Ingenting är omöjligt

                                                                                                                                                 22 januari 1793

God dag.

Nu har revolutionen gått ännu längre. Det finns numera en ny mördarapparat, giljotinen kallas den. Med den dödades igår vår kung, Ludvig XVI. Jag var där, jag såg när hans huvud höggs av.

Det var hemskt. Jag tror på att han är oskyldig, som han berättade strax innan han dog. Jag var en av de få som inte ropade ”leve republiken” efter alltihop. Jag känner mig som en av de onda här i Frankrike, fast jag är egentligen negativ till hela revolutionen. Men när jag bara ser på, och inte försöker göra något åt det hemska som händer, känns det som att jag är en mycket dålig människa.

För i alla sagor är det så, alla goda försöker åtminstone stoppa allt dåligt. Jag har aldrig försökt ens. Jag kanske bara inte är så god som jag tror. Det kanske är många som känner såhär, men bara faller för grupptrycket. Men i för sig kan jag inte säga att jag tycker att revolutionen är dålig. Då skulle väl de bara hugga av mitt huvud också, och sedan fortsätta.

Jag tror att fler döms till döden nu när giljotinen finns, för att det är så enkelt och smidigt. Bara lossa på ett snöre så att den vassa eggen faller, och pang så är offret dött. Nu när till och med kungen döms till döden undrar man vart Frankrike är på väg. Kommer drottningen också att dömas till döden? Det skulle inte förvåna mig, jag hör mer ont än gott om drottningen Marie Antoinette. Men jag tror att det mest är för att hon är från Österrike, som folk hittar på lögner och sprider rykten om henne.

Men nu, medans jag satt och skrev denna text har jag bestämt mig. Jag vill förändra Frankrike, jag vill få stopp på revolutionen. Jag vill ta bort giljotinen. Jag vill kunna leva på riktigt igen. 

Men det är lättare sagt än gjort. Det är nästan omöjligt att göra någon förändring ensam. Men jag kan lyckas, för ingenting är helt omöjligt.

Claire Fonché

Revolutionen blir allt värre

                                                                                                                                                        17 augusti 1791

Hej.

Dagarna går och den revolution som jag hoppades skulle vara kort, den blir bara värre och värre.

Kommer den någonsin att ta slut?

Nu när alla är upptagna med att tåga fram på gatorna och döda varandra, beställs det sällan skor från Marcel. Peruker verkar också vara väldigt ointressant nu. Jag har fått in en beställning på tre dagar nu, och det var från någon, vars peruk hade gått sönder när han tågade fram på gatan.  Vanligen brukar jag få 2-3 beställningar om dagen.

Detta kommer aldrig att fungera. Varifrån ska vi få pengar?

Kommer vi klara oss på våra egna odlingar om vi inte kan skaffa mat på någon annat sätt?

Frågorna är många, men det är mycket få som jag kan besvara.

Jag är lite orolig för mor också, hon verkar vara positiv till revolutionen. Hon går ut och är med och mördar oskyldiga människor, fast hon själv tycker inte att de är oskyldiga. Jag förstår inte hur hon kan, dessutom är det denna revolution som gjort att hennes make har gått bort. Bara hon inte övertalar Marcel att Frankrike kommer bli mer jämställt, och att adelns alla privilegier kommer försvinna.

För det kommer ändå aldrig hända.

Vi lever inte i en perfekt värld. Men jag tycker att den i alla fall duger. Vi behöver inte ha det lika bra som adeln. Vi ska vara glada att vi inte är bönder, vi hade faktiskt kunnat ha det värre.

Jag försöker tänka positivt och se framåt. Framtiden måste vara ljus!

Claire Fonché

Revolutionen startar

                                                                                                                                                                                         14 Juli 1789

Hallå där dagboken!

Människor är helt galna, hela Paris är kaos. Allt började med rykten, rykten om att befälhavaren inne i Bastiljen skulle anfalla parisarna. Att han bara väntade på rätt tillfälle.

