10 år senare

Revolutionen förändrade mitt liv. Det var en mycket skrämmande tid, men bitvis även mycket glädjande.

Jag har nu en egen familj. Francois och jag gifte oss på sensommaren år 1794. Bröllopet ägde rum endast någon månad efter skräckens slut och vi hade lyckan med oss. Gerard, då 18 år gammal, överlevde sin tjänstgöring i armén och lyckades ta sig hem så att han närvarade vid ceremonin. Lyckan verkade fullkomlig, jag hade just gift mig med mannen som jag älskar, han hade dessutom tagit sig tid att både lära mig läsa och skriva, skräcken var över och hela min familj var samlad. Ja förutom Gregoix.

Gregoixs död påverkade oss alla. Sorgen kommer nog aldrig att ta slut. Men våra liv fortsätter, åren går som om ingenting hänt. Tiden är inte nådig. Den går vare sig du vill det eller inte.

Att Francois lärde mig att läsa och skriva, vilket för honom var en ren självklarhet, gjorde att min dröm om att bli författarinna plötsligt var inom räckhåll. Jag kunde nu skriva ner mina berättelser och även om det tog tid så fick jag till sist en bok publicerad. Och i takt med att trycktekniken förbättras och fler lär sig att läsa så säljs det bara fler och fler böcker. Och i takt med att böckerna såldes så ökade min inkomst. Jag blev sannerligen inte förmögen, men till skillnad från min barndom så hade jag nu råd att köpa mat. Mat för alla oss tre.

Vår dotter Marie är nu 8 år gammal och jag älskar henne över allt annat. Hon är en blond liten flicka som alltid är glad, helt opåverkad av mörka tider. De äldre, de som upplevt så mycket krig, död och fasa är slitna. Jag vill ha fred. Jag vill ha ett fredligt samhälle och ett rättvist samhälle. Ett samhälle där min dotter kan växa upp utan större bekymmer. Men livet flyter nu på i vårt lilla hus i Paris. Vi kom fram till att bondelivet inte var något för oss. Francois var tvungen att byta efternamn, hans familj var, och är, inte särskilt populär. Och han försvann faktiskt den där dagen för så länge sedan. Allt blev så mycket enklare på det här sättet.

Napoleon Bonaparte är nu kejsare och styr vårt land. Han hade oförskämdhet nog att ta kronan från självaste påven under kröningen i Notre-Dame. Hans eget sätt att visa att det är han som bestämmer. Men allt som betyder förändring motages gärna. Hoppet om en bättre framtid lämnar oss aldrig.

Annonser

En vissen blomma i slutet av sin sommar

När man vet att man ska dö bryr man sig faktiskt inte om vad som ledde till det. Skräckväldet som väcktes till liv efter kungens avrättning har tagit så många liv att jag till slut insett en sak. Jag är inte speciell. Trots att jag alltid velat tro det. Jag är bra en av så många andra som vid gryningen ska föras till giljotinen.

Olikt många andra som sitter i den mörka källaren så ber jag inte till Gud att solen inte ska gå upp, att dess strålar ska sova och aldrig vakna igen för att de ska undgå döden. Inte heller tänker jag på när organisationens källare stormades av Robespierres män, eller på allt jag kämpat för de senaste åren. Däremot ångrar jag någonting.

Inte att jag lät mig gripas och för att bödeln imorgon ska låta bilan falla över min bara nacke, jag har ändå ingenting kvar att leva för. Det jag ångrar är att jag gjorde någonting mitt hjärta inte trodde på. Att jag inte lämnade organisationen för att fortsätta revolutionen på egen hand. Ensam, svagare, men på ett vis jag trodde på.

Jag sitter i ett hörn med huvudet mot väggen och funderar på en människa jag förlorat under mitt liv. Jag sov för en stund sedan, och då drömde jag om min far. Han stod mitt i folkmassan. Hans ansikte lyste av tårar, men trots det log han mot mig. Det kommer aldrig att hända. Han skulle inte offra en dag för att se sin dotter dö, för att se mig en sista gång. Aldrig.

En sak har jag lärt mig i livet. Dem man älskar är de som spelar roll när allt annat är meningslöst. Men de jag en gång älskade finns inte mer. Och när man inte har något att leva för lever man inte. Alltså är jag redan död. En vissen blomma som dog med sin sommar. Min sommar var revolutionen. Det enda jag någonsin levde för, mitt största mirakel och värsta tragedi.

Min tid är snart slut. Kanske blir jag en ängel. Då får jag vingar, och då kan jag flyga fritt. Kanske får jag min frihet till slut. Trots allt.

Epilog, Panline

Jag ska erkänna, mitt förra inlägg blev inte det sista. Jag brukar hålla mitt ord men åren går. Hur länge var det sen jag skrev senast? Femton år? I alla fall… Sedan Napoleon kom till makten så har Frankrike återgått till att vara något som faktiskt liknar ett stolt land igen. Napoleon var förstås bara en lymmel men sedan han kom till makten har det faktiskt blivit bättre. Han är faktiskt kejsare nu!

