30 augusti 1792

Imorgon skulle jag ha gift mig om det inte hade varit för att vårt gamla fiendeland Österrike sett sin chans nu när vårt land är så rörigt och attackerat oss. Här i Caen har vi inte påverkats så mycket av kriget men folk vill inte resa för långt i så här oroliga tider. Så Far sköt upp bröllopet, ett bröllop utan gäster är inte så mycket till bröllop.

Jag trodde verkligen att jag skulle ha kommit på ett sätt att slippa ifrån mitt giftermål med Jean vid det här laget. Men jag har försökt med allt. Jean har verkligen lyckats med att få Far att tycka om honom. Jag själv tycker att han är sliskig, falsk, ytlig fjant. Men som vanligt räknas inte min åsikt.

Du kanske tycker att jag beter mig hänsynslöst mot min fästman. Men faktum är att han är minst lika hänsynslös mot mig. Jag har då sett hur han tittar på bondflickorna som går förbi på gatorna. Och de tittar tillbaks, det vill jag lova.

Det går många rykten bland bönderna om hur otacksam jag är. Men det enda de vet är att jag inte vill gifta mig med någon som andra flickor skulle kasta sig i armarna på. Han är rik, äger en stor och extremt snobbig herrgård, hans far liksom han själv är respekterad i finare kretsar.

Inte vet de att jag är förälskad i en inte så respekterad fattigadel. Som dessutom är för revolutionen. Eller som åtminstone tycker att alla ska betala skatt. Om de visste det skulle de nog låta annorlunda.

24 juni 1791

Igår träffade jag Christophe, han kunde på en gång se att något var fel så jag kunde inte göra annat än berätta vad som hänt under gårdagen. Jag kunde inte hålla tillbaks tårarna. Mellan syftningarna lyckades jag ändå berätta om Jean.

Jag kunde hur hans blick förändrades. Den glada och varma blick han tidigare haft var som bortblåst. Nu förstod jag att den som jag ville gifta mig med stod framför mig, jag insåg att i hela två års tid hade jag känt honom. Nu förstod jag precis varför Mor och Far inte vill att jag umgås med Christophe. Helt plötsligt fick jag så mycket förklarat för mig, utan att någon förklarat det.

Just nu sitter jag inlåst på mitt rum utan middag. Far var väl så arg att han inte kunde komma på ett bättre straff. För tro mig, jag har fått värre straff. Hursomhelst…

 Christophe och jag brukade promenera på ängen nere vid skogen. Nu ansåg Far att det var opassande att jag promenerade med någon annan än min käre fästman så han följde efter oss. HAN ÄR JU HELT OTROLIG! Ingen normal människa skulle göra så! I alla fall, han råkade se hur Christophe kramade om mig. Att det bara var för att trösta mig vägrade han lyssna på. Han hävdade att det lika gärna kunde ha varit av andra anledningar. Egentligen så kan jag inte säga emot på den punkten. 

Jag får väl se hur det går med mitt kommande bröllop. Det är ändå ett år kvar. Nu när jag har lugnat mig inser jag att jag har lite tid kvar att hitta på ett sätt att komma undan.

22 juni 1791

Jag har faktiskt drabbats av medkänsla för kungen. Hela kungafamiljen har visst försökt fly men deras flykt lyckades inte. De han bara komma ett tjugotal mil innan de blev upptäckta. Nu är han näst intill fånge i sitt eget palats. Tänk att vara fånge i sitt hem. Dit man vanligtvis flyr vill man inget hellre än komma ifrån.

Nu stiftar Nationalförsamlingen lagar till höger och vänster om allt möjligt. Det hade räckt med att låta alla betala skatt och förbjuda adeln att kräva extraskatt från bönder. Man kan ju tycka att det borde finnas något stopp på Nationalförsamlingens iver att skapa nya lagar.

Jag har faktiskt fler dåliga nyheter.

Tidigare idag när vi firade min 18e födelsedag fick jag höra att en ung man i min ålder stod i foajén och frågade efter mig. Mitt hjärta tog ett skutt, för jag trodde att det var min käre vän Christophe som kunnat slita sig från sina studier för att komma och gratulera mig. Men min glädje försvann snabbt då jag upptäckte att det minsann inte var han.

