25 november 1795

Det har hänt mycket sen jag sist skrev. Jag kan börja med at berätta att skräcken tog slut för ca ett år sedan. Tänk att det äntligen är över.

Våra vansinniga ledare slutade i giljotinen. Nu har vi en ny ledare, Napoleon Bonaparte. Inte för att han verkar vara vettigare än någon annan ledare. Men man kan ju alltid hoppas att han har lite mer förstånd än alla andra som har försök styra vårt land…

Christophe behövde aldrig göra värnplikt. Det gällde bara ogifta män, som tur är. För jag skulle väl ha dött av oro här hemma.

Jag har en dotter, hon är snart ett år. Hon växer så otroligt snabbt. Jag känner mig som den lyckligaste människan i världen. Mitt liv är fullkomligt. Jag trodde att jag inte kunde bli lyckligare än vad jag redan var. Men det blev jag. Jag skulle inte kunna föreställa mig et liv utan min kära Christophe och vår dotter, Aurore.

Jag tror inte att revolutionen är slut, jag undrar om den någonsin kommer sluta. När man trodde att det var över kom det något annat. Något annat som fick revolutionen att fortsätta. Någon annan som inte kunde kontrollera sitt maktbegär.

Men jag hoppas. Jag hoppas för Aurores skull. För jag vill inte att min lilla flicka ska behöva se sin far död, ska behöva gå omkring dag efter dag och undra vad som skulle hända nu, vem som ska avrättas härnäst. Blir det en kusin? Faster? Vän? Christophe…

Det värsta var att alla dog oskyldiga. De dog för att de var människor med åsikter som inte passade regeringen. De dog för att de var mänskliga.

Nu sitter Aurore i mitt knä. Hon pratar på sitt egna språk med mig. Hon ser så bekymmerslös ut, som om hennes störta problem är att hon inte får leka med mina anteckningar.

När jag ser på henne önskar jag att hon för alltid ska få slippa uppleva ett sådant kaos som fortfarande råder.

30 januari 1794

Äntligen börjar hon bli frisk. Min älskade Sìmone, jag var så orolig att jag trodde jag skulle dö. Hon är ännu inte stark nog att skriva men snart så.

Febern har nästan fått henne att tyna bort helt men hon börjar se bättre ut nu. De mörka ringarna under ögonen har börjat försvinna och hennes bleka ansikte har börjat få lite färg. Läkaren säger att febern kan komma tillbaka och att jag inte borde glädja mig i förväg. Men jag kan inte låta bli.

Det går rykten om att värnplikt ska införas. Vår nya diktator anser väl det nödvändigt. Jag måste säga att det inte är mycket som har förbättrats av denna revolution. Maximilien Robespierre har väl blivit överväldigad av sin makt. Precis som alla andra. Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre utan någon revolution. Vi hade kunnat hoppas på att tronföljaren var bättre lämpad för att styra landet. Men inte då, vi skulle absolut starta en revolution.

Jag har inte berättat för Sìmone om värnplikten. Jag vill inte att hon ska oroa sig. Nu när hon har börjat bli frisk igen.

5 januari 1794

Sìmone är sjuk. Hon har feber. Läkaren säger att hon kanske dör. Men det tillåter jag inte. Vissa stunder är hon klarvaken. Det var under en sådan stund hon bad mig fortsätta skriva. Hon sade att hon ville kunna läsa om hur det var när hon var sjuk, när hon blivit frisk igen. Så inte har hon några planer på att dö inte.

Men det var länge sedan hon vaknade nu. Senaste gången var hon bara vaken i någon sekund. ”Christophe” han hon mumla till mig innan hon försvann in i en av sina feberdrömmar igen.

Jag är riktigt orolig för henne. Hon får inte dö. Inte hon, som jag älskar över allt annat.

7 december 1793

Far är död.

Jag fick veta det förra veckan. Jag var för bedrövad för att kunna skriva om det direkt. Ibland vet jag inte vad jag ska göra, så ledsen är jag. Jag vet inte hur många gånger Christophe har fått trösta mig den senaste tiden. Jag vet faktiskt inte vad som skulle hända om jag inte hade honom. 

Mor klarade sig. Men jag undrar vad som ska hända med henne och Jaque nu. Jag tror att de kommer klara sig. Mors syster har flyttat in hos dem. Bara för tillfället, för att se till dem.

Man hör ständigt hur människor har blivit avrättade. Både adel, bönder, borgare, en efter en. Efter att drottningen avrättades riskerar nästan alla att dö. Om regeringen får någon anledning att tro att man motarbetar dem flyger huvudet av med rasande fart.