Marianne överlevde inte sin sjukdom och efter att jag blev ensam kvar så hade jag inte alls det mod som behövdes för att ta mitt eget liv. Jag trodde att mitt liv inte skulle kunna bli värre, och det blev det inte heller. Det blev faktiskt bättre. Jag fick helt enkelt hålla ut och till slut så blev det bättre. Jag är en gift kvinna nu och har en egen dotter. Min man är inte särskilt trevlig men jag trivs i hans hus. Det är ett stort vitt hus på landet och jag är lycklig. Jag har åter en vacker trädgård, en välfylld garderob och ett artigt tjänstefolk. Min dotter är söt och begåvad så hon påminner faktiskt om Marianne.

Jag saknar fortfarande Franciska och har inte hört av henne. Jag väntar varje dag på hennes brev. De kanske inte kommer men jag vill fortsätta att hoppas. Jag har nya vänner nu, alla jag förut kände tappade jag kontakten med när jag flyttade ut ur Paris. Mina nya vänner har blivit gynnade av revolutionen och för dem har jag inte ännu berättat om mina före detta bittra tankar om revolutionen.

 Jag har förändrats, revolutionen har förändrat mig och hela världen.

25 november 1795

Det har hänt mycket sen jag sist skrev. Jag kan börja med at berätta att skräcken tog slut för ca ett år sedan. Tänk att det äntligen är över.

Våra vansinniga ledare slutade i giljotinen. Nu har vi en ny ledare, Napoleon Bonaparte. Inte för att han verkar vara vettigare än någon annan ledare. Men man kan ju alltid hoppas att han har lite mer förstånd än alla andra som har försök styra vårt land…

Christophe behövde aldrig göra värnplikt. Det gällde bara ogifta män, som tur är. För jag skulle väl ha dött av oro här hemma.

Jag har en dotter, hon är snart ett år. Hon växer så otroligt snabbt. Jag känner mig som den lyckligaste människan i världen. Mitt liv är fullkomligt. Jag trodde att jag inte kunde bli lyckligare än vad jag redan var. Men det blev jag. Jag skulle inte kunna föreställa mig et liv utan min kära Christophe och vår dotter, Aurore.

Jag tror inte att revolutionen är slut, jag undrar om den någonsin kommer sluta. När man trodde att det var över kom det något annat. Något annat som fick revolutionen att fortsätta. Någon annan som inte kunde kontrollera sitt maktbegär.

Men jag hoppas. Jag hoppas för Aurores skull. För jag vill inte att min lilla flicka ska behöva se sin far död, ska behöva gå omkring dag efter dag och undra vad som skulle hända nu, vem som ska avrättas härnäst. Blir det en kusin? Faster? Vän? Christophe…

Det värsta var att alla dog oskyldiga. De dog för att de var människor med åsikter som inte passade regeringen. De dog för att de var mänskliga.

Nu sitter Aurore i mitt knä. Hon pratar på sitt egna språk med mig. Hon ser så bekymmerslös ut, som om hennes störta problem är att hon inte får leka med mina anteckningar.

När jag ser på henne önskar jag att hon för alltid ska få slippa uppleva ett sådant kaos som fortfarande råder.

2 februari 1793

För några veckor sedan anlände Jaque tillsammans med Mors syster och hennes familj. Jag hade nästan glömt roligt jag kunde ha med mina små kusiner. Jag blev riktigt förvånad när jag upptäckte hur alla hade förändrats.

Men den största förändringen var Jaque. Han fyller 16 i år. Han hade blivit så stor. Den lilla nyfikna tioåringen var som bortblåst istället stod en stilig ung man som verkade så mycket vuxnare än den som jag mött för två år sedan, när jag hälsade på i Lille. Dehär två åren hade förändrat honom enormt mycket. Men på något sätt var han exakt samma person som förut.

Tyvärr så pratas det inte bara om trevliga saker för tillfället. Kungen har avrättats och det sägs att Drottningen står på tur. Jag kanske inte gillar vad hon gör, eller snarare inte gör. Men hon förtjänar inte att dö på grund av lite lathet. Eller vem vet kanske är det ovetande som är grunden till att hon inte verkar bry sig.

Men nu ska jag sluta berätta om sådana otrevligheter som avrättningar, jag ska ju gifta mig imorgon. Min klänning är helt underbar! Jag trodde knappt att det gick att åstadkomma något så vackert med människohänder. Visst har jag sett hur drottningarna klär sig. Men deras kläder ser mer uppblåsta och onaturliga ut än vackra.  

Jag är nog så lycklig att jag knappt vågar ta det minsta lilla skutt. För då riskerar jag nog att landa på månen.

Jag undrar hur Mor, Far och Jaque kommer att få det när jag inte längre bor här…

Nej nu ska jag måla lite, det har jag inte gjort på evigheter.

14/5 -94
Mina onda aningar har visats vara sanna. De har avrättat en kvinna som ville att kvinnor också skulle få rösträtt. De skulle kunna göra det samma med mig. Jag måste gå under jorden, jag vågar inte utsätta mitt liv för sådan här fara mycket längre till.

Men vart ska jag ta vägen? Varför kom jag ens till Paris från första början? Jag kan inte komma ihåg,det var så länge sedan. Jag borde stannat i Dion och gift mig med någon bondlurk. Vi hade fått några barn, jag hade tappat alla mina tänder. Det skulle vara hemskt, men uthärdligt.

Detta är den sista gången jag skriver till er, mina kära vännner.

PS. JAG ÄR EN GÅS DS.