Andra brevet

Den 25 juli år 1789 tog Jules, bonden i gården bredvid, in alla bybor i Pantin till ett möte utan att greve Don Julien hade någon som helst aning. I matsalen hade 6 gårdar samlats men barnen hade fått stanna hemma. Jules började med att berätta att fästningen i Bastilien hade fallit. Detta kom inte som någon nyhet för mig, jag var ju där, jag hade dragits med den hysteriska folkmassan. Men jag tordes inte säga något vem vet vilka känslor som kunde öppnas emot mig.

Alla stirrade med häpna ögon och sen strömmade frågorna ut. ”Tystnad!” hördes en gäll röst genom salen. Alla ögon riktades emot Jules när han berättade att folket gjort uppror, de hade fått nog. Flera fästningar har stormats i hela landet berättade han, och nu är det vår tur. ”I morgon ska vi storma Don Julien och hans fästning.” Till en början vägrade jag. Jag är ingen mördare, jag har aldrig mördat och jag kommer aldrig att göra det. Jag dödade aldrig någon när Bastiljen föll, det var bara en olyckshändelse att vara där just då. Men Jules berättade att vi inte kommer att ha ihjäl någon, vi ska bara skrämma honom därifrån och sedan bränna upp hans borg. Vi kommer att bli fria igen och ingen kommer att tjäna under Don Juliens befäl.

Det var spända men ändå förväntansfulla bybor som samlats utanför borgen. Jules ropade ut Don Julien på balkongen. ”Vad är det som försiggår?” svarade han. ”Vi vill att du lämnar Pantin och aldrig mer kommer tillbaka.” Först vägrade han och sa ”Ni kan inte säga åt mig vad jag ska göra, jag är er greve”. Men de spetsiga högafflarna måste ha väckt alvaret i honom. Efter tio minuters väntan slogs portarna upp och till bybornas glädje red Don Julien iväg med en väldans fart.” ”Vi är fria” lät det i församlingen.

Allt ser så annorlunda u,t det var så länge sen. Allt är så slitet, färgen har släppt, takpannorna har fallit från taket, och ogräset sprider sig som färg i vatten över gården. Inget är som förr och det kommer aldrig att bli det utan Bianca och min älskade familj.

14 Juli 1789

 

Kära dagbok 

Det har hänt något förskräckligt. Bastiljen och så väl min arbetsplats har fallit!

Det började för några veckor sedan. Jag märkte att det samlades ovanligt många människor runt borgen. Jag och de andra soldaterna (framförallt vår befälhavare) som vaktade borgen började självklart bli lite misstänksamma. Den 14 juli 1789  samlades det ovanligt många människor runt borgen. Jag såg att de hade vapen den här gången och vår befälhavare sa åt oss med en kall röst att ladda vapnen och göra oss beredda för krig.

Jag fick en kall känsla genom hela kroppen. Ville han verkligen att vi skulle mörda oskyldiga människor? Vrålen från folkmassan var öronbedövande. I och med att folkmassan rörde sig närmare så ökade skräcken hos mina mannar. Mina händer skakade och i min desperation höjde jag händerna och blottade mina tomma handflator. Jag ville inte bruka våld och detta skulle folkmassan veta. De resterande soldaterna hade dock andra tankar, de vägrade tygla stridslusten.

Vi var sisådär 80 äldre soldater (Jag är en av dem) och 30 schweiziska legoknektar. När den vrålande folkmassan närmade is borgen hörde jag hur kommendanten de Launay gav order att skjuta. Jag blev helt stilla av skräck. Jag visste att jag aldrig skulle kunna mörda oskyldiga människor. Så jag gjorde det enda som var rätt och gick över till de upproriskas sida. Jag blev förskräckt när jag såg hur många människor som dog, det låg döda människor överallt på gatan. Men efter några timmar så gav kommendanten plötsligt upp, han sa att om människor lät han och hans soldater gå fri så skulle de ge upp men när det öppnade portarna vissa några från folkmassan varför människor är världens farligaste art, de sprang nämligen mot kommendanten och högg huvudet av honom!

Jag blev genast förskräckt, varför inte bara låta dem gå fri? Är inte det som skiljer oss människor från djuren?

Inlägg 1

Bastiljen faller.

Jag gav mig av tidigt på morgonen, jag var tvungen att vara där så tidigt som möjligt så att jag kunde komma hem i tid. Don Julien har sänt iväg mig för att köpa några varor i Bastiljen åt hans familj. Jag anlände till Bastiljen mitt på dagen och knöt fast min häst vid ett träd och började leta efter varor. Jag hittade många stånd men inga som ville erbjuda mig något, stånden var stängda och inte ett liv syntes till. Jag fortsatte att gå framåt tills jag såg toppen av fästningen över hustaken men ingen syntes till. Tills jag kom in på nästa gata.

Det kändes som att hela folket hade samlats utanför det stora slottet, alla hade samlats från fattiga hemlösa till rika handelsmän och arbetare. Jag gick fram till några viskande människor och frågade en gammal man vad som försiggick, han svarade mig inte utan gav mig en sur blick och pekade emot fästningen. Jag slet mig fram mellan förföljande blickar i församlingen. Det var mörkt, den enorma fästingen skuggade solen tills jag plötsligt såg ett ljus.

