Acceptans

Jag stod där i min söndertrasade klädnad, gryningen skulle snart inta och åkrarna låg ännu öde. Exakt fem år hade tagit sin plats i historien sedan min systers död. Jag kunde fortfarande höra henne tala till mig ibland, men aldrig mer skulle jag svara henne med min forna blindhet. Hon hade lämnat denna plats och det hade jag accepterat. Men hennes död skulle aldrig hindra mig från att älska henne som den syster hon en gång var. Som den syster som för mig fortfarande bar existens – om inte annat än i mina minnen.

Tre år, nio månader och tolv dagar hade framskridit sedan min mor dog i sorg efter min systers död och min brors frånvaro. Jag hade inte känt någon sorg. Endast ilska. Ilska för att hon hade övergivit mig.

För två år sedan miste min far sitt stolta huvud i giljotinen. Jag hade sett det hela ske och minnena fanns kvar, lika levande och plågande som då det hela skedde. Hans huvud som skiljdes från kroppen då giljotinens diagonala blad träffade strupen och blodet sipprade i skoningslösa rännilar. Hans tomma blick som tycktes stadigt fäst på mig då en man höll upp hans huvud inför de vittnande. Inte heller då hade jag känt annat än ilska.

Fast ilska vore milt uttryckt. Vrede, ursinne, passade bättre. Vrede för att de som betytt mest för mig hade lämnat mig för att följa döden åt, vrede för att min bror inte hade räddat dem, vrede för att åskådarna vid halshuggningen hade skrikit triumferande. Ett obehärskat, digert ursinne som stormade inombords mot världen som jag inte hade lyckats förändra. Och allt handlade egentligen om just det. Vad jag inte hade lyckats förändra. Vreden mot mig själv.

Men det var då, för snart sex år sedan. Nu vågar jag äntligen vidröra den sorg jag så länge förskjutit i fruktan för vad den bringade. En tunn, våt hinna lägger sig över mina ögon som tonas röda. En tår frigör sig från hinnan och tar sig sakta nedför mitt ansikte, tvingas göra en omväg då den ska över ärret som löper diagonalt från min högra kind – ett minne från branden som jag alltid skulle bära med mig. Tåren följer sedan gropen nedanför ärret som bäcken i sin fåra. Då flera tårar ansluter sig inser jag att vad sorgen faktiskt bär med sig är lättnad och förhoppningar. Lättnad över att jag inte behöver gömma mig mer, över att kunna börja om på nytt även om det innebär en entré till enkelhetens vardag – något som varit omöjligt att ens föreställa sig i den gångna tiden. Förhoppningar över att i framtiden vara kapabel till att göra skillnad. Jag har ännu många obesvarade frågor, vissa av dem sådana som varken jag eller någon annan aldrig riktigt kommer att kunna besvara helt. Det ligger faktiskt en slags känsla av trygghet i att veta det.

Oberoende kommer jag inte heller att bli. En omöjlig och barnslig tanke från mina år som barn, när vi i själva verket påverkas hela tiden och det inte enbart till det sämre. Utvecklas gör man ju inte utan att ha blivit influerad. Vad det gäller revolutionen ser jag att det fört med sig både ont och gott i händelseförloppet. Eller kanske ingetdera. Det spelar faktiskt ingen roll hur man vänder och vrider på det så länge man har självinsikt. Men en sak är säker. Som så många andra gånger gick det för långt. De radikalaste revolutionärerna hade fått allt de ville ha och hade på så sätt allt att förlora. Fruktan för att mista det man vunnit slog tillbaka mot folket och resulterade i alla dessa omänskliga avrättningar av personer med alla möjliga sociala bakgrunder, fattiga som rika. Det är oförlåtligt, men vi måste gå vidare.

Jag har funnit min ståndpunkt. Ett perspektiv som jag trivs med att se världen ifrån, och som förhoppningsvis kommer att vidga sig för nya vyer i framtiden. För jag har bestämt mig. ”Skräckväldet” är förvisso över men än finns mycket kvar att kämpa för. Var är till exempel kvinnans rösträtt?

