Rymma

Hej allihopa.

Nu är jag riktigt nervös, för imorgon ska jag till staden med Jean. Det är något mer som jag måste berätta också, som gör att jag bara blir mer nervös. Det är nämligen så att igår hittade jag ett brev som var från Jean. Han skrev att han ville rymma med mig. Och att tillsammans skulle vi på något sätt förändra världen. Vi båda skulle byta identitet och han skulle börja jobba som soldat för Napoleon. Napoleon är tydligen en bra man som kommer bli riktigt stor en dag tror han. Han skrev också att jag ska packa alla mina saker men så lite så möjligt och att vi skulle träffas vid den stora ängen som planerat.

Dum som jag är har jag gått med på det här så imorgon ska jag och Jean träffas vid den stora ängen och rymma från våra familjer. Så om jag inte skriver något mer så betyder nog det att jag antingen har dött eller så har vi kommit till ett ställe där det inte finns någon möjlighet till att skriva. Jag vet att det låter hemskt men djupt inne vill jag verkligen åka även om det leder till döden. Jag går härifrån tidigt på morgonen och jag är ganska säker på att ingen kommer märka att jag är borta förens på kvällen då det är dags att äta. Det är ju ganska bra för mig i och för sig så att vi har hunnit en bit innan de börjar leta efter mig, om de ens kommer göra det.

Jag är även lite orolig för den där giljotinen som Jean berättade för mig om. Tänk om de kommer hugga av våra huvuden bara sådär utan riktig anledning? Fast om man ska se det från den ljusa sidan (som man alltid ska göra) så är giljotinen bättre än den hemska halshuggaren som fanns förut, då de var tvungna att hugga flera gånger innan huvudet gick av. Men usch vilka konstiga tankar jag har, jag får inte tänka såhär!

Men nu kan jag tyvärr inte skriva mer för jag måste verkligen packa klart nu. Önska mig lycka till!

Adjö // Colette Castillon

God morgon!

Jag har knappt kunnat sova någonting inatt. Jag är så glad för att någon äntligen pratar med mig och så orolig för hur det kommer gå för Frankrike.

Igår kväll kom som sagt den där unge mannen till vår festmiddag och vi pratade nästan hela kvällen! Han berättade massor för mig som jag inte hade någon aning om att det hade hänt! Det är revolution i Frankrike. Jag har inte varit i staden på 2 år tror jag och då åkte jag bara häst och vagn och fick inte stanna någonstans. Nu borde ni verkligen förstå att verkligen ingen pratar med mig här eller berättar någonting för mig.

Men Jean som han heter har förklarat så mycket för mig. Han är 3 år äldre än mig och har varit med om så mycket. Senare på kvällen smet jag och Jean ut på en promenad. Han berättade mer personliga saker för mig, som att han egentligen tycker att revolutionen är bra för Frankrike och att han tycker att det vore ganska bra för Frankrike om de rika adelsmännen betalade lite skatt så att landet skulle få in lite pengar. Frankrike har legat i många krig och det har kostat oss mycket så nu finns det inga pengar kvar! Både han och jag erkänner att vi inte borde känna så här för revolutionen men vi kan samtidigt inte förstå oss på min far och alla andra adelsmän.

 När klockan var mycket och jag och Jean gick tillbaka till huset bad han mig att vi skulle träffas igen nästa vecka i staden så att jag skulle få se hur det ser ut där ute och hur folk har det. Dessutom se giljotinen som skrämmer hela franska folket och dödar tusentals folk. Många fler än innan. Jag tvekade först för att det är otroligt svårt att ta sig ut från det här huset, men sen kom jag på att det är ju ingen som märker om jag är borta eller inte så jag bestämde mig för att gå med på det. Så nästa vecka ska jag till staden för första gången på 2 år!

Ha det bra allesammans //Colette Castillon

Firandet

Godkväll kära läsare,

Som jag sa förut har min far och adelsmännen lyckats övertala kungen att ändra sitt beslut om skatten. Han får som han vill, som vanligt. Så snart ska det firas med de ”bästa” alltså de rikaste adelsmännen. Jag ser faktiskt fram emot det för att en mycket ung och stilig adelsman ska också komma. Han är inte som de andra gamla gubbarna. Han pratar faktiskt med mig och i hemlighet har han sagt till mig att han inte tycker som de andra. Han börjar mer och mer tro på Voltaires ord och vill förändra Frankrike, och jag vill förändra den med honom.

Alla har blivit väldigt konstiga på senaste tiden också. De vill inte säga någonting till mig och så fort jag frågar vad som händer så blir de jättesura! Till och med betjänterna blir sura. Far pratar ännu mindre med mig än vad han gjorde förut, vilket jag inte ens trodde var möjligt. Det är som om de håller en hemlighet för mig. Jag har försökt ta reda på vad som händer genom att tjuvlyssna på vad betjänterna säger till varandra. Jag vet att det är fult gjort men jag har fått reda på lite mer.

Tydligen så har några desperata folk rivit ner Bastiljen. Jag var där en gång med far och mor för flera år sedan. Men mer har jag inte hört för då började betjänterna gå mot mitt rum, så jag fick skynda mig tillbaka. Jag har ingen aning om varför de har rivit ner Bastiljen. Det är väl som betjänterna sa att de är väldigt desperata och vill ha mat.

Nu ska jag gå för att ta reda på mer om vad som försiggår.

Adjö // Colette Castillon

Colette Castillon

God dag, mitt namn är Colette Castillon och jag är fjorton år gammal. Jag lever ett ganska vanligt och tråkigt liv i Frankrike, som jag bara vill bort ifrån.

Min mor dog för två år sedan av smittkoppor och sedan dess har hela mitt liv blivit förskräckligt tråkigt. Min mor och jag stod varandra otroligt nära och hon och jag brukade skämta om min far som alltid var så otrevlig och ordentlig. Men nu har jag inte längre någon att dela mina skämt om far med. Min far är en rik adelsman som just nu är ovanligt sur för att kungen har tagit beslutet att höja skatten även för adelsmännen vilket far självklart tycker är helt fel!

Jag förstår inte hur han kan tänka så? Han tänker bara på sig själv och det verkar inte som han kan se hur fattigt alla lever och hur folk svälter medan vi mår bra och har ett ovanligt fint hus där det lagas för mycket och god mat. Men min hemska far och alla andra hemska adelsmän kommer säkert kunna övertala kungen att ändra sitt beslut. Jag känner mig om en väldigt dålig människa när jag skriver det här eftersom jag borde väl också tänka så som min familj gör, men det gör jag inte.

Det värsta är att jag har ingen att prata med längre. Min far säger knappt ett ord till mig per dag, och det enda jag gör på dagarna är att sitta ensam och lära mig prata fint, äta fint och allt möjligt fint! Jag vill ha ett jobb för att ha någonting att göra på dagarna men det får jag inte för min far. Vi är fint folk, jag ska inte behöva jobba! Men något jag tydligen behöver göra just nu är att sätta på mig finklänningen till eftermiddagsfikat som börjar snart.

Adjö // Colette Castillon