Inlägg 4

Jag vaknade av törsten som härjade i min strupe. Hur jag än vred och vände på mig gjorde den det omöjligt att somna om så jag trädde på mig tofflorna och öppnade dörren på glänt. Allt tydde på att natt fortfarande rådde, för huset stod i dunkel och allt var tyst och stilla. Det stack obehagligt i halsen och ögonen. Jag tänkte att jag fortfarande måste vara väldigt sömnig, för salen tedde sig gunga sakta fram och tillbaka, som om en tunn, mystisk dimma rörde sig framför den. Jag smög tyst nedför trappan, och en svag röklukt drogs in i mina näsborrar. Jag avfärdade lukten som en inbillning och gick åstad mot köket för att ta mig något att dricka. Det var då jag insåg att jag inte inbillade mig.

Eldsvådan spred sig oroväckande fort, hungrig och skoningslös. Jag stod som paralyserad och betraktade den, såg hur den slukade mors vackra byrå som hon fått av sin egen mor. En stor träflisa kastades ut ur elden och slog emot min kind med den kraft att den åstadkom ett djupt jack. Varken blodet eller smärtan som träflisan åsamkat var något jag tänkte på.

Istället hade fruktan mig fastnaglad i ett säkert grepp, jag var rädd, väldigt rädd. Så slog röken emot mig och inflikade att tiden ännu gick. Jag hostade frenetiskt då den nästlade sig in i mina lungor. En gång hade mor och far berättat för mig att det farligaste med en eldsvåda faktiskt inte var elden själv utan röken. Bara några inandningar av den kunde leda till döden. För att undvika röken skulle man krypa längs golvet, eftersom att röken steg uppåt mot taket.

Tanken på mor och far triggade mig. Jag måste söka upp dem och varna dem. Och Fleur. Och Alice. På alla fyra flydde jag elden som slickade korridoren mot dörren och sökte mig upp mot trappan. Röken hade ännu inte tagit sig hit, men jag visste att det här skulle vara den farligaste passagen om bara några minuter. I den översta salen sprang jag nästan in i Fleur och Alice. De frågade mig panikslaget om vad som hänt. Jag fick inte ur mig mer än några enstaka, haltande ord: ”Eldsvåda! Korridoren. Rök. Kommer hitåt. Mor och far!”

Så hade också mor och far vaknat, och de kom springande mot oss med oroliga ansiktsuttryck. Nästan gråtandes omfamnade vi varandra, sedan tog vi färde mot trappan. Där steg röken i en mörk barrikad mot oss. Jag hade befarat rätt. Kämpade för att stå kvar på benen då den grå massan virvlade omkring oss som ett yrselframkallande inferno. Håll andan, tänkte jag och hoppades att alla skulle göra likadant. Vi kröp nedåt. Jag visste inte om det var röken eller skräcken som fick mina ögon att översvämmas. Där nere hade elden expanderat flera gånger sin storlek sedan jag såg den sist. Lågorna klättrade uppför möbler och väggar, kastade sitt spöklika, orangeaktiga fladdrande sken mot dem. Vi kunde inte ta oss förbi den mot ytterdörren. Far gestikulerade åt oss att vända om, och fly genom in- och utgången för tjänstefolket istället. Hettan var outhärdlig. Allting snurrade. Men vi fortsatte.

Och på något sätt tog vi oss ut. Det var den mest underbara känsla jag någonsin känt då frisk luft rensade luftvägarna. Då en sval vindil smekte mina svedda kinder. Men något stod fel. Mor och Alice kände det också. Tjänstefolket verkade ha lyckats evakuera sig. Men vart var far och Fleur?

Andlös tystnad. En tystnad så mäktig att den överröstade elden vars flammor nu tagit hela huset i besittning, och sakta förtärde det till grunden. Så kastade sig far ut, dragandes något efter sig och precis i rättan tid för att både han och det han släpade skulle undkomma en takbjälke som föll till marken i ett regn av gnistor och sedan vittrade sönder. Han kom haltande och hostande fram till oss, med ett förvridet ansikte som talade för de oerhörda plågor som genomborrade honom. Jag kastade en blick på flickan han kom släpandes med.

Min älskade syster låg svedd och livlös. Jag bad för att hon skulle slå upp ögonlocken som lätt omslöt hennes vackra ögon. Jag tog hennes kalla hand, ruskade om hennes axlar och skrek åt henne att vakna. Mor drog undan mig med tårarna rinnandes. Själv var jag för hysterisk för att kunna hysa några tårar. Det kunde inte vara sant.

