10 år senare

Revolutionen förändrade mitt liv. Det var en mycket skrämmande tid, men bitvis även mycket glädjande.

Jag har nu en egen familj. Francois och jag gifte oss på sensommaren år 1794. Bröllopet ägde rum endast någon månad efter skräckens slut och vi hade lyckan med oss. Gerard, då 18 år gammal, överlevde sin tjänstgöring i armén och lyckades ta sig hem så att han närvarade vid ceremonin. Lyckan verkade fullkomlig, jag hade just gift mig med mannen som jag älskar, han hade dessutom tagit sig tid att både lära mig läsa och skriva, skräcken var över och hela min familj var samlad. Ja förutom Gregoix.

Gregoixs död påverkade oss alla. Sorgen kommer nog aldrig att ta slut. Men våra liv fortsätter, åren går som om ingenting hänt. Tiden är inte nådig. Den går vare sig du vill det eller inte.

Att Francois lärde mig att läsa och skriva, vilket för honom var en ren självklarhet, gjorde att min dröm om att bli författarinna plötsligt var inom räckhåll. Jag kunde nu skriva ner mina berättelser och även om det tog tid så fick jag till sist en bok publicerad. Och i takt med att trycktekniken förbättras och fler lär sig att läsa så säljs det bara fler och fler böcker. Och i takt med att böckerna såldes så ökade min inkomst. Jag blev sannerligen inte förmögen, men till skillnad från min barndom så hade jag nu råd att köpa mat. Mat för alla oss tre.

Vår dotter Marie är nu 8 år gammal och jag älskar henne över allt annat. Hon är en blond liten flicka som alltid är glad, helt opåverkad av mörka tider. De äldre, de som upplevt så mycket krig, död och fasa är slitna. Jag vill ha fred. Jag vill ha ett fredligt samhälle och ett rättvist samhälle. Ett samhälle där min dotter kan växa upp utan större bekymmer. Men livet flyter nu på i vårt lilla hus i Paris. Vi kom fram till att bondelivet inte var något för oss. Francois var tvungen att byta efternamn, hans familj var, och är, inte särskilt populär. Och han försvann faktiskt den där dagen för så länge sedan. Allt blev så mycket enklare på det här sättet.

Napoleon Bonaparte är nu kejsare och styr vårt land. Han hade oförskämdhet nog att ta kronan från självaste påven under kröningen i Notre-Dame. Hans eget sätt att visa att det är han som bestämmer. Men allt som betyder förändring motages gärna. Hoppet om en bättre framtid lämnar oss aldrig.

Till skogs

1 september 1789, Meaux

I detta nu sitter jag och skriver lutad mot ett träd i skogen som brer ut sig bortom Meaux. Att jag sitter här har jag helt och hållet adeln att beskylla, mig inkluderad. Revolutionärerna nådde tillslut vår stad. Även fast så gott som allt välbärgat folk gett sig iväg härifrån skulle det ha varit alldeles för komplicerat och tagit alldeles för lång tid att förklara det för dem. Att det inte fanns något av intresse där för hämndlystna bönder, bara massor av utsvultna bondfamiljer som inte gjort dem något ont. Innan man han öppna munnen skulle de ha stuckit en högaffel genom magen på en. Jag inser nu att flykt var det enda alternativet.

Jag flydde ut i skogen när vi såg att mobben närmade sig vårt hus. Jag hade precis tagit ett bad, det andra i år, när vi först såg eldarna. Jag klädde på mig så snabbt jag kunde men sedan sade Tristan att han och tjänsterfolket hade bestämt sig för att stanna och skydda herrgården och jag frös mitt i en rörelse. Även fast jag är irriterad på honom betyder det inte att jag vill att han ska dö. Det var minst femtio personer, om han trodde att han skulle klara av alla dem själv var han både irriterande och galen. Mina vädjanden hjälpte ingenting till, han hade bestämt sig.

Med ens hörde vi rop och skrik. Jag sade ett snabbt adjö och slängde mig ut genom bakdörren. När jag stängde dörren bakom mig såg jag hur mörka silhuetter med facklor nådde krönet på kullen några hundra meter framför huset.

