Har du någonsin velat ge upp? På riktigt?

Jag är fortfarande en pusselbit i organisationen. Jag tänker inte förlora hoppet, aldrig glömma hur det känns att ha något att leva för. Men det går inte väl. Trots att vi är många i organisationen är vi inte starka längre. Och på mötena är det som om vi satt avskilda med en mur mellan oss. Världen jag ser genom mina ögon är inte den möjlighetens plats jag såg för något som känns för en evighet sedan. Jag behöver en väg tillbaka.

Det gäller att älska tystnaden. Men det gör jag inte. Jag har ingen. Jag är ensam.

Min familj har börjat komma tillbaka. De knackar inte på min dörr, utan de finns i mina drömmar. Jag vet att jag kommer älska dem för evigt. Det är det som är problemet. Jag har bara mig själv att skylla. Jag trodde jag var stark, men jag hade fel. Ibland tror jag att de är dem enda i hela världen som jag faktiskt bryr mig om. Jag saknar att ha någon. Någon att älska. Och min familj är det närmaste jag kommit att känna… närhet.

Jag behöver svar. Jag behöver svar nu. Jag är fast mellan det jag kämpar för och dem jag älskar. Jag skulle lika gärna kunna vara någon annan stans. I en annan tid. Men så är det inte. Jag finns bara här. Nu. Och jag vill bara springa. Iväg. Långt. Bort.

Ibland känns det som om allt jag har glider iväg från mig. Men jag kommer inte att låta mig själv falla sönder.

Aldrig.

Tredje brevet

28 Juni 1794

Äntligen! Robespierre har avrättats och allt är över. Det här är det största som har hänt under hela min livstid. Jag önskar att min kära fader hade fått se den här underbara synen, en stat som faktiskt bryr sig om mer än bara pengar, ett samhälle där bönderna och adelsmännen är vänner. Det är vad jag kallar jämlikhet.

Nästan alla adelns privilegier är borta, de privilegier de fortfarande har kvar är så små, så löjliga att ingen bryr sig.
Kungen däremot, jag tycker det var kallblodigt och obarmhärtigt av Robespierre. Ludvig XVI förtjänade inte att avrättas, han var dåligt underrättad, hur skulle han kunna veta att vi gjorde revolution mot honom om ingen berättade det förrän det var för sent.

Sista brevet av Panline

Varför är jag kvar här? Varför har de inte avrättat mig? Franciska är borta och Marianne har blivit sjuk. Jag är feg för jag vill lämna den här staden, det här landet och mitt liv. Jag orkar inte mer. Paris är inte längre den staden som den brukade vara. Folk verkar tro att de är något de inte är. Kungen är död, och jag orkar inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra. Många av mina vänner har försvunnit. Jag vet inte var det är. Varför blev det så här?

Jag brukade få vandra runt i vår rosenträdgård i en vacker klänning och sedan ha en picknick med några väninnor i skuggan av ett träd. Helt utan att någon nämner att någon har dött, att bönderna är arga eller att folket gör uppror. Nu är jag nästan ensam kvar. Jag vägrar ge upp min roll i samhället. Varför gör gud såhär mot oss?

Marianne… Jag tänker inte stanna hos henne tills det är slut för henne. Jag ska själv avsluta mitt eget liv. Jag ska göra det då jag fortfarande kan stå min vackra salong. Då jag fortfarande kan veta att jag äger många vackra smycken och tekoppar. Då jag fortfarande vet att min syster är vid liv och att paris har några stolta dagar kvar innan djävulen tar vår stad. Då jag fortfarande är jag. Precis så stolt är jag, Panline Lally-Tolendale.

Blindhet

Jag börjar i bli orolig för mor. Trots sin förtvivlan över min brors förräderi hade hon varit stark nog att leva sitt liv som vanligt. Men efter beskedet om Bastiljens fall har hon börjat se riktigt sjuk ut. Alldeles askgrå, är hennes hy, inte alls sådär frisk och persikofärgad som den brukar vara. Åh, stackars mor. Varför kan de inte bara låta kungen ha kvar makten?

Men Alice menar att ”inget ont som inte för något gott med sig”, och när hon berättade om hur större delen av Paris invånare lever i fattigdom och hungersnöd insåg jag hur blind jag måste vara för omvärlden. Jag lever så tryggt här i mitt lilla bo.

