Tredje brevet

28 Juni 1794

Äntligen! Robespierre har avrättats och allt är över. Det här är det största som har hänt under hela min livstid. Jag önskar att min kära fader hade fått se den här underbara synen, en stat som faktiskt bryr sig om mer än bara pengar, ett samhälle där bönderna och adelsmännen är vänner. Det är vad jag kallar jämlikhet.

Nästan alla adelns privilegier är borta, de privilegier de fortfarande har kvar är så små, så löjliga att ingen bryr sig.
Kungen däremot, jag tycker det var kallblodigt och obarmhärtigt av Robespierre. Ludvig XVI förtjänade inte att avrättas, han var dåligt underrättad, hur skulle han kunna veta att vi gjorde revolution mot honom om ingen berättade det förrän det var för sent.

Andra brevet

24 Augusti 1793

Robespierre har gått för långt! Någon måste störta denna tyrann som med hjälp av revolutionen har tagit makten. Det ryktas till och med att han ska låta avrätta kungen vilket skulle vara helt förfärligt. Det är som om vi slitit helt i onödan, hela revolutionen bara för att någon annan ska ta makten och plåga folket.

Nu har Robespierre till och med infört värnplikt bara för att han vill ha mer soldater till sitt förfogande när vi ligger i krig med Österrike. Finns det något sätt att tvinga Robespierre att lämna tronen till folket?

Första brevet

1 augusti 1789

Jag var just ute och handlade på torget när en enkel bonde skrek över hela torget att Bastiljen har fallit. Den enkla mannen berättade allt som hade hänt och soldaterna på torget agerade blixtsnabbt, mannen hann inte ens få händerna framför ansiktet. Han blev brutalt misshandlad av vakterna och då hände något jag aldrig sett förut…

En köpman slängde sig över vakterna och skrek åt bonden ”Spring innan de kommer på benen igen”. Då började folket agera, alla på torget gav sig på vakterna och till slut gav vakterna upp. Bonden sa efter det hela att det här var enda chansen för enkla män att besegra staten, tillsammans. Och de orden fick mig att hjälpa alla revolutionsmän genom att ge dem ett tak att sova under om de har ett ärende här i Paris.

Jean Agot

14 februari 1789
Mitt namn är Jean Agot. Jag föddes den 24 mars 1769 i Italien, mer exakt i Rom men jag har aldrig sett mig själv som en italienare eftersom att jag är uppväxt i Paris hos min pappa. Min mor Simona är Italienare men jag har aldrig lärt känna henne för hon försvann när jag var ett litet barn. Min far René är en av många fransmän som inte gillar styret i Frankrike.

Jag är inte adlig men min mors sida av familjen är en respekterad och rik släkt vilket gör att pengar inte är ett större problem, även om jag inte har ett större behov av pengar jobbar jag som en advokat för att upprätthålla rättvisan i dessa oroliga tider. Det ryktas om att en revolution som tar fart, jag kommer att hjälpa revolutionärerna så mycket jag bara kan. Min kompetens inom det juridiska området kan komma till stor hjälp om vi ska besegra kungen.