Jag finner lika mycket skönhet som min bror i denna avskilda plats, men friden har ännu inte nått mitt hjärta. Den får jag aldrig, så länge känslan av att ha något kvar att uträtta på annat håll gäckar. Jag kan göra skillnad och det ska jag.

Så var det dags. Den grandiosa soluppgången färgade molnen röda underifrån och åkrarna beslöjades med ett rosaaktigt sken. Fåglarna introducerade morgonen med en fager sång vars toner lösgjorde sig från trädens grenverk och nådde henne med välbehag. Flickan vandrade med ett lugn som talade för att hon äntligen hade accepterat det förflutna och var redo för det framtida upp till den lilla gården med det mörka håret slängandes efter sig. En annan flicka, så lik föregående att de skulle kunna vara systrar, höll sig respektfullt i bakgrunden.

Förlåtelse

Vi anlände till gården sent på eftermiddagen, och då jag såg min bror ömt kyssa sin hustru och hur de hjälptes åt att sköta ägorna föll ännu en pusselbit på plats. Förståelsen för varför han handlade som han gjorde. Besvikelsen skulle alltid finnas där, men så även stoltheten för att han gick sin egen väg.

Min bror valde ett liv i enkelhet för att det ur hans ögon var det liv med störst rikedomar. Att leva avsides från staden och ta hand om sina grödor, där syrsorna stod för musiken och där hjortarna stod för snyltandet, där man hade minsta politiska makt och det till trots där friheten enligt min bror var som ”renast” och störst.

Jag skulle nog aldrig förstå honom helt, det för att jag inte riktigt kunde dela hans mening och därför, som den egocentriska människa jag är, såg på saken med ett annat perspektiv. Min brors och hans makas lycka skulle alltid ligga något höljt i dunkel, men att de tog vägen som ledde till lyckan var det enda av betydelse. Och för det kunde jag förlåta honom.

Insikt

Om det var min brors grepp eller själva tiden som jag i första hand hade försökt kämpa emot vet jag inte. Oavsett vilket, tycktes båda till min förargelse ha besegrat mig. Jag och Alphonse satt nu båda på hästryggarna. Påväg bort från den kaos som rådde, det skräckvälde som satt revolutionen ur spår.

Vi färdades mot gården som min bror delade med sin maka. Till en början kände jag mig jagad av allt och alla, hela världen var efter mig. Men desto längre sträcka som förflutit bakom oss, desto klarare tycktes allt bli. Det var som om någon dragit ur proppar som förseglat mina öron, upphävt en besvärjelse som förblindat mina ögon.

Jag hörde de båda hästarnas hovar klappra mot den jordgrusiga vägen. Förnam känslan av en sträv hårman då jag strök hästen över den kraftiga nacken. Luftdraget som svalkade. Jag kunde urskilja ängens grässtrån och dess grönaktiga skiftande nyanser in i minsta detalj. Jag hörde syrsor som spelade, det kändes som en evighet sedan sist. Och då jag öppnat mina sinnen för världen, var den inte längre emot mig. Den var ett erbjudande. Och det var upp till mig om jag skulle anta eller avslå detta erbjudande. Det var tankarnas tur att klarna. Min far var död. Min mor var död. Och jag insåg nu, att det var även Fleur.

De hade alla mist sina liv i revolutionen. Jag skulle alltid hata revolutionen för det. Men jag förstod också, att det här var en betydande och behövlig epok i människans historia. Inte själva människoslakten, men principen att ifrågasätta, granska och vrida på sin tillvaro, det är regel nummer ett för största möjliga medvetenhet. Och vad skulle vara mer eftersträvansvärt, då medvetandet är det som utmärker en levande varelse som bäst? Vilken överväldigande, liksom överjordisk känsla. Jag trodde att jag skulle falla ur sadeln. Medvetandet gjorde mig tillgänglig allt. Ett underbart rus for genom kroppen.