Portarna slogs upp och det bländande ljuset gjorde det svårt att se. ”Pang”, skott öppnades. Den man som öppnade portarna fick ta det första skottet och föll till marken med en duns. Skott öppnades både från soldaterna inuti borgen och från några soldater som gått med det misstänkta folket i bastilien. Folk började strömma in i fästningen och med förtvivlan drogs jag med. Jag kämpade bakåt men jag fick se upp för de spetsiga vapnen som följt med folket. Väl ute ur folkmassan såg jag flera människor som släpat ut de stupade i kampen mot soldaterna, jag såg barn som lagt sig bredvid sina föräldrar i tron av att de sover och jag såg fler och fler oskyldiga människor falla till marken.

Paul Bonrget

Jag heter Paul Bonrget och jag är 32 år gammal och jag har en fru som heter Henriette. Hon jobbar hemma. Vi har två söner, den ena är 12 år och han heter Henrik. Min andra son som är heter Christian är 14 år gammal.

Jag är en fiskare, jag jobbar från morgonen till kvällen. Jag har 2 män som jag jobbar tillsammans med. Vi delar på det vi fångar. Jag bor i Dieppe, det ligger ganska nära havet. Jag går ungefär tio minuter för att komma till havet. Jag och mina män samlar pengar till att köpa större båt och större fiskenät.

Min familj mår sämre och sämre. Jag försöker fiska så länge jag kan, men det är oftast dåligt väder. På vintern så har vi inte mycket att äta för att det inte går att fiska då, men vi försöker att spara lite extra mat under hösten.

 Christian jobbar som svärdsmakare i Paris, han försöker skicka pengar nästan varje månad. Han brukar komma hem två veckor varje år mitt i maj. Men jag skulle vilja flytta till Paris och jobba med Christian. Om jag lyckas att fånga mycket fisk detta år så tänker jag och min fru flytta till Paris och sälja fisk. Senare ska jag jobba med min son.

Krigen

År 1799 när Napoleon tagit makten tvingades min son Jean att åka ut i krigen som Napoleon hade startat. Och snart så hade Napoleon tagit över nästan hela Europa.

Efter lite mer än en månad så fick jag det första brevet från Jean. Han hade fått vara med i Artilleriet, vilket såklart gjorde mig lättad eftersom han då slipper vara ca 30 meter från motståndarna och hoppas på att inte bli träffad.

Sedan fick jag brev från Jean en gång i månaden. I ett av breven skrev han att han sett Napoleon rida iväg. I ett annat skrev att han hade lyckats träffa motståndarnas första linje och att kanonkulan sedan studsat och gått rak igenom de första 10 raderna. Men han skrev också ofta om hur mycket han hoppades på att få åka hem snart.

Bageriet’s fall

Kära dagbok idag den 20 oktober år 1793 har det som absolut inte fick hända hänt. Vårt fina bageri har blivit rånat av revolutionärerna. De tog allt bröd, allt mjöl och allt annat de kunde komma åt.

När de hade gett sig av så satte sig min pappa ned på knä och började gråta förtvivlat, bageriet och allt i det var i princip det enda vi ägde.

Jag förstår kanske varför de rånade bageriet men jag är helt förkrossad för att de gjorde det. Vad ska hända nu…

                    Den 30 oktober år 1793

Ända sedan kungen blev avrättad så tycker jag att hela revolutionen har spårat ur, de har avrättat så många människor. Förra veckan så avrättade de min pappa och fem andra från bageriet. Jag sörjer fortfarande min pappa men nu är det jag som måste försörja hela familjen.

Jag har funderat på att öppna bageriet igen.

Kvinnomarschen till Versailles

Kära dagbok

Idag den 5 oktober år 1789 så träffade jag en stor grupp kvinnor som marserade mot Verssailes tidigt på morgonen. Det visade sig att de skulle tvinga Kungen alltså Ludvig XVI att öppna sin matförrådd och dela med sig av sin mat till folket, eftersom det har varit en hungersnöd i Frankrike under dessa år.

När kungen, som för övrigt var ute på jakt, fick höra att tusentals kvinnor var på väg till slottet så tvingades han missbelåtet avsluta sin jakt. Utanför slottet så lät han samla 600 livvakter men kvinnorna bröt sig ändå in i slottet och kungen var tvungen att öppna sina matförråd.

Denna händelse har gjort mig orolig, om revolutionsmännen skulle komma och plundra bageriet vad skulle hända mig?

Talet

                                     Datum: Den 10 augusti år 1792

Jag har precis varit ute och slagit ned några soldater i en protestering ute på gatan när jag blir puttad upp på en bänk inne i parken. Det verkar vara någon sorts församling. Jag fattade inget när alla plötsligt började bua åt mig jag förstod att jag var tvungen att säga något om att kungen skulle bort. När jag sa det så började alla plötsligt hurra åt mig.

