Marie Thérèse de Coubertin

3 maj 1789, Courbevoie 

Mitt namn är Marie Thérèse de Coubertin. Som enda dotter bland fyra bröder har jag alltid varit mycket omtyckt av min mor, då hon ända sedan sitt bröllop hade drömt om en flicka. Mina småbröder Luc och Émile, som båda är femton nu, var visserligen väldigt omtyckta när de föddes, men den dagen då jag kom till jorden var hon helt utom sig av glädje. Hon var så lycklig att det helt och hållet vägde upp fars besvikelse över att inte få en son. Min mor ville döpa mig Amiee som betyder ”älskad” men det satte min far genast stopp för. Han insisterade på ett ”riktigt” franskt namn. Det slutade med att jag fick döpas efter min farmors mor och hennes syster, som båda tydligen var ansedda sömmerskor under sin tid.

Mitt långa gyllengula hår och fina ansiktsdrag säger min mor är en gåva från gud, något hon aldrig är sen att påpeka. Jag å andra sidan har fått uppleva att de drar till sig ett besvärande stort antal beundrare vilket inte alls är lika roande som mor får det att låta. Det faktummet att jag är en värdelös kock och sömmerska är inget som berör henne. ”Det märker han inte förrän ni redan är gifta.” säger hon bara närhelst ämnet råkar komma upp. Giftemål är absolut inget jag vill tänka på just nu. Men efter jag firat min sextonde födelsedag har jag känt på mig att det inte är långt tills dess att far ber mig stiga in på hans kontor för ett allvarligt samtal.

Min släkt äger en herrgård utanför den lilla staden Courbevoie, långt ifrån Paris och allt vimmel. Det är där vi bor, alla sju, och vårt snälla tjänsterfolk. Vi har en underbar utsikt över en sagolik sjö, under sommaren brukar jag och min väninna Eliza bada där. Mor gillar det inte och är alltid så kinkig med att jag inte får blöta ner mitt hår, men det glömmer jag alltid bort så fort jag kommer i vattnet. Resten av min tid spenderar jag med min mor och hennes outtröttliga försök att göra en riktig kvinna av mig. Så länge jag kan minnas har jag tvingats deltaga i hennes eftermiddagsfika som äger rum varje söndag. Jag måste sitta stilla, le och vara artig mot alla mors bekanta. Jag skulle mycket hellre vara med min far och mina bröder och jaga hjortar.

Jag har alltid velat jaga, men när jag var liten och berättade om min längtan brast far ut i skratt och sade att sådant arbete var inget för småflickor. Min lillebror Henri sköt sin första hjort häromdagen och far var stolt som en tupp. Lilla Adien har ännu inte lyckats fälla något, men om jag känner honom rätt är det bara en tidsfråga. Nu när jag skriver om mina bröder inser jag att det är något som jag förr eller senare tvingas berätta.

Att säga att jag bara har fyra bröder är lögn. Jag har en storebror, Julien, han torde vara tjugo nu. Julien var som vilken ung man som helst tills han fyllde arton, och far informerade honom om hans arrangerade bröllop. Det blev ett stort bråk som pågick hela kvällen och på morgonen när jag vaknade var han borta. Vi fick senare reda på att han var kär grannflickan Amelie och att de hade rymmt iväg tillsammans. Stackars Julien, ibland undrar jag om han är ledsen över att ha lämnat far under sådanna omständigheter. Ibland undrar jag också om han tänker på mig, som jag ofta tänker på honom och hoppas att han har det bra med Amelie.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s