Inlägg 9

Jag satt på hästryggen, tätt åtföljd min bror på den andra hästen. Vi skulle på utflykt i Paris och färdades via landsvägen. Far visste ingenting om detta; Alphonse sade att det skulle bli roligare så. Kanske kunde vi köpa far något fint i staden.

En sådan här vacker dag var det svårt att vara arg på Alphonse. Solen stod högt på himlen och trädkronornas grönskimrande blad glänste. Sädesfälten som omgav oss lyste som om de vore av guld. Där var stora gröna ytor prydda med tjocka mattor av ängsblommor. Vi passerade en liten sjö som återspeglade hela scenariot och vars vattendroppar dessutom glittrade som om någon strött diamanter över vattenytan. Några få gånger fick vi möte; en belåten bonde som var påväg hemåt efter att ha sålt boskap för mycket mer än vad den var värd på marknaden, en man som skulle ut på jakt med sin uppspelte son, och ett par som skulle på picknick och givetvis hade en av alla dessa stela kuskar som rådde över tyglarna med sig.

Så anlände vi äntligen till Paris, där gatorna var fullpackade av allt möjligt folk, som tillsammans utgjorde det största kaos jag någonsin sett. Somliga av dem var exalterade och upprymda, andra såg nästintill gråtfärdiga ut. Men de var alla påväg åt samma håll. Då min bror lade märke till detta blev han orolig. Han tyglade sin häst utanför en liten handelsbod.

”Stanna här”, sade han sedan till mig, ”jag ska bara in och köpa lite bröd”. Han försvann in i boden och jag stannade lydigt på min plats. Så kom en väldig folkmassa tågande mot mig, med nävarna höjda till skyn och i triumferande vrål. Jag kunde inte hjälpa det, att stå kvar på min plats vore som att trotsa en dånande fors. Jag drogs med i folkströmmen och färdades ovilligt med dem mot ett torg där folkmassan stannade.

Till min förskräckelse insåg jag att det var en avrättningsplats. Jag hade sett en sådan där giljotin i en bok en gång. Teckningarna som hade illustrerat hur en människa halshöggs i den hade skrämt upp mig ordentligt. Det var inte humant, tänkte jag. I andra stunden fördes en man upp till giljotinen. Förskräckelsen jag känt för bara några sekunder sedan var plötsligt ingenting i jämförelse med vad jag kände nu. Far. Min far var en av dem som skulle halshuggas.

Jag såg hur han förödmjukades däruppe, hur han knuffades fram till giljotinen och hur folk spottade honom i ansiktet då han kedjades fast.

Jag skrek högt, slog vilt omkring mig med armarna för att tränga igenom folkmassan och nå fram till honom. Någon tog tag i mig och drog mig bakåt. Mitt motstånd var inte tillräckligt för att lösgöra mig från min brors grepp. Giljotinen föll. Jag skrek ännu högre. En man höll upp fars huvud mot åskådarna. De vrålade högtidligt till svar.

Inlägg 8

Idag kom en ung man till vår herrgård. Han bar enkla kläder men såg ändå stilig och reslig ut. Han ville tala med far, sade han till Anne, uppasserskan. Min barnsliga nyfikenhet fick liv och jag ställde mig utanför fars arbetsrum för att tjuvlyssna som förr i tiden då de förde konversation därinne.

”Kommer inte på fråga!” Hörde jag far snäsa till den unge, stilige mannen. ”Vi lämnar inte herrgården. Det svär jag på. Aldrig sänker vi oss till att leva som smutsiga svin!”

”Men du måste förstå, att ni svävar i livsfara”, sade den unge mannen, ”brevet”. Tillade han sedan tyst, knappt så att jag hörde där jag stod med örat tryckt mot dörren som stod emellan oss. Far grymtade.

