Jag vaknade av törsten som härjade i min strupe. Hur jag än vred och vände på mig gjorde den det omöjligt att somna om så jag trädde på mig tofflorna och öppnade dörren på glänt. Allt tydde på att natt fortfarande rådde, för huset stod i dunkel och allt var tyst och stilla. Det stack obehagligt i halsen och ögonen. Jag tänkte att jag fortfarande måste vara väldigt sömnig, för salen tedde sig gunga sakta fram och tillbaka, som om en tunn, mystisk dimma rörde sig framför den. Jag smög tyst nedför trappan, och en svag röklukt drogs in i mina näsborrar. Jag avfärdade lukten som en inbillning och gick åstad mot köket för att ta mig något att dricka. Det var då jag insåg att jag inte inbillade mig.
Eldsvådan spred sig oroväckande fort, hungrig och skoningslös. Jag stod som paralyserad och betraktade den, såg hur den slukade mors vackra byrå som hon fått av sin egen mor. En stor träflisa kastades ut ur elden och slog emot min kind med den kraft att den åstadkom ett djupt jack. Varken blodet eller smärtan som träflisan åsamkat var något jag tänkte på.
Istället hade fruktan mig fastnaglad i ett säkert grepp, jag var rädd, väldigt rädd. Så slog röken emot mig och inflikade att tiden ännu gick. Jag hostade frenetiskt då den nästlade sig in i mina lungor. En gång hade mor och far berättat för mig att det farligaste med en eldsvåda faktiskt inte var elden själv utan röken. Bara några inandningar av den kunde leda till döden. För att undvika röken skulle man krypa längs golvet, eftersom att röken steg uppåt mot taket.
Tanken på mor och far triggade mig. Jag måste söka upp dem och varna dem. Och Fleur. Och Alice. På alla fyra flydde jag elden som slickade korridoren mot dörren och sökte mig upp mot trappan. Röken hade ännu inte tagit sig hit, men jag visste att det här skulle vara den farligaste passagen om bara några minuter. I den översta salen sprang jag nästan in i Fleur och Alice. De frågade mig panikslaget om vad som hänt. Jag fick inte ur mig mer än några enstaka, haltande ord: ”Eldsvåda! Korridoren. Rök. Kommer hitåt. Mor och far!”
Så hade också mor och far vaknat, och de kom springande mot oss med oroliga ansiktsuttryck. Nästan gråtandes omfamnade vi varandra, sedan tog vi färde mot trappan. Där steg röken i en mörk barrikad mot oss. Jag hade befarat rätt. Kämpade för att stå kvar på benen då den grå massan virvlade omkring oss som ett yrselframkallande inferno. Håll andan, tänkte jag och hoppades att alla skulle göra likadant. Vi kröp nedåt. Jag visste inte om det var röken eller skräcken som fick mina ögon att översvämmas. Där nere hade elden expanderat flera gånger sin storlek sedan jag såg den sist. Lågorna klättrade uppför möbler och väggar, kastade sitt spöklika, orangeaktiga fladdrande sken mot dem. Vi kunde inte ta oss förbi den mot ytterdörren. Far gestikulerade åt oss att vända om, och fly genom in- och utgången för tjänstefolket istället. Hettan var outhärdlig. Allting snurrade. Men vi fortsatte.
Och på något sätt tog vi oss ut. Det var den mest underbara känsla jag någonsin känt då frisk luft rensade luftvägarna. Då en sval vindil smekte mina svedda kinder. Men något stod fel. Mor och Alice kände det också. Tjänstefolket verkade ha lyckats evakuera sig. Men vart var far och Fleur?
Andlös tystnad. En tystnad så mäktig att den överröstade elden vars flammor nu tagit hela huset i besittning, och sakta förtärde det till grunden. Så kastade sig far ut, dragandes något efter sig och precis i rättan tid för att både han och det han släpade skulle undkomma en takbjälke som föll till marken i ett regn av gnistor och sedan vittrade sönder. Han kom haltande och hostande fram till oss, med ett förvridet ansikte som talade för de oerhörda plågor som genomborrade honom. Jag kastade en blick på flickan han kom släpandes med.
Min älskade syster låg svedd och livlös. Jag bad för att hon skulle slå upp ögonlocken som lätt omslöt hennes vackra ögon. Jag tog hennes kalla hand, ruskade om hennes axlar och skrek åt henne att vakna. Mor drog undan mig med tårarna rinnandes. Själv var jag för hysterisk för att kunna hysa några tårar. Det kunde inte vara sant.
Det var inte sant. Det hela var en dröm. De demonstrerande, hatiska bönderna satte inte eld på vår herrgård. Det var bara en dröm, och intet mer. Fleur står bredvid mig. Hon talar till mig med sin mjuka, glädjefyllda stämma. Jag och min älskade syster, vi hade en mardröm båda två. Och det hade alla andra också.
”Kom nu, Desiree.” Säger far.