Krigen

År 1799 när Napoleon tagit makten tvingades min son Jean att åka ut i krigen som Napoleon hade startat. Och snart så hade Napoleon tagit över nästan hela Europa.

Efter lite mer än en månad så fick jag det första brevet från Jean. Han hade fått vara med i Artilleriet, vilket såklart gjorde mig lättad eftersom han då slipper vara ca 30 meter från motståndarna och hoppas på att inte bli träffad.

Sedan fick jag brev från Jean en gång i månaden. I ett av breven skrev han att han sett Napoleon rida iväg. I ett annat skrev att han hade lyckats träffa motståndarnas första linje och att kanonkulan sedan studsat och gått rak igenom de första 10 raderna. Men han skrev också ofta om hur mycket han hoppades på att få åka hem snart.

Bageriet’s fall

Kära dagbok idag den 20 oktober år 1793 har det som absolut inte fick hända hänt. Vårt fina bageri har blivit rånat av revolutionärerna. De tog allt bröd, allt mjöl och allt annat de kunde komma åt.

När de hade gett sig av så satte sig min pappa ned på knä och började gråta förtvivlat, bageriet och allt i det var i princip det enda vi ägde.

Jag förstår kanske varför de rånade bageriet men jag är helt förkrossad för att de gjorde det. Vad ska hända nu…

                    Den 30 oktober år 1793

Ända sedan kungen blev avrättad så tycker jag att hela revolutionen har spårat ur, de har avrättat så många människor. Förra veckan så avrättade de min pappa och fem andra från bageriet. Jag sörjer fortfarande min pappa men nu är det jag som måste försörja hela familjen.

Jag har funderat på att öppna bageriet igen.

Kvinnomarschen till Versailles

Kära dagbok

Idag den 5 oktober år 1789 så träffade jag en stor grupp kvinnor som marserade mot Verssailes tidigt på morgonen. Det visade sig att de skulle tvinga Kungen alltså Ludvig XVI att öppna sin matförrådd och dela med sig av sin mat till folket, eftersom det har varit en hungersnöd i Frankrike under dessa år.

När kungen, som för övrigt var ute på jakt, fick höra att tusentals kvinnor var på väg till slottet så tvingades han missbelåtet avsluta sin jakt. Utanför slottet så lät han samla 600 livvakter men kvinnorna bröt sig ändå in i slottet och kungen var tvungen att öppna sina matförråd.

Denna händelse har gjort mig orolig, om revolutionsmännen skulle komma och plundra bageriet vad skulle hända mig?

Talet

                                     Datum: Den 10 augusti år 1792

Jag har precis varit ute och slagit ned några soldater i en protestering ute på gatan när jag blir puttad upp på en bänk inne i parken. Det verkar vara någon sorts församling. Jag fattade inget när alla plötsligt började bua åt mig jag förstod att jag var tvungen att säga något om att kungen skulle bort. När jag sa det så började alla plötsligt hurra åt mig.

I mitt kortfattade tal så sa jag att vi måste storma Tuilleriepalatset vilket hände dagen efter. Det fick mig att tänka lite mer på vad jag säger. Några veckor senare så kontaktade Robespierre mig och frågade om jag kunde hålla flera tal, fast nästa gång får jag betalt.

Alexandre Lagrange

Mitt namn är Alexandre Lagrange. Jag är 24 år och bor i Paris med min hustru Marie och min son Jean. Min fru är 22 och min son är bara sex månader.

Jag har en bror som heter Jaqnes Lagrange, han är 23 år. Min mamma är död. Hon dog av pesten.

Jag jobbar precis som min pappa som bagare. Vårt bageri är Paris största bageri, det ligger precis vid floden Seine. Min pappa är en av Paris mest berömda bagarmästare. Men just det här året så går affärerna sämre än vanligt.

Jag har länge i mitt liv fått höra att jag varit en utåtriktad människa men också att jag är lite slarvig som till exempel en gång när skulle baka då glömde jag att stoppa in brödet och tack vare det var alla tvungna att jobba extra två veckor framöver, alla på bageriet var jättearga på mig. Jag tror att andledningen till att alla säger att jag är så utåtriktad är för att jag har väldigt många vänner.

Jag bor på boulevard rapsaid som ligger ungefär 10 minuters gång från bageriet.

Min favorit maträtt är som de flesta andra fransmän potatissoppa med bröd.