Sìmone de la Provence

För de flesta är nog Sìmone de la Provence bara ännu en av alla bortskämda ungar som lever av skatten som deras far tvingar bönderna att betala. Om de bara visste hur jobbigt det är ha stämpeln ”adlig” i pannan var man än kommer.

Jag har aldrig själv fått välja om jag ska vara adlig eller inte. Jag kan inte heller påverka min fars beslut om att kräva skatt från bönderna.

Tro nu inte att jag tar för givet att min far vägrar lyssna på vad jag har att säga. Jag har provat. Men då slår han mig, inte så hårt för då blir Mor ledsen. Men det räcker för att jag ska få svarta blåmärken i flera dagar.

Jag har en lillebror som är tio. Honom tycker Far om, mycket mer än mig. Jag tror att Far egentligen ville ha en pojke från början. För några år sedan brukade jag leka med Jaque i vår trädgård, men inte längre. Mor säger att jag inte längre är ett barn. Men jag tror att det egentligen är Far som inte vill att Jaque ska få samma, enligt Far, dumma idéer som jag har.

För jag förstår väl också att en 14årig flicka inte kan sitta i gräset och leka med låtsashästar. Det vill jag inte heller. Men jag får nästan inte vara med Jaque alls längre. Inte ens läsa sagor för honom. En gång frågade jag Far varför han betalade Monsieur Betancourt för att komma hem till oss och lära mig att läsa, när jag ändå aldrig får använda mig av konsten. Då blev han arg och sa åt mig att inte ställa så dumma frågor. ”Du ska inte ifrågasätta din fars beslut!” Sa han.

Jag har mörkt, brunt hår och gröna ögon. Det har Jaque också. Folk säger att vi är lika, bortsett från att mina mörka lockar räcker mig ner till halva ryggen och min lillebrors hår är kortklippt. Men fortfarande tillräckligt långt för att man ska se hur det lockar sig vig öronen.

Sìmone de la Provence, 14 år

Man ser förstås inte hur mitt hår ser ut när jag har min stora och kliande peruk. Jag ritar en bild på mig själv, utan peruk. Så att du kan se hur jag ser ut.          

Jag tycker om konst. Jag målar mycket, mitt rum är fullt av tavlor som jag har gjort. Fast det är en tavla som jag inte har visat för någon. Far skulle bli rasande om han såg den.

Jag har målat verkligheten, folks missnöjda, och ibland hatfyllda blickar som genomborrar mig varje dag, vart jag än går. Jag har målat de fattiga gatubarnen som sitter och leker på gatorna i sina trasor. Hur kommer det sig att de, trots att de nästan alltid är hungriga, verkar vara glada. Till och med lyckliga, lyckligare än mig. Jag borde vara lycklig. Jag har ju allt. Men det är något som saknas.

Nu tycker du säkert att jag är fånig som inte är nöjd med att vara dotter till en av Caens rikaste män. Jag kan få allt jag ber om, om jag frågar Mor. Det är något som jag inte har, en riktig vän. En som lyssnar, som jag kan berätta allt för. Mina så kallade ”vänner” bryr sig bara om hur de själva ser ut, hur andra ser ut och pengar.

Det är nog ingen som vet att jag faktiskt bryr mig om något som är alvarligare än en kaffefläck på min nya klänning. För på Caens gator är jag väl bara dottern till den fåfänga Pascal de la Provence. Jag är alltid någons dotter, syster eller kusin. Därför är det nästan ingen som vet vem jag är. Jag menar att ingen vet vem jag egentligen är. Alla i Caen vet vem Sìmone de la Provence är. Tror de.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s