10 år senare

Revolutionen förändrade mitt liv. Det var en mycket skrämmande tid, men bitvis även mycket glädjande.

Jag har nu en egen familj. Francois och jag gifte oss på sensommaren år 1794. Bröllopet ägde rum endast någon månad efter skräckens slut och vi hade lyckan med oss. Gerard, då 18 år gammal, överlevde sin tjänstgöring i armén och lyckades ta sig hem så att han närvarade vid ceremonin. Lyckan verkade fullkomlig, jag hade just gift mig med mannen som jag älskar, han hade dessutom tagit sig tid att både lära mig läsa och skriva, skräcken var över och hela min familj var samlad. Ja förutom Gregoix.

Gregoixs död påverkade oss alla. Sorgen kommer nog aldrig att ta slut. Men våra liv fortsätter, åren går som om ingenting hänt. Tiden är inte nådig. Den går vare sig du vill det eller inte.

Att Francois lärde mig att läsa och skriva, vilket för honom var en ren självklarhet, gjorde att min dröm om att bli författarinna plötsligt var inom räckhåll. Jag kunde nu skriva ner mina berättelser och även om det tog tid så fick jag till sist en bok publicerad. Och i takt med att trycktekniken förbättras och fler lär sig att läsa så säljs det bara fler och fler böcker. Och i takt med att böckerna såldes så ökade min inkomst. Jag blev sannerligen inte förmögen, men till skillnad från min barndom så hade jag nu råd att köpa mat. Mat för alla oss tre.

Vår dotter Marie är nu 8 år gammal och jag älskar henne över allt annat. Hon är en blond liten flicka som alltid är glad, helt opåverkad av mörka tider. De äldre, de som upplevt så mycket krig, död och fasa är slitna. Jag vill ha fred. Jag vill ha ett fredligt samhälle och ett rättvist samhälle. Ett samhälle där min dotter kan växa upp utan större bekymmer. Men livet flyter nu på i vårt lilla hus i Paris. Vi kom fram till att bondelivet inte var något för oss. Francois var tvungen att byta efternamn, hans familj var, och är, inte särskilt populär. Och han försvann faktiskt den där dagen för så länge sedan. Allt blev så mycket enklare på det här sättet.

Napoleon Bonaparte är nu kejsare och styr vårt land. Han hade oförskämdhet nog att ta kronan från självaste påven under kröningen i Notre-Dame. Hans eget sätt att visa att det är han som bestämmer. Men allt som betyder förändring motages gärna. Hoppet om en bättre framtid lämnar oss aldrig.

Tänk att

Tänk att döden av tre människor kan betyda så mycket. Tre av flera miljarder. Tre grymma och hänsynslösa människor som kämpade för något gott, men använde brutala metoder. Men nu har de alla fallit döda, en efter en. Knivhuggen och giljotinerade. Hatade av en hel nation ända in i döden.

Tänk att det finns människor som hade mod nog att ta deras liv.

Tänk att det betyder så mycket.

Tänk att skräckväldet är slut.

Skräck

Värnplikt. Ett fult ord. Ett smutsigt ord. Ett ondt ord. Ett ord som tog ifrån mig mina bröder.

Krig är ingen vacker syn. Krig är inte bra. Inte för soldaterna åtminstone. Men jag trodde aldrig att krig var något som min familj skulle få uppleva. Aldrig under hela mitt liv har jag tänkt tanken att mina familjemedlemmar skulle tas ifrån mig av män som säger att vi måste skydda republiken. Men jag tror att de bara vill öka sin makt, rikedom och egendomar.Varför skulle de annars skicka ut mängder av oskyldiga män, vissa knappt äldre än pojkar, till deras död? Åh, jag glömde! De är onda.

Mina tårar rann tyst ner längs mina kinder. Det var igår som vi mottog dödsbudet. Gregoix är död. Död. Död. Död. Kommer aldrig hem igen. Död. Dödad av de uslingarna. Och han är inte den enda. De som inte dör i kriget blir avrättade. Det pågår även ett antal inbördesstrider, människor är rädda och när man inte vet vad man ska ta sig till för att rädda sina nära så tar man till våld. Synd bara att de blir avrättade. Men Francois är kvar hos oss här hemma. För han finns inte. Eller de enda som vet om att han finns är jag och min familj. Jag vet inte vad jag gjort om även han tagits ifrån mig. Jag är rädd. 