”Det betyder inget.” Sade han i ett enda, väsande andetag. Jag kunde riktigt föreställa mig hur hans fårade ansikte drog ihop sig i ilska, och hur ögonbrynen sänkte sig över de blängande, trötta ögonen. Den unge mannen suckade.

”Far…” Började han. Det högg till i mig. För några sekunder vek sig benen under mig, och jag kände mig spyfärdig. Sedan stod det klart. Den unge mannen var min bror. Alphonse stod därinne och samtalade med far. Det förvånade mig att jag inte hade känt igen honom tidigare. Men nu hörde jag tydligt på rösten att det var han. ”Far”, sade han igen, ”du måste inse att det som har varit inte kommer tillbaka. Ludvig den XVI är avrättad. Nya ledare styr, och de är inte barmhärtiga. Din tid med privilegier är över, så är också ditt liv, om du inte ser upp. Det är därför jag har kommit. För att rädda er.”

”Tilltala mig inte som din far”, replikerade far, och därefter rådde tystnad för en lång stund. Sedan sade han: ”En gång var jag din far och du var min son, men det var i en annan värld, totalt olik denna. Du ber mig att inse omständigheterna och det är precis vad jag har gjort. Vet du om att din mor och Fleur har dött? Att Desiree inbillar sig att er syster fortfarande är i livet? Jag har insett situationen. Det är just därför som allt är meningslöst. Inget betyder något. Jag välkomnar döden med öppna armar. Döden är hjälten i det här dramat, och fårskallen är den som tror något annat.”

”Men far! Hur blir det med Fleur?” Min bror fick inte sin fråga besvarad. Tystnaden som nu inföll skulle inte far bryta. Men hans ord etsade sig fast i mitt huvud. ”att din mor och Fleur har dött? Att Desiree inbillar sig att er syster fortfarande är i livet?” Stackars far, han är sjuk och vilseledd. Ändå kände jag en smula osäkerhet angående mitt eget tillstånd. Min kropp skälvde till.

Alphonse stegade ut ur arbetsrummet och stängde till dörren innan alltför mycket av fars kyla nådde salen. Han fick syn på mig och lyckades dölja irritationen med ett brett leende. Han skrattade och kramade om mig.

”Åh Desiree, just typiskt dig att stå och tjuvlyssna!” Men det fanns något som leendet inte lyckades dölja. Oro. Jag besvarade det dock, och han bad mig tyst att följa honom ut på gården.

Inlägg 7

Det har gått två år sedan jag skrev sist. Far, jag, Fleur, Alice, och tjänstefolket bor återigen på herrgården. Far är fortfarande lika tystlåten. Det är Alice som tar hand om oss. Rättelse. Om mig. Fleur är nämligen sjutton år nu, och bor inte hemma längre. Men hon kommer ofta och besöker mig, alltid lika strålande av glädje.

Jag är dock förvånad över att far inte engagerar sig mer i hennes liv. Det är hans ansvar att se till att hon gifter sig med en godtycklig man. Men far är blind. Han vägrar se på Fleur, vägrar tala till henne. Det kan Fleur aldrig förlåta. Hennes hat och kärlek till far är jämbördiga och sträcker sig ut i det oändliga.

Jag lider med Fleur, och känner detsamma. En sak är besynnerlig. Fleur tycks inte åldras – fysiskt sett. Hon håller bokstavligen sin ungdom i liv. Faktum är att jag nästan börjar se äldre ut än henne. Men jag har sagt till Fleur att inte oroa sig, hennes blivande make älskar henne ändå och hon är lika vacker som mor var. Var inte orolig, älskade syster.

Inlägg 6

Jag känner mig så full att jag när som helst exploderar, så tom att jag snart tynar bort i intet. Så svag att jag inte orkar bry mig längre. Så arg att jag skulle kunna lyfta ett berg enbart med min frustation. Det som idag skedde sträcker sig för långt för min verklighetsuppfattning att förmå. Jag kan bara inte tro det. Mor har lämnat oss i sticket. Fleur delar min ilska. Vi kan inte förlåta henne för det hon gjorde oss.

