En vissen blomma i slutet av sin sommar

När man vet att man ska dö bryr man sig faktiskt inte om vad som ledde till det. Skräckväldet som väcktes till liv efter kungens avrättning har tagit så många liv att jag till slut insett en sak. Jag är inte speciell. Trots att jag alltid velat tro det. Jag är bra en av så många andra som vid gryningen ska föras till giljotinen.

Olikt många andra som sitter i den mörka källaren så ber jag inte till Gud att solen inte ska gå upp, att dess strålar ska sova och aldrig vakna igen för att de ska undgå döden. Inte heller tänker jag på när organisationens källare stormades av Robespierres män, eller på allt jag kämpat för de senaste åren. Däremot ångrar jag någonting.

Inte att jag lät mig gripas och för att bödeln imorgon ska låta bilan falla över min bara nacke, jag har ändå ingenting kvar att leva för. Det jag ångrar är att jag gjorde någonting mitt hjärta inte trodde på. Att jag inte lämnade organisationen för att fortsätta revolutionen på egen hand. Ensam, svagare, men på ett vis jag trodde på.

Jag sitter i ett hörn med huvudet mot väggen och funderar på en människa jag förlorat under mitt liv. Jag sov för en stund sedan, och då drömde jag om min far. Han stod mitt i folkmassan. Hans ansikte lyste av tårar, men trots det log han mot mig. Det kommer aldrig att hända. Han skulle inte offra en dag för att se sin dotter dö, för att se mig en sista gång. Aldrig.

En sak har jag lärt mig i livet. Dem man älskar är de som spelar roll när allt annat är meningslöst. Men de jag en gång älskade finns inte mer. Och när man inte har något att leva för lever man inte. Alltså är jag redan död. En vissen blomma som dog med sin sommar. Min sommar var revolutionen. Det enda jag någonsin levde för, mitt största mirakel och värsta tragedi.

Min tid är snart slut. Kanske blir jag en ängel. Då får jag vingar, och då kan jag flyga fritt. Kanske får jag min frihet till slut. Trots allt.

Har du någonsin velat ge upp? På riktigt?

Jag är fortfarande en pusselbit i organisationen. Jag tänker inte förlora hoppet, aldrig glömma hur det känns att ha något att leva för. Men det går inte väl. Trots att vi är många i organisationen är vi inte starka längre. Och på mötena är det som om vi satt avskilda med en mur mellan oss. Världen jag ser genom mina ögon är inte den möjlighetens plats jag såg för något som känns för en evighet sedan. Jag behöver en väg tillbaka.

Det gäller att älska tystnaden. Men det gör jag inte. Jag har ingen. Jag är ensam.

Min familj har börjat komma tillbaka. De knackar inte på min dörr, utan de finns i mina drömmar. Jag vet att jag kommer älska dem för evigt. Det är det som är problemet. Jag har bara mig själv att skylla. Jag trodde jag var stark, men jag hade fel. Ibland tror jag att de är dem enda i hela världen som jag faktiskt bryr mig om. Jag saknar att ha någon. Någon att älska. Och min familj är det närmaste jag kommit att känna… närhet.

Jag behöver svar. Jag behöver svar nu. Jag är fast mellan det jag kämpar för och dem jag älskar. Jag skulle lika gärna kunna vara någon annan stans. I en annan tid. Men så är det inte. Jag finns bara här. Nu. Och jag vill bara springa. Iväg. Långt. Bort.

Ibland känns det som om allt jag har glider iväg från mig. Men jag kommer inte att låta mig själv falla sönder.

Aldrig.

Blått, rött, vitt

Jag är inte hemma. Hemmet är den plats där ens hjärta finns. Min fästmans och mitt hus är inte mitt hem. Hans kanske, men inte mitt. Det kommer det aldrig att vara. Nej, mitt hem var platsen jag lämnade för någon timme sedan. Källaren där organisationen har sina möten. Men det är det inte längre. Vet du varför? För att mitt hjärta finns inte där.

