Slutet på historien men början på livet

5 oktober 1789, Okänd vistelseort

Kära läsare

Innan ni börjar läsa detta sista brev om mitt liv under revolutionsåret 1789 vill jag bara tacka alla er som följt mitt skrivande. Jag hoppas att ni, oavsett vilket århundrade, kan ta lärdom av händelserna under Franska revolutionen så att det aldrig igen blir en sådan orättvisa och ett sådant dödande av oskyldiga människor.

Idag skiner solen och fåglarna kvittrar i träden. Jag sitter på terrassen till ett litet bondhus någonstans nära gränsen till Belgien. Det är en lagom kylig morgon med vacker havsutsikt, Tristan ligger inomhus och sover, ett perfekt tillfälle att berätta vad som lett mig till denna stunden.

För att återvända till skogen så satt jag lutad mot samma träd, det jag skrivit förra från, hela natten och halva följande dag. Först då hade jag samlat mig tillräckligt för att kunna tänka klart nog att förstå att jag inte kunde sitta där för resten av mitt liv. Jag började traska längs en väldigt otydlig stig, som lika gärna kunde varit inbillad, tills jag till min lättnad nådde en större stig som definitivt inte var ett påhitt. Jag följde den ända till en stuga, en stuga som verkade full av liv. Jag skyndade mig till dörren och fixade snabbt till håret med ena handen samtidigt som jag knackade på med den andra.

Det var en lång kraftig karl, smutsig från topp till tå, som öppnade dörren. Jag sade att min by hade bränts ner av revolutionärerna och frågade om de viste åt vilket håll jag skulle gå för att komma till närmaste stad. Mannen granskade mig noga, utan ett ord grep han sedan tag i mig och dorg in mig i stugan. Han föste mig framför sig mot en dörr, jag började genast göra motstånd men det tjänade ingenting till, han var för stark. Jag fann mig själv inlåst i en lien skrubb i ungefär en haltimme inna det hände något. Eftersom huset jag ganska litet kunde jag, om jag ansträngde mig, höra vad som hände i hela stugan. Dörren öppnades och stängdes, någon informerade den nyanlände om att de hade fått en ovälkommen gäst medan han var borta.

Jag blev genast på alerten, nu kanske jag fick vet vad som skulle hända mig. Han sade att jag var adlig och med ens förstod jag. Jag hade klampat rakt in blad en grupp revolutionärer! Mannen fortsatte med att de hade hittat en anteckningsbok som ramlat ur hennes ficka. Jag famlade med handen efter min dagbok, den var borta. Allt jag skrivit, om mitt bröllop och om Tristan skulle de nu kunna läsa! Det gick några timmar, jag satt i mörkret och bad en tyst bön att det inte skulle börja med högläsning ur dagboken när dörrren plötsligt öppnades. Jag kan lova dig att jag aldrig i hela mitt liv blivit så förvånad. Framför mig, i all sin prakt, stod Tristan. Jag tappade fattningen helt ett tag och satt bara där på golvet av skrubben och stirrade med öppen mun på min make.

När jag tillslut lyckades forma min mun att bilda ord istället för ett konstant litet o blev resultatet inget bättre än ”Vad gör du här?”. Han log och svarade ”Jag skulle kunna fråga dig detsamma.” Sedan sträckte han ut sin hand som stöd för att jag skulle kunna resa mig. Jag tog den tacksamt och sedan kommer jag så skarpt ihåg alla revolutionärernas förundrade blickar. ”Är du en revolutionär?” frågade jag tyst. Tristan svarade att han hade varit på böndernas sida sedan han varit liten och sett hur dåligt deras egna bönder blivit behandlade. När han fick reda på att vi skulle gifta oss trodde han att jag skulle vara precis lika oberörd av lidandet som min far. Han hade inte vetat att jag var annorlunda tills han läst min dagbok. Nu förstod han att vi var mer lika än han kunde anat och han bad om ursäkt för hur tillbakadragen och reserverad han varit mot mig.