Vi gick in på mors rum och försökte prata med henne. Förklara för henne att allt var bra och att vi snart skulle få tillbaka vår herrgård. Hon bara låg där i sin säng utan att besvara vårt hopp. Det enda som faktiskt bekräftade att hon fortfarande var vid liv var hennes bröstkorg som sakta skjöt upp och ned. Men andetagen var lätta och ytliga, som om hon önskade att få gå så innerligt att hjärnan när som helst skulle sluta beordra kroppen om att andas in och ut.

Jag satte mig på sängkanten intill henne. I vanliga fall hade hon kramat om mig och strukit mitt hår. Nu var det jag som kramade henne. Hon besvarade mig inte. Jag såg in i hennes ögon men hon såg inte in i mina. Det var som om de såg igenom mig, det lilla ljus som fanns kvar i dem lyste för något så långt bort, och skulle snart slockna. Hon såg värre ut än någonsin. Hennes ansikte var blekt och utmärglat, döden stod henne närmare än livet.

Jag insåg att det var som far sade. Hon trodde verkligen att Fleur var död och att hoppet var ute. Jag undrade om far också var lika misstagen eller om han bara spelade med. Det var dumt, tänkte jag, oavsett vilket. Jag bad Fleur att ställa sig inom mors synfält. Om hon såg Fleur, kunde hon inte längre tvivla. Det kunde hon bara inte. Men det gjorde hon. Hur jag än försökte få mor att tala till Fleur låg hon kvar orörlig i sin bädd, utan att det minsta ljud lämnade hennes blåaktiga läppar. Jag tvingades inse att det inte var lönt, att mor hade givit upp. Jag kysste henne på pannan och sedan lämnade vi, jag och Fleur, sovrummet.

Morgonen därefter hade mor ”äntligen fått gå” som far uttryckte det. Och det är de enda ord han har yttrat under dagen. Fleur och jag känner oss avvisade, kränkta. Vredgade över världen som sårar oss och gör allt fel. Vi försöker göra motstånd men snart orkar vi inte mer.

Varför, varför?

Jag är orolig för mor. Hon ligger isolerad i sin säng dagarna i sträck, och har gjort så i månader. Far säger att hon sörjer Fleur. Det gör mig ännu mer orolig. Är far också sjuk? Jag förstår inte. Varför envisas de med att ta drömmen på allvar? Ser de inte när jag pratar med min syster? Att hon står här, bredvid mig…

Visserligen bor vi på mosters herrgård nu, vilket jag inte riktigt förstår varför. Jag har frågat far varför vi inte kan bo kvar på vår egen herrgård, och eftersom att far själv vägrar att prata med Fleur, så har jag också framfört hennes önskan och längtan om att få flytta tillbaka. ”I sinom tid”. Är det enda far svarar. Han verkar faktiskt väldigt frånvarande nu för tiden, säger inte mycket, visar sig inte mycket. Varför…?

Inlägg 4

Jag vaknade av törsten som härjade i min strupe. Hur jag än vred och vände på mig gjorde den det omöjligt att somna om så jag trädde på mig tofflorna och öppnade dörren på glänt. Allt tydde på att natt fortfarande rådde, för huset stod i dunkel och allt var tyst och stilla. Det stack obehagligt i halsen och ögonen. Jag tänkte att jag fortfarande måste vara väldigt sömnig, för salen tedde sig gunga sakta fram och tillbaka, som om en tunn, mystisk dimma rörde sig framför den. Jag smög tyst nedför trappan, och en svag röklukt drogs in i mina näsborrar. Jag avfärdade lukten som en inbillning och gick åstad mot köket för att ta mig något att dricka. Det var då jag insåg att jag inte inbillade mig.

Eldsvådan spred sig oroväckande fort, hungrig och skoningslös. Jag stod som paralyserad och betraktade den, såg hur den slukade mors vackra byrå som hon fått av sin egen mor. En stor träflisa kastades ut ur elden och slog emot min kind med den kraft att den åstadkom ett djupt jack. Varken blodet eller smärtan som träflisan åsamkat var något jag tänkte på.

