Varför, varför?

Jag är orolig för mor. Hon ligger isolerad i sin säng dagarna i sträck, och har gjort så i månader. Far säger att hon sörjer Fleur. Det gör mig ännu mer orolig. Är far också sjuk? Jag förstår inte. Varför envisas de med att ta drömmen på allvar? Ser de inte när jag pratar med min syster? Att hon står här, bredvid mig…

Visserligen bor vi på mosters herrgård nu, vilket jag inte riktigt förstår varför. Jag har frågat far varför vi inte kan bo kvar på vår egen herrgård, och eftersom att far själv vägrar att prata med Fleur, så har jag också framfört hennes önskan och längtan om att få flytta tillbaka. ”I sinom tid”. Är det enda far svarar. Han verkar faktiskt väldigt frånvarande nu för tiden, säger inte mycket, visar sig inte mycket. Varför…?

27 mars 1793

27 mars 1793

Nationalförsamlingen har upplösts och Leon är nu med i nationalkonventet, han får mycket mer lön nu när han är Dantons högra hand. Jag har ingen aning om hur han kom i kontakt med Danton, han säger att han vill hålla det hemligt men varför skulle jag bry mig? Han får mycket mer lön så för första gången på länge går det ingen nöd på oss. Leon stöder förslaget med att alla revolutionens motståndare ska giljotineras. Far är en av revolutionens motståndare så jag tror inte att Leon kommer att försöka hjälpa honom hur mycket jag än bönar och ber.

Jag försöker att ligga lågt med min bakgrund. Om Leon talade om för Danton att jag kommer från ett adligt släkte kommer jag förmodligen också att sluta vid giljotinen. Jag ska inte påstå att jag är en motståndare men jag kan gissa att de flesta adliga är det. Revolutionen har ju inte precis gynnat deras livsstil. Danton skulle nog inte skona mig bara för att jag är Leons hustru.

30 augusti 1792

Imorgon skulle jag ha gift mig om det inte hade varit för att vårt gamla fiendeland Österrike sett sin chans nu när vårt land är så rörigt och attackerat oss. Här i Caen har vi inte påverkats så mycket av kriget men folk vill inte resa för långt i så här oroliga tider. Så Far sköt upp bröllopet, ett bröllop utan gäster är inte så mycket till bröllop.

Jag trodde verkligen att jag skulle ha kommit på ett sätt att slippa ifrån mitt giftermål med Jean vid det här laget. Men jag har försökt med allt. Jean har verkligen lyckats med att få Far att tycka om honom. Jag själv tycker att han är sliskig, falsk, ytlig fjant. Men som vanligt räknas inte min åsikt.

Du kanske tycker att jag beter mig hänsynslöst mot min fästman. Men faktum är att han är minst lika hänsynslös mot mig. Jag har då sett hur han tittar på bondflickorna som går förbi på gatorna. Och de tittar tillbaks, det vill jag lova.

Det går många rykten bland bönderna om hur otacksam jag är. Men det enda de vet är att jag inte vill gifta mig med någon som andra flickor skulle kasta sig i armarna på. Han är rik, äger en stor och extremt snobbig herrgård, hans far liksom han själv är respekterad i finare kretsar.

Inte vet de att jag är förälskad i en inte så respekterad fattigadel. Som dessutom är för revolutionen. Eller som åtminstone tycker att alla ska betala skatt. Om de visste det skulle de nog låta annorlunda.

Meaux

20 juli 1789, Meaux

Som den uppmärksamme kan se skriver jag idag inte ifrån Courbevoie. Jag och Tristan har flyttat till vårt nya hem. Huset ska ha tillhört Tristans släkting på hans fars sida, en trevlig gammal man har jag hört, han dog för ett halvår sedan. Stackars gamle man, han levde ensam efter sin frus bortgång och eftersom han varken hade barn eller syskon vid liv gick huset till Tristans familj. Det var olyckligt för honom men desto bättre för oss, att ha en stor villa som väntar på en efter sitt bröllop är allt man kan önska sig.

Det är tre dagar sedan vi kom hit men jag har redan bjudits in på the hos de andra damerna i närliggande herrgårdar. De verkar gilla mig, jag hoppas bara att Tristan också är artig och inte lika stel som han är med mig. Det skulle vara synd och skam om vi lyckades få fiender efter bara en vecka.

På tal om Tristan så kan jag meddela att han inte har blivit mycket medgörligare. Jag kan för allt i världen inte förstå vad som är fel. Jag hade trott, eller snarare hoppats att han skulle bli mer öppen när vi väl hade gift oss. Men blyghet är onekligen inte fallet den här gången. Idag under middagen berättade jag om hur min dag varit och sade att Charlotte, min närmsta granne, hade talat om en revolution och hur folket i Paris hade attackerat en fästning som sagts var full av fångar. Hon hade skrattat och sagt att den inte alls vart full av folk, men det hade inte hindrat folkmassan från att döda alla soldater som vaktade den.

När jag frågade Tristan om han hade hört om detta och att jag tyckte det lät hemskt att så många vakter dödats sade han först ingenting, han bara böjde på huvudet i en knappt synbar nick. Då blev jag förnärmad och fortsatte med; ”men tänk om revolutionen kommer hit, eller till mina föräldrar. Jag hoppas att den stoppas innan den kommer så långt.” då var Tristan inte lika oberörd. Han började plötsligt tala om hur många kära vänner som hade mist livet och att om jag var så rädd för revolutionen kunde jag minsann flytta hem igen. Jag fattade ingenting, jag trodde inte hans familj hade vänner i Paris, än mindre fattiga upprormakare.

Men nu när jag tänker efter måste det såklart ha varit några som hjälpte soldaterna också. Det var nog dem han talade om. Själv måste jag medge att jag faktiskt tycker synd om revolutionärerna, de kan inte hjälpa att de är hungriga. Det känns fel att ta skatt av bönderna, men utan de pengarna skulle vi inte klara oss. Jag tror inte att Tristan har lärt sig något arbete, men han kan lästa och skriva så jag vill tro att vi kanske skulle klara av det ändå.

En march för mjöl

Det är nu höst, oktober rättare bestämt, och skörden har återigen varit riktigt dålig. De senaste dagarna har varit kaotiska. Det började med att Mor tog mig i armen och sa att vi var tvungna att ta oss in till Paris, för det var dags för en demonstration. Tusentals kvinnor och några män demonstrerade om bristen på mjöl och det slutade som en protestmarch till slottet Versailles. Det var fruktansvärt mycket folk och alla tryckte sig fram mot portarna på slottet. Mor och jag blev separerade där utanför Versailles och den spända stämningen skrämde mig. Alla skrek och några lyckades till sist bryta sig in, några vakter dödades tror jag. Men det blev för mycket för mig efter någon timma och jag började ta mig hemåt. Jag var orolig att Mor eller jag skulle skada oss, men jag kunde inte finna Mor.

När jag väl kom hem så möttes jag av Francois glada min. Han sprang, eller nej, skuttade fram till mig, men så fort han såg mitt ansike bleknade hans leende. Jag förklarade snabbt vad som hänt och att jag inte hittat Mor. Det dröjde länge innan Mor kom hem igen, och alla hann bli riktigt oroliga. Men till sist kom hon faktiskt tillbaka, aningen mörbultad men på ett mycket gott humör. Protesten hade gett resultat, man tvingde kungafamiljen att följa med till Paris .Nationalförsamlingen får se sig varnad, ingen bestämmer över oss.