Epilog, Panline

Jag ska erkänna, mitt förra inlägg blev inte det sista. Jag brukar hålla mitt ord men åren går. Hur länge var det sen jag skrev senast? Femton år? I alla fall… Sedan Napoleon kom till makten så har Frankrike återgått till att vara något som faktiskt liknar ett stolt land igen. Napoleon var förstås bara en lymmel men sedan han kom till makten har det faktiskt blivit bättre. Han är faktiskt kejsare nu!

Marianne överlevde inte sin sjukdom och efter att jag blev ensam kvar så hade jag inte alls det mod som behövdes för att ta mitt eget liv. Jag trodde att mitt liv inte skulle kunna bli värre, och det blev det inte heller. Det blev faktiskt bättre. Jag fick helt enkelt hålla ut och till slut så blev det bättre. Jag är en gift kvinna nu och har en egen dotter. Min man är inte särskilt trevlig men jag trivs i hans hus. Det är ett stort vitt hus på landet och jag är lycklig. Jag har åter en vacker trädgård, en välfylld garderob och ett artigt tjänstefolk. Min dotter är söt och begåvad så hon påminner faktiskt om Marianne.

Jag saknar fortfarande Franciska och har inte hört av henne. Jag väntar varje dag på hennes brev. De kanske inte kommer men jag vill fortsätta att hoppas. Jag har nya vänner nu, alla jag förut kände tappade jag kontakten med när jag flyttade ut ur Paris. Mina nya vänner har blivit gynnade av revolutionen och för dem har jag inte ännu berättat om mina före detta bittra tankar om revolutionen.

 Jag har förändrats, revolutionen har förändrat mig och hela världen.

Sista brevet av Panline

Varför är jag kvar här? Varför har de inte avrättat mig? Franciska är borta och Marianne har blivit sjuk. Jag är feg för jag vill lämna den här staden, det här landet och mitt liv. Jag orkar inte mer. Paris är inte längre den staden som den brukade vara. Folk verkar tro att de är något de inte är. Kungen är död, och jag orkar inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra. Många av mina vänner har försvunnit. Jag vet inte var det är. Varför blev det så här?

Jag brukade få vandra runt i vår rosenträdgård i en vacker klänning och sedan ha en picknick med några väninnor i skuggan av ett träd. Helt utan att någon nämner att någon har dött, att bönderna är arga eller att folket gör uppror. Nu är jag nästan ensam kvar. Jag vägrar ge upp min roll i samhället. Varför gör gud såhär mot oss?

Marianne… Jag tänker inte stanna hos henne tills det är slut för henne. Jag ska själv avsluta mitt eget liv. Jag ska göra det då jag fortfarande kan stå min vackra salong. Då jag fortfarande kan veta att jag äger många vackra smycken och tekoppar. Då jag fortfarande vet att min syster är vid liv och att paris har några stolta dagar kvar innan djävulen tar vår stad. Då jag fortfarande är jag. Precis så stolt är jag, Panline Lally-Tolendale.

Andra brevet

En eftermiddag vara det bara vi kvar.

Franciska och hennes make var bara borta.

Det var som vanligt först när jag klev innanför dörren. Pigan öppnade och tog emot min kappa. Jag hade varit och hämtat Marianne hos sömmerskorna och vi hade gått hela vägen tillbaka till lägenheten. Men det var tyst i alla rummen. Min entusiastiska syster kom inte för att hälsa oss välkomna hem. Hon skulle ju ha stått där och berömt Marianne för att hon är så duktigt som jobbar och sedan skulle hon kärleksfullt ha retat mig för min stolthet. Jag hatade att hon gjorde det men nu saknade jag det.

Jag brydde mig inte om att fråga pigan men jag hörde att Marianne tog upp ämnet. Jag gick snabbt ut ur hallen och vidare in i en av salongerna för att dränka pigans svar i piano melodier. Jag kunde inte spela piano så bra.
Franciska hade varit bra på piano, hennes make hade lärt henne. Jag hann inte spela länge. Dörren till salongen for upp. Där stod Marianne fortfarande klädd i sina arbetskläder, en av hennes enklare klänningar. Jag frågade henne varför hon fortfarande var klädd så i hemmet men hon svarade inte. Hon grät. ”Franciska och Charles har gett sig av”.

Det var vad pigan ville att vi skulle tro… Vad som hände med min syster och hennes make vet jag inte riktigt säkert, eller rättare sagt, Vill jag ens veta det?