När vi gick mot dörren protesterade först några men han sade att jag var hans fru och om någon ville något med mig skulle de behöva komma förbi honom först. Han hade tydligen mycket respekt hos dessa människor för ingen sade något efter det. Vi gick och satte oss på trappan utanför huset. Tristan förklarade att dessa människor var en del av en organiserad grupp som försökte störta kungahuset och ge Frankrike jämlikhet. Han sade att han behövde gå in igen och klara ut några saker men försäkrade mig att han kände dessa människor, jag skulle vara helt säker där jag var. När han kom ut igen lade han sina händer på mina axlar och förklarade att han hade bestämt sig för att dra sig ur deras rörelse.

Efter att vårt hem blivit nedbränt hade vi ingenstans att ta vägen och han kunde inte kunna leva med sig själv om det hände något med mig på grund av det. Coubevioe var med största sannolikhet också förstört så jag hade ingenstans att ta vägen. Han hade pratat med de andra och en av dem hade en nyligen avliden son som lämnat efter sig ett litet hus vid Franska kusten. Vi hade fått tillåtelse att ärva det tills vi fått ordning på våra liv igen. Det tog två veckor men nu är vi här. Mot alla odds är vi här, och när jag tänker på det finns det ingen annanstans jag vill vara. Jag måste medge att livet med Tristan De Voix inte blev som jag förväntat mig. Det blev mycket bättre. 

PS. Om en SO lärare av någon anledning i framtiden skulle råka läsa det här är jag säker på att hon skulle ha öveseende med att den är några rader för lång. DS.

Till skogs

1 september 1789, Meaux

I detta nu sitter jag och skriver lutad mot ett träd i skogen som brer ut sig bortom Meaux. Att jag sitter här har jag helt och hållet adeln att beskylla, mig inkluderad. Revolutionärerna nådde tillslut vår stad. Även fast så gott som allt välbärgat folk gett sig iväg härifrån skulle det ha varit alldeles för komplicerat och tagit alldeles för lång tid att förklara det för dem. Att det inte fanns något av intresse där för hämndlystna bönder, bara massor av utsvultna bondfamiljer som inte gjort dem något ont. Innan man han öppna munnen skulle de ha stuckit en högaffel genom magen på en. Jag inser nu att flykt var det enda alternativet.

Jag flydde ut i skogen när vi såg att mobben närmade sig vårt hus. Jag hade precis tagit ett bad, det andra i år, när vi först såg eldarna. Jag klädde på mig så snabbt jag kunde men sedan sade Tristan att han och tjänsterfolket hade bestämt sig för att stanna och skydda herrgården och jag frös mitt i en rörelse. Även fast jag är irriterad på honom betyder det inte att jag vill att han ska dö. Det var minst femtio personer, om han trodde att han skulle klara av alla dem själv var han både irriterande och galen. Mina vädjanden hjälpte ingenting till, han hade bestämt sig.

Med ens hörde vi rop och skrik. Jag sade ett snabbt adjö och slängde mig ut genom bakdörren. När jag stängde dörren bakom mig såg jag hur mörka silhuetter med facklor nådde krönet på kullen några hundra meter framför huset.

Jag sprang och sprang över våra åkrar, hårda och kalla nu när vintern närmar sig, tills jag nådde skogsbrynet på andra sidan. Där stannade jag för att hämta andan. När jag kollade bakåt stod hela byn i lågor och jag greps av plötslig rädsla över vad som hänt med alla som stannat kvar i byn. Inte minst Tristan som så hjältemodigt stannat kvar för att skydda vår hem och ge mig en chans att fly. Men jag måste medge att, även fast jag är tacksam för vad han gjort skulle det kännas mycket just nu om jag hade haft någon vid min sida.

