Slaget vid Trafalgar

Kallt så kallt, jag har seglat till havs i två dagar nu utan mat och dryck. Jag är beväpnad med en bajonett och redo för krig. Frankrike har fått en ny Kejsare, Napoléon Bonaparte som har tagit över hela Frankrike, och startat ett krig mot britterna. Precis när mina ögon hade slocknat hörde jag hur en kanonkula träffade tre meter ifrån mig. Ett alarm bröt ut.

ENGELSMÄNNEN KOMMER TA SKYDD!
Boom, Boom.
Kanonkulor rann från himlen, tre franska skepp sjönk, men vårt skepp står fortfarande. De brittiska skeppen började segla tillbaka. Det är ett mirakel! De är som om de hade glömt oss, som om vårt skepp blev osynligt. När de hade försvunnit började vi sätta kurs till Frankrikes bas.
Nu vet vi var britterna befinner sig.

(Dagen efter)

Vi samlade många skepp för ett anfall, nu när vi vet var britterna befinner sig detta är vår chans. På kvällen seglade vi in i lagunen där jag hade sett britterna segla in igår. Där låg deras skepp och flöt runt. ”Skyttar redo. ATTACK!” hördes det. När våra skepp började skjuta sänktes alla britternas skepp och vi vann slaget. Fel, det var bara ett trick. Britterna hade sett oss hela tiden den natten så de visste hela tiden att vi skulle komma tillbaka med full styrka.

Nu har de oss omringade. Britterna börjar skjuta och alla våra skepp sjunker.

Nu kommer jag äntligen att få träffa mina föräldrar och min bror.

En brinnande kanonkula kommer mot vårt skepp och jag ler brett emot den.

Fattig

Fredag 13 Maj 1790
Mitt liv är som ett helvete nu. Min far dog igår och vi ska begrava honom på tisdag nästa vecka. Satsningen att bygga ett till konditori kom vid helt fel tid. Vi säljer nu bara hälften av vad vi sålde för ett halvt år sedan. Råvarorna är nästan slut, de tog slut så att jag skulle kunna få mat till mig min familj. I de här tiderna tjänar man inga pengar på lyxvaror. Om revolutionen fortsätter kommer jag att få skola om mig till en simpel bagare eller dö.

Tisdag 17 Maj 1790
Nu har jag precis varit på min fars begravning. Min far fick sin önskan uppfylld att begravas brevid min mor. Båda konditorierna är stängda i dag för att sörja.  Men jag vet att det är lika bra att baka så att jag inte går och sörjer för länge, för jag vet att min far hade velat att jag skulle fortsätta att baka.

2 December 1804
Nu har vi fått en ny härskare sedan borgare tagit över. Nu är det en låg adlig militär som har makten, han heter Napoleon Bonaparte. Han tog över med en statskupp. Det är en konstig sak att göra men jag hoppas att det är bra för affärerna med en tydlig härskare så att det kan säljas lyxvaror igen, för jag är pank och har stora skulder och har nu fått sälja det andra konditoriet.

7 Februari 1805
För att slippa mina skulder behöver jag gå med i armén och jag får laga mat och baka simpelt bröd, inte de fina saker jag är van vid att baka.

22 Maj 1810
Min käre bror Pascal dog fattig och som bagare och kock vid Napoleons armé. Han dog av kylan och att alla matvaror var slut. Jag hoppas att han får det bra i himmlen // Pierre Marot, lillebror till Pascal

24 Augusti 1793

24 Augusti 1793

Just nu sitter jag i mitt fruktstånd och har precis lyckats komma över på nationalförsamlingens sida. Det var lätt att ta sig över men nackdelarna var att jag behövde jag bränna upp min arbetsuniform och mina personliga saker och det var hårt eftersom det var det yrke jag velat leva mitt liv ut i. Men jag utnyttjade även mitt arbete som fruktförsäljare och arbetar därmed fulltid som det.

Tre av nationalförsamlingens ledare vid namnen Jean Paul Marat, George Jacques Danton och Maximilien Robespierre har tagit makten och har skrivit väldigt stränga lagar som till exempel att alla unga män som är myndiga ska skrivas in i armen. Många bönder blir upprörda på detta för att de vill ha sina sönder ute och arbeta på fälten. Jag skulle inte heller vilja att min son skulle ut i krig om jag hade en. Alla som bryter mot lagarna får möta giljotinen och det är helt förskräckligt. Man borde bara få bli avrättad om man gjorde något hemsk som ett mord.

Men några gillar att de har tagit makten och tycker att det är rättvist att de avrättar de som gör fel. Men jag som många andra är emot dem och dessa förskräckliga lagar och hoppas att deras makt kommer att försvinna.

Just nu avrättas folk varenda dag och jag skulle sätta stop för ledarna om de inte var så mäktiga! Det går även dåligt som fruktförsäljare eftersom så många blir avrättade och det är kaos i Paris. Då är det många som är vid giljotinen och nästan ingen vill komma och köpa frukt.

Den viktigatse dagen Del ett

3 juli 1789, Courbevoie

Kära läsare

Texten du kommer att få läsa innehåller en beskrivande text om den viktigaste dagen i Marie Thérèse de Coubertins liv. Känsliga läsare varnas då jag fruktar att detta kan bli för mycket för deras ömtåliga hjärtan. Denna text skrivs för närvarande i hennes rum som hon lyckat fly till för ändamålet att ge en exklusiv synvinkel på upplevelsen av sin bröllopsdag.

