Jean Bergerac

Mitt namn är Jean Bergerac och jag har precis fyllt 48 år. Jag är född i Rom men flyttade som 14 åring till Paris där jag hittade den vackra Michelle Dupont. Vi blev kära direkt och är nu gifta. Vi har fått två underbara barn Anelka och Antoine. Livet är underbart just nu, jag och min familj är väldigt lyckliga.  

Jag jobbar som soldat på forten Bastiljen som liggen en bit utanför Paris. På Bastiljen är vi 80 så kallade ”äldre” soldater och 30 schweiziska soldater. Jag börjar komma upp i åren och funderar att sluta snart.

Min fru Michelle jobbar som advokat. Det är ju en ganska stor skillnad mellan vad män och kvinnor tjänar. Men Michelle som jobbar som Advokat får bra betalt. Men jag är gladast över att vi får tillräckligt med mat varje dag och vi har tak över huvudet. Sen hoppas jag att när jag blir sisådär 55 skulle jag vilja flytta hem till Italien och träffa mina gamla vänner.

Annonser

Inlägg 3

Kungen ska dö!

Jag har hört rykten om att kungen ska avrättas.  Det var en gammal vän från tiden då jobbade på Bastiljen. Jag blev genast uppjagad och förbannad. Nu har det gått för långt. Var har de för rätt till det här?

Det är en mörk tid i Frankrikes historia just nu. Det avrättas hundratals människor varje månad som om det var en hobby för dem. Folk sitter runt om på gatorna och ber för Ludvig, jag hör gråtande barn överallt där mammorna försöker trösta dem förgäves, men det finns också hjärtlösa människor som tycker att det här är ända utvägen och att Frankrike behöver en ny kung. Jag blir spyfärdig.

Det är den 21 januari och Kungen ska avrättas. Solen håller på att stiga från horisonten. Det är nu bara några timmar tills kungen ska avrättas.

Folk står helt tysta längst gatorna där den rullade bödelskärran med kungen i åker. De ska till giljotinen där kungen ska avrättas.

När kungen hade avrättas och bödeln höll upp hans huvud så fanns det otäcka och skamliga människor som hurrade och skrek ”leve frihet.” Jag var för ledsen för att ens orka titta men jag såg hur folk också gjorde korstecken.

Idag är en sorglig dag i den franska historien enligt mig.

Inlägg 2

 

Min tid som soldat är nu över, efter alla dessa år jag har varit med om så strömmar tankarna runt i huvudet. Jag vet att jag hade börjat längta lite till den här dagen. Men nu känns det lite tomt inombords. Jag har varit med om så mycket, både bra och dåliga stunder. Det är väl främst de hemska stunder som alltid kommer att finnas inom mig.

Nu är lite mindre än 4 år sen Bastilen utplånades och jag har börjar fundera lite över händelsen. De första dagarna efter Bastijens nederlag var jätte jobbiga. Mina barn tillbringade mycket tid av att gråta ut deras sorg, det gjorde i för sig hela min familj. Vi fick flera brev av nära och kära. Nu undrar ni säkert vad som är så förskräckligt.

Jag har fått jätte många vänner på Bastiljen. Två av dem dog under attacken och framför allt min käre bror Alexandre dog. Han var ädel man och tänkte precis som jag gå över till folkmassan men han träffades olyckligt av ett skott. Jag och min bror hade en jätte bra relation. Han har alltid ställt upp för mig precis som jag har ställt upp för honom, vi var som en själsfrände för varandra. Jag orkar inte skriva mer idag, jag tänker bara på min bror för tillfället.

14 Juli 1789

 

Kära dagbok 

Det har hänt något förskräckligt. Bastiljen och så väl min arbetsplats har fallit!

Det började för några veckor sedan. Jag märkte att det samlades ovanligt många människor runt borgen. Jag och de andra soldaterna (framförallt vår befälhavare) som vaktade borgen började självklart bli lite misstänksamma. Den 14 juli 1789  samlades det ovanligt många människor runt borgen. Jag såg att de hade vapen den här gången och vår befälhavare sa åt oss med en kall röst att ladda vapnen och göra oss beredda för krig.

Jag fick en kall känsla genom hela kroppen. Ville han verkligen att vi skulle mörda oskyldiga människor? Vrålen från folkmassan var öronbedövande. I och med att folkmassan rörde sig närmare så ökade skräcken hos mina mannar. Mina händer skakade och i min desperation höjde jag händerna och blottade mina tomma handflator. Jag ville inte bruka våld och detta skulle folkmassan veta. De resterande soldaterna hade dock andra tankar, de vägrade tygla stridslusten.

Vi var sisådär 80 äldre soldater (Jag är en av dem) och 30 schweiziska legoknektar. När den vrålande folkmassan närmade is borgen hörde jag hur kommendanten de Launay gav order att skjuta. Jag blev helt stilla av skräck. Jag visste att jag aldrig skulle kunna mörda oskyldiga människor. Så jag gjorde det enda som var rätt och gick över till de upproriskas sida. Jag blev förskräckt när jag såg hur många människor som dog, det låg döda människor överallt på gatan. Men efter några timmar så gav kommendanten plötsligt upp, han sa att om människor lät han och hans soldater gå fri så skulle de ge upp men när det öppnade portarna vissa några från folkmassan varför människor är världens farligaste art, de sprang nämligen mot kommendanten och högg huvudet av honom!

Jag blev genast förskräckt, varför inte bara låta dem gå fri? Är inte det som skiljer oss människor från djuren?