I mitt kortfattade tal så sa jag att vi måste storma Tuilleriepalatset vilket hände dagen efter. Det fick mig att tänka lite mer på vad jag säger. Några veckor senare så kontaktade Robespierre mig och frågade om jag kunde hålla flera tal, fast nästa gång får jag betalt.

Tolfte juli 1788

Idag har jag och min syster Fleur fått stå ut med de hårdast åtsnörade korsetterna jag någonsin burit, man fick knappt luft! Och fy, så svårt det var att röra sig i dem. Det tog timmar för hovdamerna att klä oss. Vi skulle ha på oss våra finaste midnattsblå klänningar, med tornyrer av valben för att stötta upp kjolarna där bak, och våra högsta, mest ansenliga och givetvis dyraste peruker. Att klä sig propert hör förstås till vardagen för oss, men idag skulle vi ge ett extra fint intryck eftersom att vi var välkomna på självaste drottningens bjudning(!) Endast för den övre societeten, mor var noga med att påpeka detta för oss och sade otaliga gånger med skarp stämma att vi måste vara mycket skötsamma när vi väl anlände. Vi tog oss från vår herrgård till kungens och drottningens palats Versailles med häst och vagn. (Givetvis, vad ska man annars färdas med?)

Min syster och jag satt fnittrande och parodiserade den stele, formelle kusken, och min mor kastade varnande blickar åt oss. Far tog ingen notis, han satt och diskuterade lågmält med vår bror. Trots det kunde man urskilja den upprörda tonarten i hans röst och även hans högröda ansikte vittnade om ett hetsigt temperament. Men han tog inte sats att höja rösten, ville väl förmodligen inte verka oansenlig mitt bland allt folk på gatorna. Fleur grimaserade bakom ryggen på kusken och jag tvingades kväva ett skratt. Trots de tre åren som skiljer oss åt i ålder kan jag ibland undra vem av oss som egentligen är yngst.  

Då vi äntligen anlände till Ludvig XVI och Marie Antoinettes slott togs vi emot av deras uppassare som ledsagade oss fram till Versailles portar. På vägen dit skådade vi den mest storartade trädgård, där hundratals prunkande blommor sträckte sig mot solskenet och visade högmodigt upp sig i sina skimrande färgnyanser. Varken jag eller Fleur hade sett något liknande förut. Parken hemma i Paris som mor och far brukar ta oss med på picknick till kunde inte alls mäta sig med detta.

Slottet Versaille var ännu mer fantastiskt, menade de vuxna, med sin ”utsökta arkitektur och vackra furnitur”, men jag och Fleur lockades mer av trädgården och solljuset därute. Mor anmärkte hela tiden på att vi inte fick röra någon av de många prydnaderna och dekorationerna i slottet, och vi gick på lätta tår fram som på skört glas. Inte blev det bättre av de skavande korsetterna. ”Att ha god hållning är essentiellt för fina damer som ni”, brukar mor säga.

Vi hälsade artigt på kungens gäster och min bror och far tvingades båda skjuta undan sin upprördhet och besvara alla leenden. Inför självaste kungen och hans drottning, värden, neg vi och mor och far förkunnade hur oerhört tacksamma och rörda vi alla fem var för denna oerhört generösa gästfrihet. De uttryckte också sin djupaste lojalitet och tillit. Jag kände mig nästan generad över hur fånigt det lät, och jag kände hånande blickar från adelsmän som stod ännu högre upp än vi i samhällsklassen riktade mot oss. De verkade inte alls roade av att behöva komma på drottningens bjudning. Kungaparet log dock belåtet.

När vi sedan skulle ta oss hem igen, verkade far muntrare även om en bubblande vrede kunde skönjas bubbla inom honom. Jag undrar vad det är om?

Skräck

Värnplikt. Ett fult ord. Ett smutsigt ord. Ett ondt ord. Ett ord som tog ifrån mig mina bröder.

Krig är ingen vacker syn. Krig är inte bra. Inte för soldaterna åtminstone. Men jag trodde aldrig att krig var något som min familj skulle få uppleva. Aldrig under hela mitt liv har jag tänkt tanken att mina familjemedlemmar skulle tas ifrån mig av män som säger att vi måste skydda republiken. Men jag tror att de bara vill öka sin makt, rikedom och egendomar.Varför skulle de annars skicka ut mängder av oskyldiga män, vissa knappt äldre än pojkar, till deras död? Åh, jag glömde! De är onda.

Mina tårar rann tyst ner längs mina kinder. Det var igår som vi mottog dödsbudet. Gregoix är död. Död. Död. Död. Kommer aldrig hem igen. Död. Dödad av de uslingarna. Och han är inte den enda. De som inte dör i kriget blir avrättade. Det pågår även ett antal inbördesstrider, människor är rädda och när man inte vet vad man ska ta sig till för att rädda sina nära så tar man till våld. Synd bara att de blir avrättade. Men Francois är kvar hos oss här hemma. För han finns inte. Eller de enda som vet om att han finns är jag och min familj. Jag vet inte vad jag gjort om även han tagits ifrån mig. Jag är rädd. 

Skräcken sprider sig.