Första brevet

Kära dagbok, saker blir värre och värre här i Paris men kanske är läget lite mera katastrofalt här hemma.

Eller ja, jag kan fortfarande inte kalla min systers bostad för mitt hem, men jag förblir nog en gäst här ett par månader till….

Min lillasyster Marianne bor kvar här än trots att jag insisterar på att hon ska flytta ut till vår farbror på landet. Jag skickade honom ett brev men han avvisade oss. Jag vet inte vad jag ska göra med henne. Hon är bara ett barn men vad skulle hon kunna bli med vår ekonomi?

Att gå längst Paris gator är hemskt. Så ohyggligt smutsigt och för att inte nämna alla fientliga blickar! Vi har inte längre råd att hyra någon vagn och min syster och hennes make var ute den här eftermiddagen. Du kanske undrar varför jag skulle smutsa ner mina skor på Paris stinkande gator?

Jo, igår diskuterade jag och min äldre syster Mariannes framtid. Och vi har beslutat om att hon ska få bli lärling hos en sömmerska. Självklart inte vilken sömmerska som helst! En av de finaste i Paris men ändå…

Min syster, en adelsflicka som ska jobba för sitt bröd?

Jag skämdes när vi kom fram till sömmerskorna. De trodde förstås att vi skulle ta mått för att få några klänningar uppsydda men efter lite förklaringar så blev hon accepterad.

Marianne verkar glad och det är väl bra men jag har flera bekymmer än så. Jag ska tala klarspråk… Jag tror inte vi kan överleva längre än såhär.

Folk börjar störa sig mera och mera på adeln.

Panline Lally-Tollendale

Jag och min systerKära dagbok, för att någon någonsin ska få ut något nöje av att läsa dig så måste jag antagligen presentera mig innan jag börjar med mina seriösa anteckningar. Jag tar för givet att jag varit död i många årtionden innan någon finner den här dagboken. Självklart hade det blivit väldigt genant om någon av mina systrar hittade den, därför får jag nog hålla den gömd. Trams åt sido.

Mitt namn är Panline Lally-Tollendale och jag är den näst yngsta dottern i en adelsfamilj från Paris. För ett par år sedan så levde jag med mina systrar och mina föräldrar i ett ganska så imponerande hus här i Paris, men när revolutionen drogs igång i den där djävulska borgen Bastillien så råkade vår familj ut för en olycka. Några arga bönder satte eld på våra grannars hus, de var tydligen inte särskilt vänliga mot sina bönder och även vårat hus blev tyvärr indragit i branden. Jag och mina systrar hade varit hos en sömmerska på förmiddagen och var på väg hem för att byta om för ett te-party när vi hörde om vad som hade hänt. Hela vårt hus, våra föräldrar och det mesta av våra pengar hade förvandlas till glödande aska mitt på Paris öppna gator.

Ni får ursäkta om jag kommer från ämnet men som den stolta adelsflickan jag faktiskt är så måste jag ha en bortförklaring till varför jag just nu är inneboende hos en av mina systrar.

Franciska är 24 år och har varit gift i ett par år nu. Men mannen hon gifte sig med är tyvärr även han urfattig. Jag förstår inte riktigt varför hon valde honom. Då hon träffade honom var hon medveten om att vår ekonomi var på väg ner med samma hastighet som revolutionen tog fart.  

När ni läser den här texten så kanske ni får känslan av att jag är en vuxen kvinna eftersom jag har självförtroende nog att se ner på min ädla syster och klaga på hennes val av make? Men, nej jag är blott 16 år när det här skrivs men om jag får säga det själv så kan jag nästan påstå att jag är mycket mera till kvinna än de fattiga kvinnorna som var dag samlas vid giljotinerna på torgen och ser på de blodiga händelserna som utspelar sig där.

Det är svårt att vara fattig på gatorna men nog tror jag att det är ännu svårare att vara fattig adel när ens stolthet får ta emot så här stora bakslag varje dag. Jag är så trött på det här med revolutionen!

Vårt kungarike är ett av det mest framstående i världen, vad skulle kunna förbättras?

Nej, hade jag fått bestämma hade min situation inte sett ut så som den gör idag. Min syster hade inte gift sig fattigt, jag skulle inte ha behövt sälja mina smycken och klänningar för att spara pengar, min lilla syster hade fått flytta till vår farbror på landet, vi hade inte behövt sälja vårt härliga sommarhus och i Frankrike skulle det inte pågå någon revolution!