Det var inte sant. Det hela var en dröm. De demonstrerande, hatiska bönderna satte inte eld på vår herrgård. Det var bara en dröm, och intet mer. Fleur står bredvid mig. Hon talar till mig med sin mjuka, glädjefyllda stämma. Jag och min älskade syster, vi hade en mardröm båda två. Och det hade alla andra också.

”Kom nu, Desiree.” Säger far.

Annonser

25 mars 1793

25 mars 1793

Eftersom att George Jacques Danton har bestämt att vi ska ha värnplikt så har man nu tvingad min yngre bror Acel att gå med i armén. Far är inte så belåten till detta beslut med tanke på att de franska arméerna inte precis har haft ”vind i seglen” gällande sina tidigare slag. Jag förstår honom, jag skulle aldrig i mitt liv skicka i väg min lilla dotter till ett slagfält (eller liknande)!

Acel sade till mig att far har fått ett datum för avrättningen, han ska tydligen ha sagt emot någon hög person angående Acels värnplikt. Det är ju redan inbördeskrig så de borde lägga sin energi på någon dåraktig bonde istället för på far.

Nu sitter han förmodligen instängd i en cell i väntan på att bli giljotinerad. Jag ska se om Leon kan prata med vakterna om att jag ska få tala med far en sista gång. Det skulle ge mig inre frid om jag visste att far har förlåtit mig.

Krigen

År 1799 när Napoleon tagit makten tvingades min son Jean att åka ut i krigen som Napoleon hade startat. Och snart så hade Napoleon tagit över nästan hela Europa.

Efter lite mer än en månad så fick jag det första brevet från Jean. Han hade fått vara med i Artilleriet, vilket såklart gjorde mig lättad eftersom han då slipper vara ca 30 meter från motståndarna och hoppas på att inte bli träffad.

Sedan fick jag brev från Jean en gång i månaden. I ett av breven skrev han att han sett Napoleon rida iväg. I ett annat skrev att han hade lyckats träffa motståndarnas första linje och att kanonkulan sedan studsat och gått rak igenom de första 10 raderna. Men han skrev också ofta om hur mycket han hoppades på att få åka hem snart.

30 Juli 1794

”Skräcken”(som de kallade det) har nått sitt slut och de 3 ledarna har blivit avrättade. Det värsta var när Robespierre härskade. Han kom på en egen religion och överdrivna lagar men han blev avrättad tillslut och revolutionen har nått sitt slut. När ledarna hade avrättats blev många väldigt glada. Jag blev också glad eftersom de var väldigt orättvisa lagar de hade skrivit. Nu styrs landet av en 5 direktorer och allt är i son ordning i Paris.

Jag arbetar fortfarande som fruktförsäljare men det har blivit roligare när affärerna har blomstrat och jag fått vänner. Men jag saknar mitt arbete som hemlig polis och skulle hellre vilja ha det som yrke men dock om jag skulle avslöja mig så skulle jag bli skickad till giljotinen. Men jag måste faktiskt medge att efter revolutionen så har många saker blivit bättre. Som att fler personer har fått tillbaka sina rättigheter. Men jag önskar verkligen att jag kunde få tillbaks mitt arbete som hemlig polis.

Länge leve Frankrike

24 juni 1791

Igår träffade jag Christophe, han kunde på en gång se att något var fel så jag kunde inte göra annat än berätta vad som hänt under gårdagen. Jag kunde inte hålla tillbaks tårarna. Mellan syftningarna lyckades jag ändå berätta om Jean.

Jag kunde hur hans blick förändrades. Den glada och varma blick han tidigare haft var som bortblåst. Nu förstod jag att den som jag ville gifta mig med stod framför mig, jag insåg att i hela två års tid hade jag känt honom. Nu förstod jag precis varför Mor och Far inte vill att jag umgås med Christophe. Helt plötsligt fick jag så mycket förklarat för mig, utan att någon förklarat det.

Just nu sitter jag inlåst på mitt rum utan middag. Far var väl så arg att han inte kunde komma på ett bättre straff. För tro mig, jag har fått värre straff. Hursomhelst…

 Christophe och jag brukade promenera på ängen nere vid skogen. Nu ansåg Far att det var opassande att jag promenerade med någon annan än min käre fästman så han följde efter oss. HAN ÄR JU HELT OTROLIG! Ingen normal människa skulle göra så! I alla fall, han råkade se hur Christophe kramade om mig. Att det bara var för att trösta mig vägrade han lyssna på. Han hävdade att det lika gärna kunde ha varit av andra anledningar. Egentligen så kan jag inte säga emot på den punkten. 

Jag får väl se hur det går med mitt kommande bröllop. Det är ändå ett år kvar. Nu när jag har lugnat mig inser jag att jag har lite tid kvar att hitta på ett sätt att komma undan.

Den viktigaste dagen Del två

Fortsättningen på del ett.

