min bror höll hus, sade de att han hade gett sig ut på jakt söderut, och skulle bo hos en släkting för några veckor. ”Vad ska ni säga när några veckor har gått?” Undrade jag då. Och svarslös förblev jag.

Inlägg 2

 

Min tid som soldat är nu över, efter alla dessa år jag har varit med om så strömmar tankarna runt i huvudet. Jag vet att jag hade börjat längta lite till den här dagen. Men nu känns det lite tomt inombords. Jag har varit med om så mycket, både bra och dåliga stunder. Det är väl främst de hemska stunder som alltid kommer att finnas inom mig.

Nu är lite mindre än 4 år sen Bastilen utplånades och jag har börjar fundera lite över händelsen. De första dagarna efter Bastijens nederlag var jätte jobbiga. Mina barn tillbringade mycket tid av att gråta ut deras sorg, det gjorde i för sig hela min familj. Vi fick flera brev av nära och kära. Nu undrar ni säkert vad som är så förskräckligt.

Jag har fått jätte många vänner på Bastiljen. Två av dem dog under attacken och framför allt min käre bror Alexandre dog. Han var ädel man och tänkte precis som jag gå över till folkmassan men han träffades olyckligt av ett skott. Jag och min bror hade en jätte bra relation. Han har alltid ställt upp för mig precis som jag har ställt upp för honom, vi var som en själsfrände för varandra. Jag orkar inte skriva mer idag, jag tänker bara på min bror för tillfället.