Skräcken sprider sig.

Place de la Révolution

Jag är kär. Alla skrattar åt mig och säger att “det var allt på tiden” och “har du äntligen fårstått”. Sådana komentarer får mig alltid, till min stora förfäran, att rodna. Det fick mig att känna mig så otroligt liten. Men han brukar bara ta min hand och säga att det spelar ingen roll vad andra säger, det är du och jag Aurore. Mor sa att hon vetat att det skulle bli så här i alla dessa år. “Du skulle aldrig tagit med honom hit om det inte varit något speciellt mellan er. Redan där från början. Redan där i skogen”

Den 21 januari år 1793 på Place de la Révolution avrättades Ludvig XVI . Vi var där allihop och såg hans huvud falla. Det var första gången, så vitt jag vet, som det inte befann sig en enda människa på gården. Han anklagades för landsförräderi. Det sägs att han skulle invardera Frankrike med hjälp av Österrike. Då skulle väl Marie Antoinette bli belåten. Hennes käre bror skulle säkerligen inte missa ett tillfälle att skämma bort sin syster ännu mer. Det var otroligt mycket folk på det otroligt stora torget och stämningen var minst sagt spänd. Vissa hurrade medan andra stod tysta med sorgsna miner. Ett flertal vakter omringade giljiotinen med sina bajonetter redo till hands. Kungen fick hjälp att ta av sig sin sammetsjacka och fina kläder. Där stod han, endast i flanellskjortan och med en förvånansvärt rak och stolt hållning med tanke på att han var minuter från sin död. Han började plötsligt tala och han sade: “Fransmän jag dör oskyldig…”. Mer hörde jag inte för hans ord dränktes av ljudet av trummor.

Huvudet föll tungt ner i korgen. Bödeln höll upp huvudet. Leve friheten.

Leve republiken.

Spring för ditt liv!

Året är nu 1791 och kungen, den fege lilla lymmeln, och hans familj är på flykt. Det är för att nationalförsamlingen beslutade sig om att Frankrike skulle ha en kung, men med minskad makt. Kungafamiljen blev mycket orolig för sin säkerhet och flydde sin kos. Ett ganska smart drag om man frågar mig för det finns många mycket våldsamma personer i detta land, värre än mig faktiskt. Nej, jag må vara hård på utsidan men på insidan är jag mjuk som, ja, jag vet inte vad. Det sa i varje fall Francois. Jag måste säga att det gör mig lite obekväm att han har listat ut något som jag aldrig bekänt för någon, knappt ens för mig själv. Att jag kanske inte är så våldsam och brutal som jag tror att jag är. Han är sådan, han ser saker. Saker som ingen annan ser.

Åter till ämnet. Det står nu klart att kungafamiljen flytt. Ingen vet var de befinner sig, och de som vet kommer inte att berätta. Francois familj stödde kungen i hans beslut, oavsett vad det var han beslutade, så han tycker såklart att det är bra att de kom undan. Men han tror inte att de klarar sig ut ur frankrike. Det är det ingen i vår familj som tror. Vi räknar numera in Francois i vår familj, han har ingen annan. Hans far är sannerligen sedan länge död, och säkert hans mor likaså. Men det pratar vi inte om. För om vi gör det så får Francois något ledset i ögonen och ser ut som om han är mycket äldre äldre än sina 18 år. Och när han ser så ledsen ut så får jag en mycket underlig känsla av att jag måste trösta honom. Undrar varför det är så…

En march för mjöl

Det är nu höst, oktober rättare bestämt, och skörden har återigen varit riktigt dålig. De senaste dagarna har varit kaotiska. Det började med att Mor tog mig i armen och sa att vi var tvungna att ta oss in till Paris, för det var dags för en demonstration. Tusentals kvinnor och några män demonstrerade om bristen på mjöl och det slutade som en protestmarch till slottet Versailles. Det var fruktansvärt mycket folk och alla tryckte sig fram mot portarna på slottet. Mor och jag blev separerade där utanför Versailles och den spända stämningen skrämde mig. Alla skrek och några lyckades till sist bryta sig in, några vakter dödades tror jag. Men det blev för mycket för mig efter någon timma och jag började ta mig hemåt. Jag var orolig att Mor eller jag skulle skada oss, men jag kunde inte finna Mor.