Revolutionen sätter sina spår

12 augusti 1789, Meaux

Under de senaste dagarna har det talats mer och mer om revolutionen i Meaux. Tidigare hade det bara småpratats lite om allt kaos runt om i Frankrike och alla nya lagar som nationalförsamlingen infört. Men nu har ordet om en ny lag funnit vägen till vår lilla by, en lag som inte kommer passera oss lika oberört. Vi har informerats om att vi från och med nu inte längre har makten att kräva skatter och avgifter från bönderna, vi ska alla ha samma lagar och samma villkor. Det betyder såklart också att vi måste betala skatt till staten, precis som alla andra. Hela veckan har jag åkt från hus till hus och diskuterat dessa händelser och deras konsekvenser, skvallrat med andra ord.

En till sak som fått mycket uppmärksamhet är att Evreux, en närliggande grannstad, har blivit överrumplad av rasande revolutionärer och dess invånare har tvingas fly därifrån. Det skulle inte vara en så stor nyhet -byar och städer faller i revolutionärernas händer dagligen- om det inte hade varit för att den ligger så nära oss. En av mina väninnor och hennes familj har redan gett sig av mot säkrare tillhåll och många fler funderar på att följa deras exempel.

Jag och Tristan har också funderat på att flytta någonstans längre bort från revolutionens påverkan. Eller rättare sagt, jag har tjatat på Tristan om att vi ska flytta och han har envist försäkrat mig om att vi är helt säkra precis där vi är. Nu känner jag nästan inte för att klaga mer, man vill inte låta som en grinig unge. Vi kommer säkert bli ensamma kvar här om det fortsätter som det gör. Det är därför som det gör mig ännu mer frustrerad över att Tristan behandlar mig som om jag inte fanns. Den enda vettinga konverstation jag lyckats få ur honom är när vi grälar om ifall vi ska stanna eller inte. Man tycker ju att han borde försöka övertala mig om att det inte skulle vara så farligt att stanna kvar ensam med honom. Jag blir bara så frustrerad på honom, han ska inte ta mig för givet, om han vill ha mig kvar får han visa det. Jag hoppas bara att det är så han verkligen känner, annars ligger jag pyrt till.

Meaux

20 juli 1789, Meaux

Som den uppmärksamme kan se skriver jag idag inte ifrån Courbevoie. Jag och Tristan har flyttat till vårt nya hem. Huset ska ha tillhört Tristans släkting på hans fars sida, en trevlig gammal man har jag hört, han dog för ett halvår sedan. Stackars gamle man, han levde ensam efter sin frus bortgång och eftersom han varken hade barn eller syskon vid liv gick huset till Tristans familj. Det var olyckligt för honom men desto bättre för oss, att ha en stor villa som väntar på en efter sitt bröllop är allt man kan önska sig.

Det är tre dagar sedan vi kom hit men jag har redan bjudits in på the hos de andra damerna i närliggande herrgårdar. De verkar gilla mig, jag hoppas bara att Tristan också är artig och inte lika stel som han är med mig. Det skulle vara synd och skam om vi lyckades få fiender efter bara en vecka.

På tal om Tristan så kan jag meddela att han inte har blivit mycket medgörligare. Jag kan för allt i världen inte förstå vad som är fel. Jag hade trott, eller snarare hoppats att han skulle bli mer öppen när vi väl hade gift oss. Men blyghet är onekligen inte fallet den här gången. Idag under middagen berättade jag om hur min dag varit och sade att Charlotte, min närmsta granne, hade talat om en revolution och hur folket i Paris hade attackerat en fästning som sagts var full av fångar. Hon hade skrattat och sagt att den inte alls vart full av folk, men det hade inte hindrat folkmassan från att döda alla soldater som vaktade den.