 Jag ska försöka att fatta mig kort nu för mor sa att hon behövde hjälp med något. Jag har fått extra mycket att göra nu när Jaque är i Lille.

Jag gick och frågade Mor vem denna okända man var. Svaret blev ”Din fästman, Jean Duvernoy, heter han”. Jag kunde knappt tro mina öron. Får jag inte alls bestämma över mitt eget liv längre? Jag blev, och är fortfarande rasande.

Jag var naturligtvis tvungen att hälsa på Jean Ju mer jag lär känna honom, ju säkrare blir jag på att jag aldrig i hela mitt liv tänker gifta mig med honom.

7 oktober 1789

Jag är överlycklig! Vi betalar skatt, precis som alla andra! Visst låter det konstigt att jag är glad över att vi kommer tvingas betala pengar varje månad, men det här är precis vad jag hela tiden har väntat på.

Det var Christophe som berättade det för mig. Beslutet fattades redan för fyra dagar sedan. Men jag fick inte veta något förrän igår. Jag tyckte väl att far verkade vara på lite extra dåligt humör. Jag undrar om han ens har berättat för Mor…

Jag kan även berätta att till min stora glädje så har kvinnorna i Paris visat att vi minsann också kan. Det har varit brist på bröd hela hösten och nu bestämde man att det fick vara nog. Så i förrgår marscherade tusentals kvinnor från Paris mot Versailles och nästa morgon när kungen vaknade stod där 20 000 människor som krävde att kungafamiljen skulle följa med till Paris. Vad hade han för val?

När kungen snällt hade följt med till huvudstaden fick man honom tillslut att öppna sina brödförråd och folket fick sitt bröd. Slutet gott!

Jag har emellertid dåliga nyheter också. På grund av omständigheterna här vill Far och Mor skicka både mig och Jaque till vår moster i Lille. Jag tror knappast att bönderna där är lugnare än de som bor här men jag kan inte starta diskussioner med Far hela tiden.   Jaque gick med på att resa, han har jämnåriga kusiner så han lär knappast få det tråkigt. Men jag vägrade.

 Far hävdade att så länge jag inte var gift så bestämde han över mig. Mitt motargument var att han och Mor minsann har börjat leta efter någon lämplig man till mig. Mor ansåg att jag är mogen att försörja ett hushåll nu. Jag slapp åka men glad är jag inte. För jag vill absolut inte gifta mig än. Och när jag väl vill gifta mig ska jag bestämma själv vem jag ska göra det med.

Jag tror inte att jag kommer kunna ha så stor inverkan på mina föräldrars framtidsplaner för mig, men försöka kan man alltid.

16 juli 1789

 Det är revolution nu. Jag visste att folket inte skulle stå ut med bristen på pengar och höga skatter länge till. Efter den amerikanska revolutionen förstod folk att man kunde få förändring om man vågade säga ifrån.

Och många ska de ha varit, i förrgår när de stormade Bastiljen. Det hade länge pratats om hundratals oskyldiga fångar som satt bakom Bastiljens tjocka murar. 

Det var inte bara vanliga medborgare som var missnöjda med vår svage kung. Vissa av hans egna soldater riktade sina kanoner mot den gamla borgen. De hittade inte många fångar. Endast sju stycken.

Jag själv var också trött på våra ledare och Hennes Majestät Marie Antoinette som sitter där på Versailles och blir avbildad på tavla efter tavla. Den ena mer opassande än den andra. Med opassande menar jag att hon genom porträtten visar hur mycket hon slösar på oviktiga och ytliga saker som kläder medans folk svälter. Jag vet då ingen mer fåfäng och slösaktig kvinna i hela Frankrike. Men i för sig, jag vet väl lika mycket om henne som folk vet om mig. Så jag borde inte döma henne.

Äntligen har jag funnit någon som inte ifrågasätter mina åsikter om revolutionen, och det är inte någon arg och upprorisk bonde. Christophe Broussard heter han. Han är från en adelsfamilj, lågadel visserligen, men huvudsaken för mig är att han faktiskt lyssnar när jag pratar. Han kunde lika gärna ha varit just en arg bonde bara han lyssnar på mig. För det är det inte många som gör.