Jag sprang och sprang över våra åkrar, hårda och kalla nu när vintern närmar sig, tills jag nådde skogsbrynet på andra sidan. Där stannade jag för att hämta andan. När jag kollade bakåt stod hela byn i lågor och jag greps av plötslig rädsla över vad som hänt med alla som stannat kvar i byn. Inte minst Tristan som så hjältemodigt stannat kvar för att skydda vår hem och ge mig en chans att fly. Men jag måste medge att, även fast jag är tacksam för vad han gjort skulle det kännas mycket just nu om jag hade haft någon vid min sida.

En vissen blomma i slutet av sin sommar

När man vet att man ska dö bryr man sig faktiskt inte om vad som ledde till det. Skräckväldet som väcktes till liv efter kungens avrättning har tagit så många liv att jag till slut insett en sak. Jag är inte speciell. Trots att jag alltid velat tro det. Jag är bra en av så många andra som vid gryningen ska föras till giljotinen.

Olikt många andra som sitter i den mörka källaren så ber jag inte till Gud att solen inte ska gå upp, att dess strålar ska sova och aldrig vakna igen för att de ska undgå döden. Inte heller tänker jag på när organisationens källare stormades av Robespierres män, eller på allt jag kämpat för de senaste åren. Däremot ångrar jag någonting.

Inte att jag lät mig gripas och för att bödeln imorgon ska låta bilan falla över min bara nacke, jag har ändå ingenting kvar att leva för. Det jag ångrar är att jag gjorde någonting mitt hjärta inte trodde på. Att jag inte lämnade organisationen för att fortsätta revolutionen på egen hand. Ensam, svagare, men på ett vis jag trodde på.

Jag sitter i ett hörn med huvudet mot väggen och funderar på en människa jag förlorat under mitt liv. Jag sov för en stund sedan, och då drömde jag om min far. Han stod mitt i folkmassan. Hans ansikte lyste av tårar, men trots det log han mot mig. Det kommer aldrig att hända. Han skulle inte offra en dag för att se sin dotter dö, för att se mig en sista gång. Aldrig.

En sak har jag lärt mig i livet. Dem man älskar är de som spelar roll när allt annat är meningslöst. Men de jag en gång älskade finns inte mer. Och när man inte har något att leva för lever man inte. Alltså är jag redan död. En vissen blomma som dog med sin sommar. Min sommar var revolutionen. Det enda jag någonsin levde för, mitt största mirakel och värsta tragedi.

Min tid är snart slut. Kanske blir jag en ängel. Då får jag vingar, och då kan jag flyga fritt. Kanske får jag min frihet till slut. Trots allt.

Har du någonsin velat ge upp? På riktigt?

Jag är fortfarande en pusselbit i organisationen. Jag tänker inte förlora hoppet, aldrig glömma hur det känns att ha något att leva för. Men det går inte väl. Trots att vi är många i organisationen är vi inte starka längre. Och på mötena är det som om vi satt avskilda med en mur mellan oss. Världen jag ser genom mina ögon är inte den möjlighetens plats jag såg för något som känns för en evighet sedan. Jag behöver en väg tillbaka.

Det gäller att älska tystnaden. Men det gör jag inte. Jag har ingen. Jag är ensam.

Min familj har börjat komma tillbaka. De knackar inte på min dörr, utan de finns i mina drömmar. Jag vet att jag kommer älska dem för evigt. Det är det som är problemet. Jag har bara mig själv att skylla. Jag trodde jag var stark, men jag hade fel. Ibland tror jag att de är dem enda i hela världen som jag faktiskt bryr mig om. Jag saknar att ha någon. Någon att älska. Och min familj är det närmaste jag kommit att känna… närhet.

Jag behöver svar. Jag behöver svar nu. Jag är fast mellan det jag kämpar för och dem jag älskar. Jag skulle lika gärna kunna vara någon annan stans. I en annan tid. Men så är det inte. Jag finns bara här. Nu. Och jag vill bara springa. Iväg. Långt. Bort.

Ibland känns det som om allt jag har glider iväg från mig. Men jag kommer inte att låta mig själv falla sönder.

Aldrig.

Blått, rött, vitt

Jag är inte hemma. Hemmet är den plats där ens hjärta finns. Min fästmans och mitt hus är inte mitt hem. Hans kanske, men inte mitt. Det kommer det aldrig att vara. Nej, mitt hem var platsen jag lämnade för någon timme sedan. Källaren där organisationen har sina möten. Men det är det inte längre. Vet du varför? För att mitt hjärta finns inte där.