När jag frågade Tristan om han hade hört om detta och att jag tyckte det lät hemskt att så många vakter dödats sade han först ingenting, han bara böjde på huvudet i en knappt synbar nick. Då blev jag förnärmad och fortsatte med; ”men tänk om revolutionen kommer hit, eller till mina föräldrar. Jag hoppas att den stoppas innan den kommer så långt.” då var Tristan inte lika oberörd. Han började plötsligt tala om hur många kära vänner som hade mist livet och att om jag var så rädd för revolutionen kunde jag minsann flytta hem igen. Jag fattade ingenting, jag trodde inte hans familj hade vänner i Paris, än mindre fattiga upprormakare.

Men nu när jag tänker efter måste det såklart ha varit några som hjälpte soldaterna också. Det var nog dem han talade om. Själv måste jag medge att jag faktiskt tycker synd om revolutionärerna, de kan inte hjälpa att de är hungriga. Det känns fel att ta skatt av bönderna, men utan de pengarna skulle vi inte klara oss. Jag tror inte att Tristan har lärt sig något arbete, men han kan lästa och skriva så jag vill tro att vi kanske skulle klara av det ändå.

Den viktigaste dagen Del två

Fortsättningen på del ett.

Sedan var det dags för själva vigseln och jag stod utanför kyrkan med min far och Tristans lillasyster Noelle, min tärna. Jag hörde hur musik började spelas, det var min signal, och jag började långsamt gå mot den stora porten med far i armkrok och hoppades stilla att detta inte skulle bli något att ångra. När porten öppnades såg jag Tristan stå där, uppklädd och med håret kammat prydligt åt sidan. Det var inte hans bästa look men bara tanken på att det var han och jag som skulle gifta oss var svår att greppa. För jag måste medge att även fast sofistikerat kanske inte var hans bästa prägel betydde det inte att han var totalt motbjudande.

Distraherad som jag var av mina tankar gjorde jag det som inte får hända under ett bröllop. Jag halkade till, inte ett platt fall men forfarande långt ifrån diskret. Jag hörde någon fnissa i främre raden, efteråt fick jag veta att Luc var den skydlige. Mina kinder blev genast blodröda och jag reste mig snabbt upp igen. När jag höjde blicken mot altaret igen såg jag till min förvåning hur ett leende lekte på Tristans läppar. Det fick mig ur balans igen och den här gången var det endast min fars starka arm som hindrade mig från att sluta som som den klumpigaste bruden i Frankrikes historia. Jag måste komma ihåg att tacka honom senare.

Till min lättnad skrattade inte Luc den här gången, den hotelse mor använt måste ha fungerat. Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig för vilket uttryck som än väntade i Tristans anskite. Jag möttes av ett nästan lekfullt leende, inte alls olikt det första han gav mig. Jag kommer ihåg hur jag fnös tyst för mig själv och tänkte att stenasikte inte hade varit det mest passande smeknamnet. Han kunde åtminstone vara allvarlig under sitt eget bröllop, jag bryr mig inte om hans brud faller, andra gången var till och med hans eget fel.

Som tur var såg han nog min anklagande blick och hans ansikte blev genast allvarligt så vigseln kunde fortsätta. När det var klart och vi lämnat kyrkan överöstes vi av lovord och gratulationer. Jag tackade artigt men mest av allt ville jag bara att allt skulle vara över. Jag har aldrig riktigt gillat stora -eller små för den delen- tillställelser. Men nu när när jag tänker på vad som väntar mig, en enkelresa iväg från mor och far och allt som jag håller kärt, ångrar jag mig lite. Jag och Tristan ska starta ett liv tillsammans. Hur var det tänkat att det skulle gå till, en sextonårig flicka som varken kan sy eller laga mat och en nittonårig man som har dragit på munnen som mest tre gånger åt sagda flicka. Hur ska detta gå, kan man inte låta bli att undra. Nåväl, jag antar att jag borde bege mig tillbaka till min nye make. Imorgon börjar mitt nya liv.