Men de hade ingen anledning att mörda Far… Han hade inte gjort dem någonting. Han kanske inte gillade revolutionen men man måste få ha en åsikt…

Jag förstår inte hur någon kan bygga en sådan hemsk uppfinning som en giljotin.

28 februari 1793

Jag minns hur ivrig Christophe var att visa mig vårt hem. Han hade varit där som barn på somrarna. Han nästan hoppade omkring i huset, från rum till rum. Och inte blev jag besviken. Det är perfekt.

Christophes moster kunde inte komma på bröllopet.  Så hon kom hit med sin familj i veckan, de ska stanna i några dagar till. Hon sa att hon måste få träffa mig och se om jag var så underbar som Christophe tydligen hade beskrivit mig som. Och jag kommer inte glömma hans stolta uppsyn när han presenterade mig för dem.  

Jag måste medge att jag faktiskt rodnade när Christophes lilla femåriga kusin kom fram och viskade i mitt öra: ”Vet du att Christophe är jättekär i dig? Han skrev det i ett brev till oss.” Senan fnissade hon, precis som om hon sagt något hon inte fick. Femåringar är inte så bra på att viska tyst så Christophe hörde naturligtvis allt, där han stod bredvid mig. Han log.

Det är många som viskar när vi går förbi dem. Många utav dem är dessutom unga kvinnor i min ålder. De ser avundsjuka ut. Om det är för att jag faktiskt har gift mig lyckligt eller om det är för att jag har gift mig med Christophe vet jag ej. Men jag tror på det sistnämnda.

En gång frågade jag Christophe varför han valt att gifta sig med mig, som bodde så långt bort och inte någon av alla de vackra flickor som finns här. Han tittade på mig som om jag var ett barn. ”Förstår du inte det?” Sedan lade han armen om mig och fortsatte att gå. ”Jo, det gör jag.” svarade jag efter ett tag. 

Jag hoppas att jag inte tråkar ut dig med allt mitt prat om Christophe. I framtiden ska jag försöka att prata om något som faktiskt intresserar dig också.

6 februari 1793

Just nu tror jag att jag aldrig kommer bli olycklig igen. Allt oroligt prat om hur det kommer bli nu när kungen är död når inte fram till mig. Men vad kan man vänta sig efter att man har gift sig med den man älskar mer än något annat?

Just nu sitter jag och Christophe i vagnen som går mot vårt nya hem i Bordeaux. Det är som att resa mot ett nytt liv. Inte för att mitt gamla var dåligt. De senaste åren har varit underbara. Undrar hur det kan komma sig..?

Christophe sitter och ler mot mig när han ser hur ivrigt jag skriver. Jag kommer aldrig tröttna på det leendet. Jag skulle kunna leva i ett år utan mat och vatten, endast med hans underbara leende. Han har sedan länge slutat fråga vad jag skriver. För han får alltid samma svar: ”Du får se” och det kommer han få, någon gång.

2 februari 1793

För några veckor sedan anlände Jaque tillsammans med Mors syster och hennes familj. Jag hade nästan glömt roligt jag kunde ha med mina små kusiner. Jag blev riktigt förvånad när jag upptäckte hur alla hade förändrats.

Men den största förändringen var Jaque. Han fyller 16 i år. Han hade blivit så stor. Den lilla nyfikna tioåringen var som bortblåst istället stod en stilig ung man som verkade så mycket vuxnare än den som jag mött för två år sedan, när jag hälsade på i Lille. Dehär två åren hade förändrat honom enormt mycket. Men på något sätt var han exakt samma person som förut.

Tyvärr så pratas det inte bara om trevliga saker för tillfället. Kungen har avrättats och det sägs att Drottningen står på tur. Jag kanske inte gillar vad hon gör, eller snarare inte gör. Men hon förtjänar inte att dö på grund av lite lathet. Eller vem vet kanske är det ovetande som är grunden till att hon inte verkar bry sig.

Men nu ska jag sluta berätta om sådana otrevligheter som avrättningar, jag ska ju gifta mig imorgon. Min klänning är helt underbar! Jag trodde knappt att det gick att åstadkomma något så vackert med människohänder. Visst har jag sett hur drottningarna klär sig. Men deras kläder ser mer uppblåsta och onaturliga ut än vackra.  

Jag är nog så lycklig att jag knappt vågar ta det minsta lilla skutt. För då riskerar jag nog att landa på månen.

Jag undrar hur Mor, Far och Jaque kommer att få det när jag inte längre bor här…

Nej nu ska jag måla lite, det har jag inte gjort på evigheter.