När livet fortsätter

Nu var det ett tag sen. Men mitt liv har äntligen vänt och gått mot ljusare tider. Jag lever nu med min lilla dotter Sofia och Cloud, den snälle mannen som hjälpt mig när revolutionen brutit ut. Men hur blev allt så bra kan ni kanske tänka er? Det ska jag berätta för er nu.

När Cloud kommit till mig och berättat vad som förargat folket så värst, bjöd han hem mig till sig så jag fick tvätta mig och han såg till så jag lugnade ner mig. Jag stannade hos Cloud. En fin vänskap växte fram. Han hjälpte mig sälja huset och jag fick bo hos honom tills jag kunde få något eget. Men om jag ska berätta kortfattat om vår historia så växte vänskapen ytterligare till kärlek. Så jag flyttade in hos Cloud och har nu ett jobb som servitris på en pub. Kanske inte det jobbet jag önskat men det är bättre än inget så jag kan hjälpa till att försörja vår fina familj. Cloud och jag är nu ett lyckligt gift par och han är en underbar far åt Sofia.

Men åren efter revolutionen brutit ut, var mycket jobbiga… Vill helst bara glömma bort allt men jag kan än vakna vissa nätter av mardrömmar om den hemska dagen. Fast det var inte bara en fruktansvärd dag. Utan det var många år av kamp för rättvisa i Frankrike. Jag kunde tyvärr inte vara med i protester, i och med att jag var med barn och var tvungen att ta hand om Sofia när hon var mycket liten. Men jag fick veta allt från Cloud som var med i kampen om rättvisa åt det franska folket. Det tog mycket lång tid innan allt blivit bra, eller, än så länge är det inte fullt så bra som vi skulle vilja ha det men vi klarar det.

Jag brukar stiga upp på morgonen och gå och handla om det behövs. Och så försöker jag undvika faror som kanske kan lura runt hörnet. Jag själv har aldrig råkat ut för något men har hört historier om folk som blivit rånade och slagna. Därför har jag väldigt svårt att lita på folk så jag har ingen speciell kontakt med någon utom familjen, men Cloud har några män som han pratar ihop sig med varje kväll om det hänt något.

Så nu återstår det bara att se hur lång tid det tar innan allt blir riktigt bra, och jag hoppas det är snart!

Svaren

Kära dagbok,
Jag är nu tillbaka med mer kraft och ork för att berätta vad som hänt. När vi kom ut ur huset hade tydligen en revolution brutit ut. Som jag slutade skriva förut, blev allt svart. När jag sedan vaknade låg jag ovanför min mor. Mitt huvud gjorde ont, likaså som hela min kropp och själ gjorde. Trots att min lama kropp värkte reste jag mig upp. Men mina knän gav vika och jag föll ner mot min mor. Jag försökte väcka henne. Jag slog henne löst, jag skvätte vatten på henne, jag skrek åt henne att vakna, jag försökte allt. Men inget tycktes hjälpa. Jag gav upp. Jag grät så fruktansvärt mycket. Att jag förlorat min älskade mamma.

Jag vände mig om där jag sett allt hemsk utspela sig. Jag såg folk som haltade fram, jag såg blod, och jag såg något jag hoppats få slippa se. Ännu en hemsk tragedi. Jack. Han låg mitt på gatan, där striden varit. Mina ben sprang till honom och jag trodde för ett ögonblick att mitt hjärta skulle sluta slå. Min Jack, han låg helt nedtrampad i leran utan att röra på sig eller göra något ljud ifrån sig. Jag hoppades bara allt var en mardröm jag sedan skulle vakna upp från, men detta som hänt var min verklighet. Min lilla familj, hade blivit ännu mindre. Jag visste att en tuff tid väntade mig med många motgångar och lite hjälp. Men just vid det tillfället då jag satt vid min döda fästman ville jag bara veta vad som egentligen hade hänt. Ingen på gatan tycktes vilja berätta för mig vad som hade ställt till allt.

Men en man hade sett mig fråga förtvivlat, så han kom fram till mig och började berätta att en revolution hade brutit ut i Paris på Bastiljen. Det hade ryktats om att det funnits politiska fångar inne i borgen. Mannen, som hette Cloud sade till mig att folket bestämt sig för att anfalla borgen och frita fångarna. Cloud berättade också att några av orsakerna till revolutionen var att staten hade ont om pengar efter alla krig Frankrike varit med i.

Jag kom och tänka på att det alltid handlade det om pengar, skatter och ledare. Visst, jag hade inget att säga till om men jag var lycklig ändå. Eller just nu ser mitt liv väldigt mörkt ut, men jag vill blicka framåt och jag vet att en dag, kommer livet att vända!

Häpna blickar

Kära dagbok!
Du kan aldrig ana vad som hände idag. Mina tårar faller ner en efter en på mina kinder. Jag kommer aldrig glömma den här dagen. 14 juli, 1789.
Jag följde med min mor när hon skulle visa ett litet hus hon hittat, och jag fick med mig Jack också efter lite tjat och mutor… Vi hade gått en mycket lång väg, men sedan sade min mor att vi var framme. Jag blev inte imponerad av vart vi kommit. Vi var vid Bastiljen och det låg sopor på gatorna, folket trängdes och knuffades, och det kändes som ett moln av oro över borgen.
Men jag gav stället en chans och följde efter mor min in i det lilla huset hon var intresserad av. Det var faktiskt ganska gulligt. Det fanns två sovrum, ett litet kök, en toa och ett samlingsrum. När vi skulle vandra hem igen, gick jag mot dörren med ett leende på läpparna. Men när jag kom ut, skulle allt förändras.

Folket på gatorna hade blivit galna! Alla slogs och skrek. Jag stod utanför dörren med min familj och var mycket chockad. Det var min mor också, kanske mer än mig eftersom hon föll ner mot marken och slocknade. Jag greps av panik och försökte väcka henne. Jack stod fortfarande bara och kollade på den vansinniga folkmassan som stred mot varandra. Jag bad honom hjälpa mig men han var som hypnotiserad. Han började gå med i den arga strömmen av människor och slå allt som var i ens närhet. Jag kunde inte förstå vad som höll på att hända. Jag ville springa efter Jack och se till så att han inte skadade sig, men jag ville inte lämna min mor utan någon som såg till henne. Mina tankar i huvudet blev fler och större, tills allt blev svart.
Ursäkta men tårarna tar över nu… Berättar mer när jag hämtat mig lite…

Estelle Comte

Goddag, mitt namn är Estelle Comte. Jag är nitton år och bor i Frankrike på en stor herrgård med min lilla familj. Vi består bara av tre personer. Min fästman, min mor och jag själv. Min far gick olyckligtvis bort för tre år sedan när han fick en hjärtinfarkt… Och Jack, min fästman, hans  mor och far är också beklagligtvis i himmeln som min far, och sorgen för allas bortgång var mycket stor men vi fick gå vidare.
Men lyckan kom tillbaka till min mor och mig när jag fick reda på att jag var gravid! Men Jack kände något helt annat…

Vår ekonomi var väldigt låg eftersom Jack gått i pension och jag inte har något jobb än så skulle vi kan inte försörja ett till barn eller betala vårt kommande bröllop. Jag fick börja jobba som piga och vårt hus blev till salu. Min mor kollade på små hus som skulle rymma fyra personer, och min Jack drack… Han tog min graviditet hårt eftersom han inte ville bli en far. Jag kallades ”Den unga vuxna” av alla i min omgivning eftersom jag fick ta hand om det mesta i hemmet, och utanför. Jack bara söp, min mor var ofta mycket trött. Så jag är det unga skinnet som får underhålla vår familj.