Sedan var det dags för själva vigseln och jag stod utanför kyrkan med min far och Tristans lillasyster Noelle, min tärna. Jag hörde hur musik började spelas, det var min signal, och jag började långsamt gå mot den stora porten med far i armkrok och hoppades stilla att detta inte skulle bli något att ångra. När porten öppnades såg jag Tristan stå där, uppklädd och med håret kammat prydligt åt sidan. Det var inte hans bästa look men bara tanken på att det var han och jag som skulle gifta oss var svår att greppa. För jag måste medge att även fast sofistikerat kanske inte var hans bästa prägel betydde det inte att han var totalt motbjudande.

Distraherad som jag var av mina tankar gjorde jag det som inte får hända under ett bröllop. Jag halkade till, inte ett platt fall men forfarande långt ifrån diskret. Jag hörde någon fnissa i främre raden, efteråt fick jag veta att Luc var den skydlige. Mina kinder blev genast blodröda och jag reste mig snabbt upp igen. När jag höjde blicken mot altaret igen såg jag till min förvåning hur ett leende lekte på Tristans läppar. Det fick mig ur balans igen och den här gången var det endast min fars starka arm som hindrade mig från att sluta som som den klumpigaste bruden i Frankrikes historia. Jag måste komma ihåg att tacka honom senare.

Till min lättnad skrattade inte Luc den här gången, den hotelse mor använt måste ha fungerat. Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig för vilket uttryck som än väntade i Tristans anskite. Jag möttes av ett nästan lekfullt leende, inte alls olikt det första han gav mig. Jag kommer ihåg hur jag fnös tyst för mig själv och tänkte att stenasikte inte hade varit det mest passande smeknamnet. Han kunde åtminstone vara allvarlig under sitt eget bröllop, jag bryr mig inte om hans brud faller, andra gången var till och med hans eget fel.

Som tur var såg han nog min anklagande blick och hans ansikte blev genast allvarligt så vigseln kunde fortsätta. När det var klart och vi lämnat kyrkan överöstes vi av lovord och gratulationer. Jag tackade artigt men mest av allt ville jag bara att allt skulle vara över. Jag har aldrig riktigt gillat stora -eller små för den delen- tillställelser. Men nu när när jag tänker på vad som väntar mig, en enkelresa iväg från mor och far och allt som jag håller kärt, ångrar jag mig lite. Jag och Tristan ska starta ett liv tillsammans. Hur var det tänkat att det skulle gå till, en sextonårig flicka som varken kan sy eller laga mat och en nittonårig man som har dragit på munnen som mest tre gånger åt sagda flicka. Hur ska detta gå, kan man inte låta bli att undra. Nåväl, jag antar att jag borde bege mig tillbaka till min nye make. Imorgon börjar mitt nya liv.

Anpassningsproblem

“Francois anpassar sig inte bra. Familjen blev minst sagt förvånad när jag dök upp den där eftermiddagen med honom efter mig.” sa jag till den enda som tycks lyssna på mig; geten. Det är alltid så fridfullt i den lilla ladugården och geten tycks endast titta upp då och då från sitt hö för att säga mig att jag inte ger henne någon matro.
“Och ja, vi skrek på varandra ganska länge. Och ja, jag frågade mig själv ett antal gånger vad jag höll på mig. Men ingen av oss, revolution i all ära, hade hjärta nog att slänga ut honom.”

“Men det löste sig ganska bra, det skadar ju aldrig med ett par extra händer här på gården. Han får stanna så länge som han hjälper till och inte är ivägen. Men sen den dåliga biten. Jag har ansvar över honom och allt han gör. Därav problemet med att han inte anpassar sig.”
“Han försöker verkligen men att gå från fin, och bortskämd, adelsman till bonde är tydligen väldigt svårt.” fnös jag.

“Och sen så måste vi hålla det hemligt att han bor hos oss. Folk är inte nådiga och det är inte ovanligt att adelsmän skräms på flykt, eller dödas.”
“Men när jag för någon dag sedan föreslog att vi skulle skicka iväg honom eftersom det är en sådan stor risk att gömma honom här så stod det klart att jag är den enda i familjen som inte fallit för hans charm.”
“Gregoix sa att jag borde vara lite trevligare mot Francois eftersom han ‘har varit otroligt hjälpsam’ , Mor och Far sa att så länge han inte blir upptäckt kan det inte skada att ha honom här och Jaqueline tittade bara storögt på mig med sina tindrande hundvalpsögon. Ja, du förstår när hon tiitar på en så där så kan man inte motstå henne. Så jag får tydligen stå ut med honom ett tag till.”
“Det måste vara skönt att vara ett djur. Allt du synes bryr dig om är mat.”