Blindhet

Jag börjar i bli orolig för mor. Trots sin förtvivlan över min brors förräderi hade hon varit stark nog att leva sitt liv som vanligt. Men efter beskedet om Bastiljens fall har hon börjat se riktigt sjuk ut. Alldeles askgrå, är hennes hy, inte alls sådär frisk och persikofärgad som den brukar vara. Åh, stackars mor. Varför kan de inte bara låta kungen ha kvar makten?

Men Alice menar att ”inget ont som inte för något gott med sig”, och när hon berättade om hur större delen av Paris invånare lever i fattigdom och hungersnöd insåg jag hur blind jag måste vara för omvärlden. Jag lever så tryggt här i mitt lilla bo.

Men jag vill ju så gärna att min mor ska må bra och få tillbaka sin skönhet. Varför, varför? Jag känner mig som om jag stod på gränsen till en avgrund, utan möjlighet att ta mig därifrån, hindrad från att ändra min vy. Avgrunden är för mörk för att jag ska kunna se dess djup, allt är bara ett svart tomrum. Men en dag, det lovar jag er, ska jag lyckas se det djup som ligger dväljt i gåtornas mörker. En dag ska jag ta språnget jag aldrig förut har haft kompetensen att ta.

Allt rasar

Idag hade mor och far en av sina vanliga bjudningar och det pratades extra mycket. Av min syster Fleur fick jag nämligen veta att fästningen Bastiljen har stormats av upproriska parisare. Det talas tydligen inte om annat än revolutionen som nu har inletts. Alice förklarade för mig att folket är missnöjda med diskrimineringen mot dem i samhället, och att de vill frånta kungen hans makt. Det verkar ju vansinnigt!

Många män dog under stormningen. Plötsligt är alla oroliga och spända över tumultet. Stackars mor och far, de som redan har nog att älta. Min bror har nämligen lämnat oss för en fattig bondflickas skull. Det tärde hårt på mor och far, och det gör mig ont att se dem så sårade. Jag och Fleur är också sårade. Hur kunde vår bror bara lämna oss sådär? Vi såg honom för sista gången den trettonde juli, då han sade god natt till oss innan vi skulle gå till sängs. Precis innan hade han grälat med far. Men när han kramade oss så hade han varit alldeles lugn och sansad, som om han hade löst problemet och nu fattat ett beslut. Så var det.

Följande morgon fann jag mor sitta i matsalen med händerna för ansiktet och med tafatta försök att kväva sina snyftningar. Far stirrade ut genom fönstret med ryggen vänd mot oss, jag kunde riktigt känna kylan och besvikelsen som strömmade från honom mot alla i hans närhet även om den var avsedd enbart för hans son. På matsalsbordet låg en bit papper med min brors prydliga handstil. Jag kunde inte förmå att läsa det.

Jag kände ilska över min bror Alphonses handling, och vår familjs stolthet var sårad. Det ömkade sig i alla fall far över, och han hade varit riktigt nervös inför den här bjudningen och övervägt att ställa in den. Men mor tyckte att det var bäst att forsätta som vanligt. Då gästerna hade undrat var min bror höll hus, sade de att han hade gett sig ut på jakt söderut, och skulle bo hos en släkting för några veckor. ”Vad ska ni säga när några veckor har gått?” Undrade jag då. Och svarslös förblev jag.

Tolfte juli 1788

Idag har jag och min syster Fleur fått stå ut med de hårdast åtsnörade korsetterna jag någonsin burit, man fick knappt luft! Och fy, så svårt det var att röra sig i dem. Det tog timmar för hovdamerna att klä oss. Vi skulle ha på oss våra finaste midnattsblå klänningar, med tornyrer av valben för att stötta upp kjolarna där bak, och våra högsta, mest ansenliga och givetvis dyraste peruker. Att klä sig propert hör förstås till vardagen för oss, men idag skulle vi ge ett extra fint intryck eftersom att vi var välkomna på självaste drottningens bjudning(!) Endast för den övre societeten, mor var noga med att påpeka detta för oss och sade otaliga gånger med skarp stämma att vi måste vara mycket skötsamma när vi väl anlände. Vi tog oss från vår herrgård till kungens och drottningens palats Versailles med häst och vagn. (Givetvis, vad ska man annars färdas med?)