Men jag vill ju så gärna att min mor ska må bra och få tillbaka sin skönhet. Varför, varför? Jag känner mig som om jag stod på gränsen till en avgrund, utan möjlighet att ta mig därifrån, hindrad från att ändra min vy. Avgrunden är för mörk för att jag ska kunna se dess djup, allt är bara ett svart tomrum. Men en dag, det lovar jag er, ska jag lyckas se det djup som ligger dväljt i gåtornas mörker. En dag ska jag ta språnget jag aldrig förut har haft kompetensen att ta.

Inlägg 3

De förtvivlade rösterna blandar sig med de känslolösa skrattande och hyllande människorna som åskådar detta blodbad. Hundratals människor avbetas snabbt och känslolöst innan de bärs ut på bår och tas emot av respektlösa, spottande människor. Jag orkar inte se mer, jag har fått nog.

Allting känns så bra nu när vi återigen har förenats. Barnen springer omkring och leker på gården. Och Bianca, min sköna Bianca, jag kan inte släppa henne ur sikte jag är så orolig över att förlora henne igen. Imorgon ska vi in till huvudstaden Paris men barnen lämnar vi hemma, de ska få vara hos tant Gabrielle i granngården. Vår köplista är inte lång men nödvändig.

Jag gick upp tidigt och packade hästvagnen och sadlade hästarna och sen gav vi oss av. Vi var framme i perfekt tid för att kunna handla i lugn och ro. Det gick en tystnad genom staden som var svår att beskriva. Folk såg misstänkta ut, inga barn var ute och lekte på gatorna och fönstren var täckta med gardiner eller lakan. Vi fortsatte att gå framåt i lugn och ro utan en tanke på vad som stod på i staden. Ena stunden gick vi hand i hand och bara en sekund senare var hon borta. Jag drabbades av panik och ropade på henne ”Bianca”. Plötsligt hörde jag trummor sätta igång.

Jag hörde Bianca kalla på mig en bit där ifrån. När jag kom fram till henne stod hon med häpna ögon och pekade på en enorm folkmassa framför oss. Vi hörde folk skrika ”leve revolutionen”. Och sen gick trummorna igång igen. En stor vagn kom dragandes av ett par hästar med en man på. ”Han är oskyldig” hörde jag en kvinna huckra bakom mig. Jag ursäktade mig själv och frågade vem det var, vem mannen var på vagnen som drogs fram. Hon tog ett starkt om mina handleder och sa ”rädda honom! Du måste rädda kungen!”. Jag sa ”Jag är ingen hjälte, jag är bara en vanlig bonde från landet.” Kvinnan kastade sig ner mot marken och fortsatte att be. Flera människor hade avrättats då likvagnen bara stog en bit bort, och fler skulle det bli. Jag tordes inte utsätta Bianca för fara så vi sprang bort till hästarna och lämnade huvudstaden. Troligen kommer vi aldrig att komma tillbaka.

Inlägg 3

Kungen ska dö!

Jag har hört rykten om att kungen ska avrättas.  Det var en gammal vän från tiden då jobbade på Bastiljen. Jag blev genast uppjagad och förbannad. Nu har det gått för långt. Var har de för rätt till det här?

Det är en mörk tid i Frankrikes historia just nu. Det avrättas hundratals människor varje månad som om det var en hobby för dem. Folk sitter runt om på gatorna och ber för Ludvig, jag hör gråtande barn överallt där mammorna försöker trösta dem förgäves, men det finns också hjärtlösa människor som tycker att det här är ända utvägen och att Frankrike behöver en ny kung. Jag blir spyfärdig.

Det är den 21 januari och Kungen ska avrättas. Solen håller på att stiga från horisonten. Det är nu bara några timmar tills kungen ska avrättas.

Folk står helt tysta längst gatorna där den rullade bödelskärran med kungen i åker. De ska till giljotinen där kungen ska avrättas.

När kungen hade avrättas och bödeln höll upp hans huvud så fanns det otäcka och skamliga människor som hurrade och skrek ”leve frihet.” Jag var för ledsen för att ens orka titta men jag såg hur folk också gjorde korstecken.

Idag är en sorglig dag i den franska historien enligt mig.

Bageriet’s fall

Kära dagbok idag den 20 oktober år 1793 har det som absolut inte fick hända hänt. Vårt fina bageri har blivit rånat av revolutionärerna. De tog allt bröd, allt mjöl och allt annat de kunde komma åt.

När de hade gett sig av så satte sig min pappa ned på knä och började gråta förtvivlat, bageriet och allt i det var i princip det enda vi ägde.