Jag hörde också av min väninna Estelle att det satt politiska fångar nere i Bastiljens fängelsehålor. Människor var rädda. Fast inte jag, min far hade sagt till mig att det bara var rykten. Han hade talat med befälhavaren, som hade sagt att allt bara var påhitt. Men alla i Paris letade upp vapen, och samlade ihop sig för att själva attackera Bastiljen.

Sagt och gjort, de gick till attack och många parisare miste livet. Men det var inte bara parisare som dog. Några få soldater som försvarade Bastiljen dog också… En var min far. Sedan fortsatte de vilda parisarna och en stund senare gick de förbi här ute på gatan, med ett långt spett, längst ut på spettet satt ett huvud, det var inte vilket huvud som helst, utan det var befälhavarens huvud. Det var så hemskt!

Jag tänker aldrig vara med på dessa dumheter. Inte efter att de tog livet ifrån min far. Jag trodde först bara att det var ett enormt bråk. Men det är tydligen revolution. Hoppas det inte blir någon långvarig revolution. Annars vill jag fly, fly bort från Paris, bort från Frankrike. Helst bort från hela världen, men det är inte möjligt, och det vet jag. Det vill jag förresten redan nu. Bara somna, och sedan vakna upp någon helt annan stans. Börja om, helst i en värld utan problem och bekymmer.

Tyvärr känner jag ingen magiker. Så jag får väl göra det bästa av situationen och fortsätta leva här. Fortsätta slita i livet, även fast det känns hårt, nu när jag inte har någon far som kan hjälpa och stötta mig.  

Claire Fonché

Claire Fonché

                                                                                                                                                                                                                                          3 juli 1789

Bonjour!

Mitt namn är Claire Fonché och jag är 24 år.

Jag bor i Paris med min make Marcel Fonché, som jag blev bortgift med när jag bara var 16 år. Jag förstår inte varför min far valde en sådan lat man som Marcel åt mig. Han arbetar som skomakare några timmar varje dag, annars super han mest. När han supit gör man bäst genom att hålla sig ur vägen för honom, han blir mycket arg om han inte får precis som han vill ha det!

Jag själv får däremot slita som perukmakare, det blir inte många timmars sömn för mig per dygn. Jag får sitta uppe nästan hela nätterna och sy peruker, för att vi ska ha råd att försörja oss. Vi odlar lite grönsaker på gården, men det är inte tillräckligt för att leva på det. Det är tur att peruker är populärt nu i Paris, så jag har gott om arbete. Om jag skulle få slut på beställningar vet jag inte hur jag och Marcel skulle klara oss!

Jag har en mor och en far. Min mor heter Jeanette, och det är ett mirakel att hon lever, hon var mycket sjuk för bara ett år sedan, men som av magi började hon krya på sig och idag är hon nästan fullt frisk.

Min far, Jean-Noel, ser mycket dåligt men det hindrar honom inte från att fortsätta arbeta. Far arbetar som vakt kring Bastiljen, och berättar ofta om hur det är att vakta och om alla människor som stannar för att studera den vackra byggnaden. Han är mycket stolt över sitt arbete, och skulle aldrig i världen vilja sluta, även om jag tror att han snart kommer vara tvungen att göra det, hans syn håller inte måttet. Det händer att han ser fel på mig och min mor, även fast han ser oss båda nästan varje dag!

Jag får inte glömma att berätta om Maud. Det är en mycket sorglig historia, jag födde en dotter när jag var 21, hon var det vackraste och mest himmelska som någonsin har hänt mig. Jag kallade henne för Maud. Jag var så lycklig, men jag fick inte behålla mitt fina barn länge. När Maud var 7 månader drabbades hon av kikhosta. 3 dagar senare fanns hon inte mer. Nu sitter hon där uppe bland molnen och väntar på mig.

Nu ropar Marcel, och han låter inte glad. Bäst att jag kilar och ser efter vad som står på tok.

Claire Fonché