Vi kan sitta i timmar och diskutera allt möjligt. Christophe är från Bordeaux, han är här i Caen för att utbilda sig till advokat. Det fanns inte plats på universitetet i Bordeaux och här har vi förresten lägre avgift.

Mor och Far verkar inte så nöjda med att jag träffar Christophe. Mor tycker väl att jag borde vara med på hennes små fika stunder och konversera med hennes väninnor. Far däremot tycker inte om att det finns fler personer från adliga familjer med samma åsikter som jag har.

Tillbaks till stormningen av Bastiljen, så hade det nog aldrig hänt om kungen och adeln faktiskt hade rättat sig efter de nya lagarna som utfärdats i riksdagen för några månader sedan. De får skylla sig själva.

Sìmone de la Provence, 5 april 1787

Mitt självporträtt

För de flesta är nog Sìmone de la Provence bara ännu en av alla bortskämda ungar som lever av skatten som deras far tvingar bönderna att betala. Om de bara visste hur jobbigt det är ha stämpeln ”adlig” i pannan var man än kommer.

Jag har aldrig själv fått välja om jag ska vara adlig eller inte. Jag kan inte heller påverka min fars beslut om att kräva skatt från bönderna.

Tro nu inte att jag tar för givet att min far vägrar lyssna på vad jag har att säga. Jag har provat. Men då slår han mig, inte så hårt för då blir Mor ledsen. Men det räcker för att jag ska få svarta blåmärken i flera dagar.

Jag har en lillebror som är tio. Honom tycker Far om, mycket mer än mig. Jag tror att Far egentligen ville ha en pojke från början. För några år sedan brukade jag leka med Jaque i vår trädgård, men inte längre. Mor säger att jag inte längre är ett barn. Men jag tror att det egentligen är Far som inte vill att Jaque ska få samma, enligt Far, dumma idéer som jag har.

För jag förstår väl också att en 14årig flicka inte kan sitta i gräset och leka med låtsashästar. Det vill jag inte heller. Men jag får nästan inte vara med Jaque alls längre. Inte ens läsa sagor för honom. En gång frågade jag Far varför han betalade Monsieur Betancourt för att komma hem till oss och lära mig att läsa, när jag ändå aldrig får använda mig av konsten. Då blev han arg och sa åt mig att inte ställa så dumma frågor. ”Du ska inte ifrågasätta din fars beslut!” Sa han.

Jag har mörkt, brunt hår och gröna ögon. Det har Jaque också. Folk säger att vi är lika, bortsett från att mina mörka lockar räcker mig ner till halva ryggen och min lillebrors hår är kortklippt. Men fortfarande tillräckligt långt för att man ska se hur det lockar sig vig öronen.

Man ser förstås inte hur mitt hår ser ut när jag har min stora och kliande peruk. Jag ritar en bild på mig själv, utan peruk. Så att du kan se hur jag ser ut.          

Jag tycker om konst. Jag målar mycket, mitt rum är fullt av tavlor som jag har gjort. Fast det är en tavla som jag inte har visat för någon. Far skulle bli rasande om han såg den.

Jag har målat verkligheten, folks missnöjda, och ibland hatfyllda blickar som genomborrar mig varje dag, vart jag än går. Jag har målat de fattiga gatubarnen som sitter och leker på gatorna i sina trasor. Hur kommer det sig att de, trots att de nästan alltid är hungriga, verkar vara glada. Till och med lyckliga, lyckligare än mig. Jag borde vara lycklig. Jag har ju allt. Men det är något som saknas.

Nu tycker du säkert att jag är fånig som inte är nöjd med att vara dotter till en av Caens rikaste män. Jag kan få allt jag ber om, om jag frågar Mor. Det är något som jag inte har, en riktig vän. En som lyssnar, som jag kan berätta allt för. Mina så kallade ”vänner” bryr sig bara om hur de själva ser ut, hur andra ser ut och pengar.

Det är nog ingen som vet att jag faktiskt bryr mig om något som är alvarligare än en kaffefläck på min nya klänning. För på Caens gator är jag väl bara dottern till den fåfänga Pascal de la Provence. Jag är alltid någons dotter, syster eller kusin. Därför är det nästan ingen som vet vem jag är. Jag menar att ingen vet vem jag egentligen är. Alla i Caen vet vem Sìmone de la Provence är. Tror de.