Jag förstår kanske varför de rånade bageriet men jag är helt förkrossad för att de gjorde det. Vad ska hända nu…

                    Den 30 oktober år 1793

Ända sedan kungen blev avrättad så tycker jag att hela revolutionen har spårat ur, de har avrättat så många människor. Förra veckan så avrättade de min pappa och fem andra från bageriet. Jag sörjer fortfarande min pappa men nu är det jag som måste försörja hela familjen.

Jag har funderat på att öppna bageriet igen.

Äntligen frihet och rättvisa

Versailles 1790

Äntligen lider revolutionen mot sitt slut för oss jordbrukare. Nationalförsamlingen har makten i vårt kära land och stiftar många nya lagar. Privilegiesamhället avskaffas och det kommer att bli mer rättvisa inför lagen. Men det viktigaste av allt för oss bönder är att vi nu äger våra egna marker och är fria från avgifter till adeln.

Men alla är långt ifrån nöjda, många präster och biskopar är emot dem nya lagarna eftersom dem har minskat kyrkans makt i samhället.  Kyrkans och klostrens ägodelar ska också kontrolleras av staten. Detta har irriterat många på landsbygden och vänt dem emot den revolution som dem en gång var med och startade.

För oss bönder gäller det att ligga lågt, fortsätta leva livet som vi alltid har gjort. Jag hoppas att inte en ny Revolution ska blossa upp. Vi bönder har fått kämpa för våra rättigheter och äntligen är vi fria. Affärerna går bra nu, vi äger stora åkrar som vi kan odla på och våra varor är mycket efterfrågade.

Vive la France

Sebastian Lévesque

När livet fortsätter

Nu var det ett tag sen. Men mitt liv har äntligen vänt och gått mot ljusare tider. Jag lever nu med min lilla dotter Sofia och Cloud, den snälle mannen som hjälpt mig när revolutionen brutit ut. Men hur blev allt så bra kan ni kanske tänka er? Det ska jag berätta för er nu.

När Cloud kommit till mig och berättat vad som förargat folket så värst, bjöd han hem mig till sig så jag fick tvätta mig och han såg till så jag lugnade ner mig. Jag stannade hos Cloud. En fin vänskap växte fram. Han hjälpte mig sälja huset och jag fick bo hos honom tills jag kunde få något eget. Men om jag ska berätta kortfattat om vår historia så växte vänskapen ytterligare till kärlek. Så jag flyttade in hos Cloud och har nu ett jobb som servitris på en pub. Kanske inte det jobbet jag önskat men det är bättre än inget så jag kan hjälpa till att försörja vår fina familj. Cloud och jag är nu ett lyckligt gift par och han är en underbar far åt Sofia.

Men åren efter revolutionen brutit ut, var mycket jobbiga… Vill helst bara glömma bort allt men jag kan än vakna vissa nätter av mardrömmar om den hemska dagen. Fast det var inte bara en fruktansvärd dag. Utan det var många år av kamp för rättvisa i Frankrike. Jag kunde tyvärr inte vara med i protester, i och med att jag var med barn och var tvungen att ta hand om Sofia när hon var mycket liten. Men jag fick veta allt från Cloud som var med i kampen om rättvisa åt det franska folket. Det tog mycket lång tid innan allt blivit bra, eller, än så länge är det inte fullt så bra som vi skulle vilja ha det men vi klarar det.

Jag brukar stiga upp på morgonen och gå och handla om det behövs. Och så försöker jag undvika faror som kanske kan lura runt hörnet. Jag själv har aldrig råkat ut för något men har hört historier om folk som blivit rånade och slagna. Därför har jag väldigt svårt att lita på folk så jag har ingen speciell kontakt med någon utom familjen, men Cloud har några män som han pratar ihop sig med varje kväll om det hänt något.

Så nu återstår det bara att se hur lång tid det tar innan allt blir riktigt bra, och jag hoppas det är snart!

21 januari 1793

21 januari 1793

Denna dag kommer att bli en dag att minnas. Idag har vår kung Ludvig XVI skickats till giljotinen. Jag var själv där och såg klingan falla på hans bara nacke. Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då bödeln höll upp huvudet över folkmassan. Vilket liv det var sedan, överallt skrek folk ”leve friheten! Leve republiken!”. Kungen blev skickad till giljotinen på grund av förräderi. Jag anser inte att kungen förrådde oss, vi förrådde kungen.

Anne De Chardin