Många människor har fått sätta livet till under de senaste åren, framför allt adelsmän. Bönderna har fått sin rösträtt, och jag har inte kunnat sluta le inombords när jag tänkt på hur det kan löna sig att kämpa, likt Amerikas folk gjorde före oss. Adelns privilegier har avskaffats och hela Frankrikes folk börjar få samma rättigheter. Är jag lycklig för det? Ja.

Det var idag alla mina drömmar grusades. Det känns som att jag hoppat från Versailles tak men inte dött när min kropp slog i marken. Det är som om jag ligger ensam, lämnad på marken utan någon som ser mig. Enda skillnaden är att jag faktiskt vandrar i en stad full av människor, och inte ligger döende på marken.

Det är januari, år 1793. Idag har vår konung, Ludvig XVI förts till giljotinen. De säger att han gjort sig skyldig till förräderi mot vårt land. Med de menar jag nationalförsamlingen. Och med dem min organisation.

Jag och resten av organisationen. Vi har samma mål. Men trots att vi så länge gått hand i hand på vägen har vi nu kommit till ett vägskäl. Och jag vägrar flytta mina fötter ett enda steg åt sidan för att gå mot vårt gemensamma mål på deras stig, trots att den kan verka kortare och lättare. För jag tänker inte få min frihet genom att offra andra människor. Jag tänker inte vara lika hemsk mot de högre stånden som de varit mot oss.

Jag önskar att jag kunde hitta ett läkemedel. Ett läkemedel som liksom regndropparna kunde falla ner över hela Frankrike och hela denna förstörda nation som inte kan se vilka monster vi blivit. Allting är värt att offras för frihet. Allt utom en sak. Liv.

När jag lämnade byggnaden blickade jag upp mot skyn. Högt ovanför mig blåste vår nations flagga, dess färger väl synliga tack vare den kraftiga vinden, trots mörkret. Jag stod där länge. Mycket länge. Jag funderade, men jag kunde på något sätt inte minnas vad färgerna betydde för mig längre. Blått rött vitt. Färgerna för ett land jag en gång älskade.

En låga som brinner likt hoppet

Ett vaxljus brinner framför mig. Likt dess låga brinner önskan att få leva och ströva fritt starkare än någonsin. Ljuset skiner i mörkret, och hoppet växer inom mig. Jag har för första gången i mitt liv fått något att kämpa för.

Att få höra det var som att bli träffad av en gevärskula, rakt i hjärtat. Det är som om ett frö av lycka såtts i min själ, och fröet har på bara några timmar blivit ett träd vars grenar sprider sig genom hela min kropp. Bastiljen har stormats. En mycket modig skara av parisare samlades idag, den 14 juli 1789 och stormade den stora borgen. Jag hörde att en stor grupp människor fick offra sina liv för sin tro på frihet där på borggården. Jag svär, jag skulle kunna ge mitt liv för varenda en av dem nu.

Så många år har gått. Vi har alla fått lida för att en så liten mängd människor ska få leva det liv vi alla drömmer om. Denna grupp, adeln, tvingar bönderna betala skyhöga skatter och avgifter, och vi borgare tvingas betala staten mer och mer pengar för att de krig vi så starkt ogillar ska kunna finansieras.

Varför har vi ingen politisk makt? Varför ska några få människor med ett trådsmalt perspektiv härska över en nation de inte vill väl? Jag vill tacka Gud för att Frankrikes folk har styrkan att öppna ögonen och kämpa för det vi tror på. Det är som att jag hela min livstid sett på världen i svartvitt, och nu för första gången ser jag på mitt liv i dess sanna färger. Det finns inga gränser längre, alla svårigheter är som bortblåsta. Jag kan inte beskriva min tacksamhet mot dessa djärva själar som för första gången i livet gett mig någonting att leva för.

Det regnar. Likt min lyckas tårar som strömmar ner på pappret faller regnet på Paris gator. Men varför regnar det? Varför finns det någonting som inte stämmer? Varför regnar det ner på detta möjligheternas land?

Acceptans

Jag stod där i min söndertrasade klädnad, gryningen skulle snart inta och åkrarna låg ännu öde. Exakt fem år hade tagit sin plats i historien sedan min systers död. Jag kunde fortfarande höra henne tala till mig ibland, men aldrig mer skulle jag svara henne med min forna blindhet. Hon hade lämnat denna plats och det hade jag accepterat. Men hennes död skulle aldrig hindra mig från att älska henne som den syster hon en gång var. Som den syster som för mig fortfarande bar existens – om inte annat än i mina minnen.

