Flykten till Montpellier

 

Samtidigt som jag skriver det här sitter jag i häst och vagn med min familj i ett försök att ta oss neråt i Frankrike så långt som möjligt. Jag och Corinne bestämde oss för att packa våra saker och ta en vagn med sikte på att ta oss till de lugnare delarna av Frankrike. Så här ligger det till, min fru Corinne har blivit orolig för alla dessa demonstrationer och vill komma så långt bort från Paris och revolutionärerna som möjligt. Vi har därför beslutat att bege oss ner till södra Frankrike, eftersom att vi tror att alla som vill stå upp för sig och för Frankrike kommer att dras till Paris. Just nu befinner vi oss strax utanför Rouen. Det har tagit runt en dag att komma hit och vi har övernattat här hos en kompis jag gick i skolan med. Nu siktar vi på att komma till Rennes innan det blir mörkt.

En av de saker som gör så att vi vill bege oss neråt är därför att, jag har inte sagt det här till någon, det beror på adelsmannen Jacques de Chourte. Han letar efter mig för att de vill att jag ska hjälpa dem med att bygga en stridsborg runt parlamentet så att ingen obehörig ska kunna ta sig in.

Dagen börjar komma till sitt slut och det blir alltmer mörkt. Min fru sitter och läser en saga för Christine och jag sitter och försöker hålla mig vaken. Men oj, nu händer någonting. Runt femtio meter fram ligger en person och drar sig för att ta sig så långt ifrån staden som möjligt.

Jag frågar till mannen vad varför han är skadad och kämpar för att ta sig från staden när han egentligen måste till staden för att få hjälp.

”Jag skulle inte gå till Rennes om jag var ni.” sa han mannen med en hotfull röst.

 Jag undrade för mig själv vad som har hänt och då fortsatte han,

”Kungen har sänt sina soldater för att få fram mat till kungen och politikerna och de som står i deras väg, ja där vill man inte vara.”

Jag tog upp mannen på vår vagn och började titta efter vad han hade ont så att han kunde berätta mer utan att behöva krysta fram vartenda ord.

Vi fortsatte prata och jag undrade om Corinne skulle klara av att åka igen och stanna vid närmsta värdshus eller by. Och i började genast dra iväg det tog med häst och vagn tre timmar till närmsta bo plats och det var vid Vitré där vi fick bo i en lagård i en natt och sedan började vi resa igen men nu har vi fått extra last fast mer av en rese kamrat han heter Claude Kastrao som är 24 år gammal och han var dräng till en bonde som blivit dödad i Rennes. Med endast tre dagars resa till så är vi inom kort framme hos min mor snart. Jag berättar mer då och skriv gärna och hjälp mig för det behöver jag!

Undertecknat

Laurent du Brunhoff

Laurent de Brunhoff

 

Mitt namn är Laurent de Brunhoff och jag är 28 år gammal. Jag är gift och har en dotter som just fyllt 6 år. Min fru heter Corinne du Rouxe och min underbara dotter Christine. Jag jobbar som arkitekt och det är mina drömmars jobb. Jag jobbar åt en byrå som kallas ”Formatique Les Architecte” som ligger ungefär 10 minuters promenad från mitt hem.

Min mamma är världens bästa mamma. Jag hade en svår uppväxt men min mamma gjorde allt för mig och kommer alltid att älska henne. Så här är det, min mamma fick mig när hon var bara 17 år gammal och min pappa gav sig iväg för att han inte klarade att försörja sin familj så han lämnade mig och mamma. Mamma går vid namn Magdalena de Brunhoff, hon är 45 år gammal och kommer från en adlig familj. Jag är det enda barnet och har alltid varit vid det laget, alltså ensam men det är inte något som har varit ett problem. Jag tycker det är skönt att vara ensam ibland.

Jag växte upp södra Frankrike utanför Montpellier i en liten by som kallas Arges. Varför jag valde arkitektyrket var för att jag alltid har velat skapa något som gör andra glada, och så har jag alltid haft en talang för att vara kreativ och fantasifull. Jag tror nu att jag berättat allt som finns att veta.

Undertecknat

Laurent de Brunhoff

Kaos i Lille

 

Ni skulle aldrig kunna gissa vad för folkmassa som just nu vandrar utanför mitt köksfönster! För bara några dagar sedan var det lugnt och stillsamt som det alltid brukar vara i Lille. Men nu strömmar det av protestanter som har hört ryktena från staden Paris. Det är totalt kaos i varje familj och människa som just nu befinner sig i Frankrike vid detta nu. Människorna har helt enkelt fått nog av allt. Jag menar bokstavligen allt, skatterna, monarkin, och allt folk som ständigt går och undrar om de får äta en sista måltid på grund av den höga kostnaden på mat. Jag satt precis och tänkte för mig själv, varför ska vi bara ha en man som bestämmer över oss medans vi inte har något att säga till om.

Året som jag nu befinner mig i är 1789. Jag och min fru Corinne och min dotter Christine satt och åt ett tidigt mellanmål när en av mina bättre vänner kom in med en väldig fart. Han berättade att de skulle samla en stor folkmassa för att vandra genom staden. Jag är i en svår situation just nu på grund av de här protesterna då jag, som är arkitekt jobbar åt grevar och adelsmän, som just nu det tredje håller på att protestera mot. Medans alla mina vänner är ute och vill ha förändring i Frankrike vet jag inte vilken sida jag är på.

Jag vill ju inte skapa problem genom att gå ut och riskera att bli dödad men å andra sidan vill jag inte bli uppfattad som en förrädare bland mina vänner och bekanta. Men om jag går ut och protesterar, protesterar jag ju för att bli arbetslös. Jag jobbar åt de som har pengar och de mesta som har mycket pengar är av adlig börd. Men jag borde inte tänka på det så, jag vill faktiskt ha en förändring i samhället. Revolutionen startade med att invånare började ifrågasätta sina övermän och detta skapade oro bland dem, det tredje ståndet ser detta och börjar få mod och börjar ifråga sätta samhället och kungen. Människorna försökte få i ihop en samling av pålitliga politiska män samt präster och borgare, det första försöket att visa deras känslor var att störta Bastiljen.

Till de som läser detta: Kan ni svara och berätta vad jag ska göra?

Undertecknat

Laurent de Brunhoff