När jag väl kom hem så möttes jag av Francois glada min. Han sprang, eller nej, skuttade fram till mig, men så fort han såg mitt ansike bleknade hans leende. Jag förklarade snabbt vad som hänt och att jag inte hittat Mor. Det dröjde länge innan Mor kom hem igen, och alla hann bli riktigt oroliga. Men till sist kom hon faktiskt tillbaka, aningen mörbultad men på ett mycket gott humör. Protesten hade gett resultat, man tvingde kungafamiljen att följa med till Paris .Nationalförsamlingen får se sig varnad, ingen bestämmer över oss.

Anpassningsproblem

“Francois anpassar sig inte bra. Familjen blev minst sagt förvånad när jag dök upp den där eftermiddagen med honom efter mig.” sa jag till den enda som tycks lyssna på mig; geten. Det är alltid så fridfullt i den lilla ladugården och geten tycks endast titta upp då och då från sitt hö för att säga mig att jag inte ger henne någon matro.
“Och ja, vi skrek på varandra ganska länge. Och ja, jag frågade mig själv ett antal gånger vad jag höll på mig. Men ingen av oss, revolution i all ära, hade hjärta nog att slänga ut honom.”

“Men det löste sig ganska bra, det skadar ju aldrig med ett par extra händer här på gården. Han får stanna så länge som han hjälper till och inte är ivägen. Men sen den dåliga biten. Jag har ansvar över honom och allt han gör. Därav problemet med att han inte anpassar sig.”
“Han försöker verkligen men att gå från fin, och bortskämd, adelsman till bonde är tydligen väldigt svårt.” fnös jag.

“Och sen så måste vi hålla det hemligt att han bor hos oss. Folk är inte nådiga och det är inte ovanligt att adelsmän skräms på flykt, eller dödas.”
“Men när jag för någon dag sedan föreslog att vi skulle skicka iväg honom eftersom det är en sådan stor risk att gömma honom här så stod det klart att jag är den enda i familjen som inte fallit för hans charm.”
“Gregoix sa att jag borde vara lite trevligare mot Francois eftersom han ‘har varit otroligt hjälpsam’ , Mor och Far sa att så länge han inte blir upptäckt kan det inte skada att ha honom här och Jaqueline tittade bara storögt på mig med sina tindrande hundvalpsögon. Ja, du förstår när hon tiitar på en så där så kan man inte motstå henne. Så jag får tydligen stå ut med honom ett tag till.”
“Det måste vara skönt att vara ett djur. Allt du synes bryr dig om är mat.”

Hem

Skogen är tyst. Förutom de tysta snyftningarna som ljuder till höger om mig. Jag skyndar på stegen och går i riktning mot ljudet. Cirka 20 alnar bort sitter en pojke, eller pojke och pojke… han måste vara minst lika gammal som jag, antagligen lite äldre, ihopkurad med ryggen mot ett stort träd.
Han lyfter plötsligt huvudet och fräser “Gå härifrån!” till mig. Det skulle inte förvåna mig om det plötsligt börjar skjuta blixtar ur de där blå ögonen på honom, ungefär så glad ser han ut. Han har fina kläder på sig. De är helt söndertrasade, men man kan tydligt se att det är kläder av kvalité. Han kommer alltså från en adelsfamilj.
Men jag svarar honom bara “Javisst”, vänder honom ryggen och går därifrån. Varför skulle jag bry mig om någon som aldrig brytt sig om mig?