Den viktigatse dagen Del ett

3 juli 1789, Courbevoie

Kära läsare

Texten du kommer att få läsa innehåller en beskrivande text om den viktigaste dagen i Marie Thérèse de Coubertins liv. Känsliga läsare varnas då jag fruktar att detta kan bli för mycket för deras ömtåliga hjärtan. Denna text skrivs för närvarande i hennes rum som hon lyckat fly till för ändamålet att ge en exklusiv synvinkel på upplevelsen av sin bröllopsdag.

Dagen började med att en mycket rörd och stressad mor väckte mig från min sömn då solen fortfarande var under horisonten. Trots goda förberedelser kunde jag se att hon var lång ifrån sansad. Jag log och sade, kanske mer för att lugna mig än henne, att allt nog skulle ordna sig. När vi gick ner till frukosten såg jag att alla redan var vakna och satta till arbete, till och med mina bröder hjälpte till, de plockade fram fin tallrikarna och silverbesticken.

När jag ätit färdigt av frukosten ledde mor mig till hennes och fars rum för att göra mig fin. Jag blev förvånad över hur begåvad hon var, jag såg verkligen vacker ut. När mor hade piffat till sig och jag hade lirkat på mig klänningen –och korsetten!- var vi färdiga att ge oss av till kyrkan. Hela familjen såg så stiliga ut, vi skulle kunnat misstas för kungar och drottningar där vi åkte längs vägen med häst och vagn.

Väl i kyrkan började tankarna snurra runt i huvudet på mig. Hemma hade allt känts så overkligt, men här i kyrkan kände man genast allvaret. Omedvetet började jag tänka på Tristan. Det var nästan två månader sedan vi först träffats och även fast hans familj flyttat hem till oss och under den sista veckan innan bröllopet hade jag inte gjort några nämnbara framsteg att fånga hans intresse. Det enda skulle vara häromdagen då jag dragit ett skämt för honom i ett desperat försök att lätta up stämningen mellan oss, sådär innan bröllopet. Mor blev förfärad och förbannade min fräckhet, men det var den första gången jag sett honom le så jag antar att jag gjorde något rätt.

Min make Tristan

18 maj 1789, Coubevoie

Tristan De Voix. Min man att älska för all evinnerlighet. Han var definitivt inte som jag väntat mig. Missförstå mig inte nu, han är snygg, ett riktigt kap som min mor skulle säga (vilket hon faktiskt gjorde). Men jag hade åtminstone trott att han skulle prata med mig. Han har mörkblont hår och en välbyggd kropp med starka armar, starkare än vad man brukar se hos dem med en familj som hans. Utifrån skulle vi vara ett perfekt par, två vackra ungdomar med livet framför sig, som skapade för varandra skulle min mor säga (vilket hon faktiskt gjorde). Och utsidan verkat vara allt som räknas för män numera, så för allt i världen kan jag inte förstå varför han inte gillar mig. Han såg inte arg eller otrevlig ut. Hans uppförande var det heller inget fel på, det var i det närmaste oklanderligt, men ändå var det något i hans blick som sade mig att vår relation skulle bli allt annat än enkel.

 Vi öppnade besöket med the på terrassen mot sjön, då Tristans föräldrar outtröttligt komplimenterade både huset och mig för vår skönhet. De sade att de var så stolta över att deras förstfödde son skulle få en sådan skönhet till fru. Under slutet av deras besök var mor så full av allt deras beröm att jag trodde hon skulle spricka (det gjorde hon inte). Tristan själv förblev tyst och svarade endast på tilltal. Vilken tråkig typ när jag tänker efter, han vet inte vad han missar. Jag hade trott att han åtminstone skulle vilja veta lite grand om den flicka som snart ska bli hans fru. Men jag tänker inte låta mig störas av honom, om han inte vill prata med mig så är det hans förlust. Inte ens när vi gick på en avskild promenad pratade han om något annat än hans fars nya skatter på bönderna. De bor tydligen ganska långt härifrån, ännu längre från Paris. Jag som trodde det var omöjligt att bo mer avlägset än vi. Underbart, jag kommer få bo i ödemarken med ett känslolös knöl för resten av mitt liv.