Många människor har fått sätta livet till under de senaste åren, framför allt adelsmän. Bönderna har fått sin rösträtt, och jag har inte kunnat sluta le inombords när jag tänkt på hur det kan löna sig att kämpa, likt Amerikas folk gjorde före oss. Adelns privilegier har avskaffats och hela Frankrikes folk börjar få samma rättigheter. Är jag lycklig för det? Ja.

Det var idag alla mina drömmar grusades. Det känns som att jag hoppat från Versailles tak men inte dött när min kropp slog i marken. Det är som om jag ligger ensam, lämnad på marken utan någon som ser mig. Enda skillnaden är att jag faktiskt vandrar i en stad full av människor, och inte ligger döende på marken.

Det är januari, år 1793. Idag har vår konung, Ludvig XVI förts till giljotinen. De säger att han gjort sig skyldig till förräderi mot vårt land. Med de menar jag nationalförsamlingen. Och med dem min organisation.

Jag och resten av organisationen. Vi har samma mål. Men trots att vi så länge gått hand i hand på vägen har vi nu kommit till ett vägskäl. Och jag vägrar flytta mina fötter ett enda steg åt sidan för att gå mot vårt gemensamma mål på deras stig, trots att den kan verka kortare och lättare. För jag tänker inte få min frihet genom att offra andra människor. Jag tänker inte vara lika hemsk mot de högre stånden som de varit mot oss.

Jag önskar att jag kunde hitta ett läkemedel. Ett läkemedel som liksom regndropparna kunde falla ner över hela Frankrike och hela denna förstörda nation som inte kan se vilka monster vi blivit. Allting är värt att offras för frihet. Allt utom en sak. Liv.

När jag lämnade byggnaden blickade jag upp mot skyn. Högt ovanför mig blåste vår nations flagga, dess färger väl synliga tack vare den kraftiga vinden, trots mörkret. Jag stod där länge. Mycket länge. Jag funderade, men jag kunde på något sätt inte minnas vad färgerna betydde för mig längre. Blått rött vitt. Färgerna för ett land jag en gång älskade.

En låga som brinner likt hoppet

Ett vaxljus brinner framför mig. Likt dess låga brinner önskan att få leva och ströva fritt starkare än någonsin. Ljuset skiner i mörkret, och hoppet växer inom mig. Jag har för första gången i mitt liv fått något att kämpa för.

Att få höra det var som att bli träffad av en gevärskula, rakt i hjärtat. Det är som om ett frö av lycka såtts i min själ, och fröet har på bara några timmar blivit ett träd vars grenar sprider sig genom hela min kropp. Bastiljen har stormats. En mycket modig skara av parisare samlades idag, den 14 juli 1789 och stormade den stora borgen. Jag hörde att en stor grupp människor fick offra sina liv för sin tro på frihet där på borggården. Jag svär, jag skulle kunna ge mitt liv för varenda en av dem nu.

Så många år har gått. Vi har alla fått lida för att en så liten mängd människor ska få leva det liv vi alla drömmer om. Denna grupp, adeln, tvingar bönderna betala skyhöga skatter och avgifter, och vi borgare tvingas betala staten mer och mer pengar för att de krig vi så starkt ogillar ska kunna finansieras.

Varför har vi ingen politisk makt? Varför ska några få människor med ett trådsmalt perspektiv härska över en nation de inte vill väl? Jag vill tacka Gud för att Frankrikes folk har styrkan att öppna ögonen och kämpa för det vi tror på. Det är som att jag hela min livstid sett på världen i svartvitt, och nu för första gången ser jag på mitt liv i dess sanna färger. Det finns inga gränser längre, alla svårigheter är som bortblåsta. Jag kan inte beskriva min tacksamhet mot dessa djärva själar som för första gången i livet gett mig någonting att leva för.

Det regnar. Likt min lyckas tårar som strömmar ner på pappret faller regnet på Paris gator. Men varför regnar det? Varför finns det någonting som inte stämmer? Varför regnar det ner på detta möjligheternas land?

Henriette Robinard

Mitt namn är Henriette Robinard. Jag arbetar i slottet Versailles, jag föddes och växte upp i Paris, och har aldrig lämnat staden. 