Min syster och jag satt fnittrande och parodiserade den stele, formelle kusken, och min mor kastade varnande blickar åt oss. Far tog ingen notis, han satt och diskuterade lågmält med vår bror. Trots det kunde man urskilja den upprörda tonarten i hans röst och även hans högröda ansikte vittnade om ett hetsigt temperament. Men han tog inte sats att höja rösten, ville väl förmodligen inte verka oansenlig mitt bland allt folk på gatorna. Fleur grimaserade bakom ryggen på kusken och jag tvingades kväva ett skratt. Trots de tre åren som skiljer oss åt i ålder kan jag ibland undra vem av oss som egentligen är yngst.  

Då vi äntligen anlände till Ludvig XVI och Marie Antoinettes slott togs vi emot av deras uppassare som ledsagade oss fram till Versailles portar. På vägen dit skådade vi den mest storartade trädgård, där hundratals prunkande blommor sträckte sig mot solskenet och visade högmodigt upp sig i sina skimrande färgnyanser. Varken jag eller Fleur hade sett något liknande förut. Parken hemma i Paris som mor och far brukar ta oss med på picknick till kunde inte alls mäta sig med detta.

Slottet Versaille var ännu mer fantastiskt, menade de vuxna, med sin ”utsökta arkitektur och vackra furnitur”, men jag och Fleur lockades mer av trädgården och solljuset därute. Mor anmärkte hela tiden på att vi inte fick röra någon av de många prydnaderna och dekorationerna i slottet, och vi gick på lätta tår fram som på skört glas. Inte blev det bättre av de skavande korsetterna. ”Att ha god hållning är essentiellt för fina damer som ni”, brukar mor säga.

Vi hälsade artigt på kungens gäster och min bror och far tvingades båda skjuta undan sin upprördhet och besvara alla leenden. Inför självaste kungen och hans drottning, värden, neg vi och mor och far förkunnade hur oerhört tacksamma och rörda vi alla fem var för denna oerhört generösa gästfrihet. De uttryckte också sin djupaste lojalitet och tillit. Jag kände mig nästan generad över hur fånigt det lät, och jag kände hånande blickar från adelsmän som stod ännu högre upp än vi i samhällsklassen riktade mot oss. De verkade inte alls roade av att behöva komma på drottningens bjudning. Kungaparet log dock belåtet.

När vi sedan skulle ta oss hem igen, verkade far muntrare även om en bubblande vrede kunde skönjas bubbla inom honom. Jag undrar vad det är om?

Desiree de Betancourt

Desiree de Betancourt var namnet jag gavs av min mor då jag föddes för tio år sedan år 1779. Desiree betyder ”önskad” vilket jag verkligen var efter min mors tidigare tre missfall. Jag tillhör en adlig familj och bor på en stor herrgård strax utanför Paris. Min mor och far är mycket stolta över att få sätta ”de” framför Betancourt, och de beblandar sig ogärna med sådana från det tredje ståndet. Själv förstår jag inte. Hur kan ett ”de” ha så stor betydelse? Vad menas med ett tredje stånd? Är man tio år som jag, för liten för att förstå den värld man har kastats in i, så är svar något av en bristvara. ”Varför då? Varför är det så? Varför gör de så? Tig.”

Men min trettonåriga syster Fleur och min nittonåriga bror Alphonse, de får minsann vara med på mor och fars bjudningar! Jag är den enda som hålls utanför allting. Orättvist! Fast så har vi ju förstås Alice. Jag tycker mycket om Alice, som ju inte heller får vara med utan istället måste se efter och undervisa mig. Hon tycks veta så beundransvärt mycket om världen – hon är politiskt engagerad – även om hon sällan pratar om sin egen ställning till saker och ting, sedan hon riskerade sparken efter att ha uttalat sin åsikt.

Min syster Fleur brukar i alla fall berätta för mig om mors och fars bjudningar där det diskuteras allt från filosofi och litteratur till skvaller. Så sent som igår hade far och mor tiotals gäster på besök, och det tycktes knappt talas om annat än de rykten som spridit sig i Paris: Flera i det lägre ståndet är missnöjda och uppror nalkas. ”Revolutionen är på upptåg!” Hade någon sagt skämtsamt och de övriga hade skrattat.

”Vad är revolution? Varför är alla missnöjda?” Undrar jag. Till och med Alice ser sig villrådigt omkring när jag frågar och dröjer med svaret. Jag kan inte exakt säga vad revolution är från de ordfattiga svar jag har fått, men en ilande känsla av oro och spänning på samma gång skjuter upp inom mig när jag tänker på det. Jag önskar att jag visste mer. Att jag var oberoende och hade en egen ståndpunkt i livet.