Tre år, nio månader och tolv dagar hade framskridit sedan min mor dog i sorg efter min systers död och min brors frånvaro. Jag hade inte känt någon sorg. Endast ilska. Ilska för att hon hade övergivit mig.

För två år sedan miste min far sitt stolta huvud i giljotinen. Jag hade sett det hela ske och minnena fanns kvar, lika levande och plågande som då det hela skedde. Hans huvud som skiljdes från kroppen då giljotinens diagonala blad träffade strupen och blodet sipprade i skoningslösa rännilar. Hans tomma blick som tycktes stadigt fäst på mig då en man höll upp hans huvud inför de vittnande. Inte heller då hade jag känt annat än ilska.

Fast ilska vore milt uttryckt. Vrede, ursinne, passade bättre. Vrede för att de som betytt mest för mig hade lämnat mig för att följa döden åt, vrede för att min bror inte hade räddat dem, vrede för att åskådarna vid halshuggningen hade skrikit triumferande. Ett obehärskat, digert ursinne som stormade inombords mot världen som jag inte hade lyckats förändra. Och allt handlade egentligen om just det. Vad jag inte hade lyckats förändra. Vreden mot mig själv.

Men det var då, för snart sex år sedan. Nu vågar jag äntligen vidröra den sorg jag så länge förskjutit i fruktan för vad den bringade. En tunn, våt hinna lägger sig över mina ögon som tonas röda. En tår frigör sig från hinnan och tar sig sakta nedför mitt ansikte, tvingas göra en omväg då den ska över ärret som löper diagonalt från min högra kind – ett minne från branden som jag alltid skulle bära med mig. Tåren följer sedan gropen nedanför ärret som bäcken i sin fåra. Då flera tårar ansluter sig inser jag att vad sorgen faktiskt bär med sig är lättnad och förhoppningar. Lättnad över att jag inte behöver gömma mig mer, över att kunna börja om på nytt även om det innebär en entré till enkelhetens vardag – något som varit omöjligt att ens föreställa sig i den gångna tiden. Förhoppningar över att i framtiden vara kapabel till att göra skillnad. Jag har ännu många obesvarade frågor, vissa av dem sådana som varken jag eller någon annan aldrig riktigt kommer att kunna besvara helt. Det ligger faktiskt en slags känsla av trygghet i att veta det.

Oberoende kommer jag inte heller att bli. En omöjlig och barnslig tanke från mina år som barn, när vi i själva verket påverkas hela tiden och det inte enbart till det sämre. Utvecklas gör man ju inte utan att ha blivit influerad. Vad det gäller revolutionen ser jag att det fört med sig både ont och gott i händelseförloppet. Eller kanske ingetdera. Det spelar faktiskt ingen roll hur man vänder och vrider på det så länge man har självinsikt. Men en sak är säker. Som så många andra gånger gick det för långt. De radikalaste revolutionärerna hade fått allt de ville ha och hade på så sätt allt att förlora. Fruktan för att mista det man vunnit slog tillbaka mot folket och resulterade i alla dessa omänskliga avrättningar av personer med alla möjliga sociala bakgrunder, fattiga som rika. Det är oförlåtligt, men vi måste gå vidare.

Jag har funnit min ståndpunkt. Ett perspektiv som jag trivs med att se världen ifrån, och som förhoppningsvis kommer att vidga sig för nya vyer i framtiden. För jag har bestämt mig. ”Skräckväldet” är förvisso över men än finns mycket kvar att kämpa för. Var är till exempel kvinnans rösträtt?

Jag finner lika mycket skönhet som min bror i denna avskilda plats, men friden har ännu inte nått mitt hjärta. Den får jag aldrig, så länge känslan av att ha något kvar att uträtta på annat håll gäckar. Jag kan göra skillnad och det ska jag.

Så var det dags. Den grandiosa soluppgången färgade molnen röda underifrån och åkrarna beslöjades med ett rosaaktigt sken. Fåglarna introducerade morgonen med en fager sång vars toner lösgjorde sig från trädens grenverk och nådde henne med välbehag. Flickan vandrade med ett lugn som talade för att hon äntligen hade accepterat det förflutna och var redo för det framtida upp till den lilla gården med det mörka håret slängandes efter sig. En annan flicka, så lik föregående att de skulle kunna vara systrar, höll sig respektfullt i bakgrunden.