Jag är halvvägs hemma när jag låter samvetet ta över. Jag ger ifrån mig en ljudlig suck, vänder om och går tillbaka. Jag menar hur ska han klara sig, och vart ska han ta vägen. Han har väl aldrig varit själv, och speciellt inte i en skog, i hela sitt liv.
“Jag trodde jag sa åt dig att gå härifrån.” Han sitter kvar på precis samma sätt som när jag lämnade honnom, han gråter inte längre, men ilskan fanns definitivt kvar.
“Och vem har sagt att jag brukar göra som folk säger?”
“Du ska göra som jag säger, jag är överordnad dig” Det fick mig att starkt fundera på att lämna honnom där, och inte komma tillbaka.
“Förlåt, jag menade det inte!” Nu såg han inte lika arg ut längre, mer…skakig och sårbar. Han ville inte bli lämnad ensam här och det kunde vem som helst se.
“Vad gör du här?”
“Vad heter du?”
“Aurore. Vad gör du här?”
“Jag heter Francois”
“För sista gången, vad gör du här?!”
“Vet du vem Bernard-René de Launay är? Han är befälhavare, eller nej han var befälhavare på Bastiljen. Han är min far. Och nu är han antagligen död.”
“Du får lov att förklara lite mer.” Jag tyckte inte om sättet som han ignorerade min fråga.
“Det har varit oroligt i Paris i månader, har du inte hört det?”
“Jo det är väl klart att jag har.” Tror han att jag är helt ovetande?
“Folkmassorna utanför mitt fönster har bara växt sig större och större och aggressivare och aggressivare under de senaste veckorna. Far förstod att det inte skulle sluta bra för vår familj, så han skickade iväg mig och min mor.”
“Var är din mor nu?”
Han la ännu en gång sitt huvud mot sina knän så att det blonda håret döljde hans ansikte “Jag vet inte.” Det var tydligt att detta inte var något som han ville tala om.
Jag tog ett steg framåt räckte honom min hand och sa; “Nu går vi”.
Han lyfte på huvudet och frågade förvirrat: “Vart ska vi?”
“Hem”

Bollhuseden

Nu har det hänt. Idag den 20 juli 1789 har Frankrike fått en ny grundlag. Glädjen kunde inte misstas och glädje tjuten ljuder fortfarande över fälten. Här är vad som hände; när generalständernas tredje stånd på morgonen skulle träda in i sammanträdeslokalen i Versailles så fann de den tillbommad och vaktad av hundratals soldater, varpå man samlades i ett närbeläget bollhus. De flesta av dem 600 hade säkerligen aldrig satt sin fot i ett bollhus, men den här gången var de inte där för att spela bollspel. Man skulle spela ett annat spel-politik. Väl där så svor man bollhuseden; ”Att träda samman varhelst det gick och inte åtskiljas förrän Frankrike hade fått en konstitution”.

Nu har det äntligen hänt något.

Ut eller in?

Det är sådana här dagar som vårt lilla trähus känns allt för litet. Det är knappt med mat till att börja med, men när skatten betalts finns det knappt något kvar. När hungern slår till och vädret är dåligt och så finns det få saker som håller modet uppe. Men nu så ryktas det. Det viskas om förändring. Det ryktas om en revolution.

Det passerar mycket folk på vägen utanför vårt hus och imorse när jag var ute och hämtade vatten så såg jag en mycket underlig sak; adel. På väg ut ur Paris. Deras annars så förnäma ansikten var nu fyllda av rädsla, sorg och förvirring. Det var nästan så att man tyckte synd om dem. Nästan. Och jag har en känsla av att de inte är de första som kommer att passera här. Så kanske är det sant vad de säger, kanske blir det faktiskt en revolution. Och i så fall är det väl säkrast för de fina familjerna att ta sig ut ur staden. Vem vet kanske blir vi till och med av med våra kära skatteindrivare uppe i storhuset.

Jag har också fått kännedom om att flera personer i olika granngårdar har gått på möten. Hemma hos någon, olika personer varje gång tror jag. Där träffas byråkrater, handelsmän, hantverkare och oftast någon bonde. Det är inget som vi riktigt talar om. Men det finns där, i våra tankar, ständigt tryckande. Som om vi ska göra något, men ingen riktigt vågar ta första steget. Men det finns ju alltid någon modig själ som inte bara pratar och faktiskt gör något. Det måste det finnas.