Istället hade fruktan mig fastnaglad i ett säkert grepp, jag var rädd, väldigt rädd. Så slog röken emot mig och inflikade att tiden ännu gick. Jag hostade frenetiskt då den nästlade sig in i mina lungor. En gång hade mor och far berättat för mig att det farligaste med en eldsvåda faktiskt inte var elden själv utan röken. Bara några inandningar av den kunde leda till döden. För att undvika röken skulle man krypa längs golvet, eftersom att röken steg uppåt mot taket.

Tanken på mor och far triggade mig. Jag måste söka upp dem och varna dem. Och Fleur. Och Alice. På alla fyra flydde jag elden som slickade korridoren mot dörren och sökte mig upp mot trappan. Röken hade ännu inte tagit sig hit, men jag visste att det här skulle vara den farligaste passagen om bara några minuter. I den översta salen sprang jag nästan in i Fleur och Alice. De frågade mig panikslaget om vad som hänt. Jag fick inte ur mig mer än några enstaka, haltande ord: ”Eldsvåda! Korridoren. Rök. Kommer hitåt. Mor och far!”

Så hade också mor och far vaknat, och de kom springande mot oss med oroliga ansiktsuttryck. Nästan gråtandes omfamnade vi varandra, sedan tog vi färde mot trappan. Där steg röken i en mörk barrikad mot oss. Jag hade befarat rätt. Kämpade för att stå kvar på benen då den grå massan virvlade omkring oss som ett yrselframkallande inferno. Håll andan, tänkte jag och hoppades att alla skulle göra likadant. Vi kröp nedåt. Jag visste inte om det var röken eller skräcken som fick mina ögon att översvämmas. Där nere hade elden expanderat flera gånger sin storlek sedan jag såg den sist. Lågorna klättrade uppför möbler och väggar, kastade sitt spöklika, orangeaktiga fladdrande sken mot dem. Vi kunde inte ta oss förbi den mot ytterdörren. Far gestikulerade åt oss att vända om, och fly genom in- och utgången för tjänstefolket istället. Hettan var outhärdlig. Allting snurrade. Men vi fortsatte.

Och på något sätt tog vi oss ut. Det var den mest underbara känsla jag någonsin känt då frisk luft rensade luftvägarna. Då en sval vindil smekte mina svedda kinder. Men något stod fel. Mor och Alice kände det också. Tjänstefolket verkade ha lyckats evakuera sig. Men vart var far och Fleur?

Andlös tystnad. En tystnad så mäktig att den överröstade elden vars flammor nu tagit hela huset i besittning, och sakta förtärde det till grunden. Så kastade sig far ut, dragandes något efter sig och precis i rättan tid för att både han och det han släpade skulle undkomma en takbjälke som föll till marken i ett regn av gnistor och sedan vittrade sönder. Han kom haltande och hostande fram till oss, med ett förvridet ansikte som talade för de oerhörda plågor som genomborrade honom. Jag kastade en blick på flickan han kom släpandes med.

Min älskade syster låg svedd och livlös. Jag bad för att hon skulle slå upp ögonlocken som lätt omslöt hennes vackra ögon. Jag tog hennes kalla hand, ruskade om hennes axlar och skrek åt henne att vakna. Mor drog undan mig med tårarna rinnandes. Själv var jag för hysterisk för att kunna hysa några tårar. Det kunde inte vara sant.

Det var inte sant. Det hela var en dröm. De demonstrerande, hatiska bönderna satte inte eld på vår herrgård. Det var bara en dröm, och intet mer. Fleur står bredvid mig. Hon talar till mig med sin mjuka, glädjefyllda stämma. Jag och min älskade syster, vi hade en mardröm båda två. Och det hade alla andra också.

”Kom nu, Desiree.” Säger far.