Trots mitt till stor del nöjsamma och lönsamma jobb finns det något som alltid ligger och gnager i mitt bakhuvud. En knut i min mage, en känsla jag inte kan fly ifrån. Ensamheten.

Trots att så många människor, flera av dem mina vänner, arbetar i det stora slottet så känner jag mig ofta ensam. Jag är inte som dem. Jag är revolutionär. En pusselbit i en organisation som samlar information om de som vill hindra revolten.

Min familj vet ingenting. Och tillåt mig att skratta, för ärligt talat har jag aldrig ens funderat på att berätta för dem. Mitt äktenskap blev jag påtvingad den där dagen för två år sedan. Vi var i behov av pengar då min mor förlorat sitt jobb som modesömmerska, och min far lyckades finna en fästman till mig. Familjen Duvernoy är liksom vi tillhörande tredje ståndet, det man brukar kalla borgare. Dock var deras omständigheter olika våra, och de hade mycket pengar. Långt ifrån adeln, naturligtvis, men tillräckligt för att försörja två familjer. Och vid den tidpunkten var försörjning precis vad vi behövde. Dock önskar jag att det skett på annat sätt, att jag inte behövs betala ett sådant högt pris.

Pappa hade känt min fästmans far som barn, och deras vänskapsband hade hållit genom åren. Om jag tänker efter var det väl självklart att det förr eller senare skulle blivit såhär, men jag kan inte säga att jag var förberedd den dagen min far kom in i salongen och berättade att jag skulle gifta mig.

Jag minns att min bror såg på mig med sina blå ögon, så lika mina, och jag minns min mor som bara satt där och stirrade på sina knän. Hur jag insåg att hon hade vetat. Jag förstod att det var det enda vi kunde göra, gifta bort mig för att få pengar för att klara oss för dagen. En säker inkomst, lika ohotad som solskenet som lyste in genom salongens stora fönster och fick mig att se dammet som dansade i luften. Men trots min förståelse kunde jag inte förlåta min far. Jag klippte av bandet till honom den dagen, och vi har inte pratat sedan dess. Han har aldrig sökt upp mig. Jag vet inte om det är så enkelt att han inte vet vad han ska säga. Jag vet inte om han saknar mig. Jag vet inte om han hatar mig.

Trots allt är jag inte gift. Inte ännu. Revolutionen har stoppat vigseln, det är för mycket uppståndelse i staden som hindrar att något bröllop ska kunna äga rum. Tack Gud för det. Om revolutionen inte väckts till liv, om inte uppror efter uppror utspelat sig likt ett gift som sprider sig… Ja, då skulle mitt liv ha varit annorlunda.

Det händer att jag talar med min mor, men dessa tillfällen kommer mycket sällan. Jag kommer aldrig hem längre, utan vi ses enbart när hon besöker det hus min fästmans familj köpte till oss. Vi hade alltid stått varandra nära, ty hon hade alltid varit den som förstått och hjälpt mig. Men allting har ett slut, så även vår vänskap. De samtal vi har numera kan man nog inte ens kalla samtal. Det är bara utbyten av ord. Tomma dialoger fyllda av tomma ord.

Jag önskar ibland att jag fötts någon annan stans. Eller att jag i alla fall fått chansen att se världen. Jag anar att det är för sent nu. Men jag drömmer fortfarande om att komma härifrån. Att jag kunde få vingar och flyga iväg. Men jag har väntat i 21 år, sedan den dag jag föddes, och det har fortfarande inte skett. Det var därför jag blev revolutionär. Jag vill komma härifrån. Bort från det fängelse som kallas samhälle, och se världen. Det var min vän Charlotte som bjöd in mig till organisationen. Vi är en grupp människor som tillsammans har samma dröm, att bli fria. Vi har alla olika funktioner och jobbar mycket sällan tillsammans. I stället har vi möten då vi sammanställer vår information och planerar nästa steg. Själv är jag som sagt stationerad på slottet.

Här kämpar jag för att varje dag komma ett steg närmre mitt mål. För att nå min dröm om frihet.