Slutet på historien men början på livet

5 oktober 1789, Okänd vistelseort

Kära läsare

Innan ni börjar läsa detta sista brev om mitt liv under revolutionsåret 1789 vill jag bara tacka alla er som följt mitt skrivande. Jag hoppas att ni, oavsett vilket århundrade, kan ta lärdom av händelserna under Franska revolutionen så att det aldrig igen blir en sådan orättvisa och ett sådant dödande av oskyldiga människor.

Idag skiner solen och fåglarna kvittrar i träden. Jag sitter på terrassen till ett litet bondhus någonstans nära gränsen till Belgien. Det är en lagom kylig morgon med vacker havsutsikt, Tristan ligger inomhus och sover, ett perfekt tillfälle att berätta vad som lett mig till denna stunden.

För att återvända till skogen så satt jag lutad mot samma träd, det jag skrivit förra från, hela natten och halva följande dag. Först då hade jag samlat mig tillräckligt för att kunna tänka klart nog att förstå att jag inte kunde sitta där för resten av mitt liv. Jag började traska längs en väldigt otydlig stig, som lika gärna kunde varit inbillad, tills jag till min lättnad nådde en större stig som definitivt inte var ett påhitt. Jag följde den ända till en stuga, en stuga som verkade full av liv. Jag skyndade mig till dörren och fixade snabbt till håret med ena handen samtidigt som jag knackade på med den andra.

Det var en lång kraftig karl, smutsig från topp till tå, som öppnade dörren. Jag sade att min by hade bränts ner av revolutionärerna och frågade om de viste åt vilket håll jag skulle gå för att komma till närmaste stad. Mannen granskade mig noga, utan ett ord grep han sedan tag i mig och dorg in mig i stugan. Han föste mig framför sig mot en dörr, jag började genast göra motstånd men det tjänade ingenting till, han var för stark. Jag fann mig själv inlåst i en lien skrubb i ungefär en haltimme inna det hände något. Eftersom huset jag ganska litet kunde jag, om jag ansträngde mig, höra vad som hände i hela stugan. Dörren öppnades och stängdes, någon informerade den nyanlände om att de hade fått en ovälkommen gäst medan han var borta.

Jag blev genast på alerten, nu kanske jag fick vet vad som skulle hända mig. Han sade att jag var adlig och med ens förstod jag. Jag hade klampat rakt in blad en grupp revolutionärer! Mannen fortsatte med att de hade hittat en anteckningsbok som ramlat ur hennes ficka. Jag famlade med handen efter min dagbok, den var borta. Allt jag skrivit, om mitt bröllop och om Tristan skulle de nu kunna läsa! Det gick några timmar, jag satt i mörkret och bad en tyst bön att det inte skulle börja med högläsning ur dagboken när dörrren plötsligt öppnades. Jag kan lova dig att jag aldrig i hela mitt liv blivit så förvånad. Framför mig, i all sin prakt, stod Tristan. Jag tappade fattningen helt ett tag och satt bara där på golvet av skrubben och stirrade med öppen mun på min make.

När jag tillslut lyckades forma min mun att bilda ord istället för ett konstant litet o blev resultatet inget bättre än ”Vad gör du här?”. Han log och svarade ”Jag skulle kunna fråga dig detsamma.” Sedan sträckte han ut sin hand som stöd för att jag skulle kunna resa mig. Jag tog den tacksamt och sedan kommer jag så skarpt ihåg alla revolutionärernas förundrade blickar. ”Är du en revolutionär?” frågade jag tyst. Tristan svarade att han hade varit på böndernas sida sedan han varit liten och sett hur dåligt deras egna bönder blivit behandlade. När han fick reda på att vi skulle gifta oss trodde han att jag skulle vara precis lika oberörd av lidandet som min far. Han hade inte vetat att jag var annorlunda tills han läst min dagbok. Nu förstod han att vi var mer lika än han kunde anat och han bad om ursäkt för hur tillbakadragen och reserverad han varit mot mig.

När vi gick mot dörren protesterade först några men han sade att jag var hans fru och om någon ville något med mig skulle de behöva komma förbi honom först. Han hade tydligen mycket respekt hos dessa människor för ingen sade något efter det. Vi gick och satte oss på trappan utanför huset. Tristan förklarade att dessa människor var en del av en organiserad grupp som försökte störta kungahuset och ge Frankrike jämlikhet. Han sade att han behövde gå in igen och klara ut några saker men försäkrade mig att han kände dessa människor, jag skulle vara helt säker där jag var. När han kom ut igen lade han sina händer på mina axlar och förklarade att han hade bestämt sig för att dra sig ur deras rörelse.

Efter att vårt hem blivit nedbränt hade vi ingenstans att ta vägen och han kunde inte kunna leva med sig själv om det hände något med mig på grund av det. Coubevioe var med största sannolikhet också förstört så jag hade ingenstans att ta vägen. Han hade pratat med de andra och en av dem hade en nyligen avliden son som lämnat efter sig ett litet hus vid Franska kusten. Vi hade fått tillåtelse att ärva det tills vi fått ordning på våra liv igen. Det tog två veckor men nu är vi här. Mot alla odds är vi här, och när jag tänker på det finns det ingen annanstans jag vill vara. Jag måste medge att livet med Tristan De Voix inte blev som jag förväntat mig. Det blev mycket bättre. 

PS. Om en SO lärare av någon anledning i framtiden skulle råka läsa det här är jag säker på att hon skulle ha öveseende med att den är några rader för lång. DS.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s