Dagen började med att en mycket rörd och stressad mor väckte mig från min sömn då solen fortfarande var under horisonten. Trots goda förberedelser kunde jag se att hon var lång ifrån sansad. Jag log och sade, kanske mer för att lugna mig än henne, att allt nog skulle ordna sig. När vi gick ner till frukosten såg jag att alla redan var vakna och satta till arbete, till och med mina bröder hjälpte till, de plockade fram fin tallrikarna och silverbesticken.

När jag ätit färdigt av frukosten ledde mor mig till hennes och fars rum för att göra mig fin. Jag blev förvånad över hur begåvad hon var, jag såg verkligen vacker ut. När mor hade piffat till sig och jag hade lirkat på mig klänningen –och korsetten!- var vi färdiga att ge oss av till kyrkan. Hela familjen såg så stiliga ut, vi skulle kunnat misstas för kungar och drottningar där vi åkte längs vägen med häst och vagn.

Väl i kyrkan började tankarna snurra runt i huvudet på mig. Hemma hade allt känts så overkligt, men här i kyrkan kände man genast allvaret. Omedvetet började jag tänka på Tristan. Det var nästan två månader sedan vi först träffats och även fast hans familj flyttat hem till oss och under den sista veckan innan bröllopet hade jag inte gjort några nämnbara framsteg att fånga hans intresse. Det enda skulle vara häromdagen då jag dragit ett skämt för honom i ett desperat försök att lätta up stämningen mellan oss, sådär innan bröllopet. Mor blev förfärad och förbannade min fräckhet, men det var den första gången jag sett honom le så jag antar att jag gjorde något rätt.

Rymma

Hej allihopa.

Nu är jag riktigt nervös, för imorgon ska jag till staden med Jean. Det är något mer som jag måste berätta också, som gör att jag bara blir mer nervös. Det är nämligen så att igår hittade jag ett brev som var från Jean. Han skrev att han ville rymma med mig. Och att tillsammans skulle vi på något sätt förändra världen. Vi båda skulle byta identitet och han skulle börja jobba som soldat för Napoleon. Napoleon är tydligen en bra man som kommer bli riktigt stor en dag tror han. Han skrev också att jag ska packa alla mina saker men så lite så möjligt och att vi skulle träffas vid den stora ängen som planerat.

Dum som jag är har jag gått med på det här så imorgon ska jag och Jean träffas vid den stora ängen och rymma från våra familjer. Så om jag inte skriver något mer så betyder nog det att jag antingen har dött eller så har vi kommit till ett ställe där det inte finns någon möjlighet till att skriva. Jag vet att det låter hemskt men djupt inne vill jag verkligen åka även om det leder till döden. Jag går härifrån tidigt på morgonen och jag är ganska säker på att ingen kommer märka att jag är borta förens på kvällen då det är dags att äta. Det är ju ganska bra för mig i och för sig så att vi har hunnit en bit innan de börjar leta efter mig, om de ens kommer göra det.

Jag är även lite orolig för den där giljotinen som Jean berättade för mig om. Tänk om de kommer hugga av våra huvuden bara sådär utan riktig anledning? Fast om man ska se det från den ljusa sidan (som man alltid ska göra) så är giljotinen bättre än den hemska halshuggaren som fanns förut, då de var tvungna att hugga flera gånger innan huvudet gick av. Men usch vilka konstiga tankar jag har, jag får inte tänka såhär!

Men nu kan jag tyvärr inte skriva mer för jag måste verkligen packa klart nu. Önska mig lycka till!

Adjö // Colette Castillon

Ingenting är omöjligt

                                                                                                                                                 22 januari 1793

God dag.

Nu har revolutionen gått ännu längre. Det finns numera en ny mördarapparat, giljotinen kallas den. Med den dödades igår vår kung, Ludvig XVI. Jag var där, jag såg när hans huvud höggs av.

Det var hemskt. Jag tror på att han är oskyldig, som han berättade strax innan han dog. Jag var en av de få som inte ropade ”leve republiken” efter alltihop. Jag känner mig som en av de onda här i Frankrike, fast jag är egentligen negativ till hela revolutionen. Men när jag bara ser på, och inte försöker göra något åt det hemska som händer, känns det som att jag är en mycket dålig människa.

För i alla sagor är det så, alla goda försöker åtminstone stoppa allt dåligt. Jag har aldrig försökt ens. Jag kanske bara inte är så god som jag tror. Det kanske är många som känner såhär, men bara faller för grupptrycket. Men i för sig kan jag inte säga att jag tycker att revolutionen är dålig. Då skulle väl de bara hugga av mitt huvud också, och sedan fortsätta.

Jag tror att fler döms till döden nu när giljotinen finns, för att det är så enkelt och smidigt. Bara lossa på ett snöre så att den vassa eggen faller, och pang så är offret dött. Nu när till och med kungen döms till döden undrar man vart Frankrike är på väg. Kommer drottningen också att dömas till döden? Det skulle inte förvåna mig, jag hör mer ont än gott om drottningen Marie Antoinette. Men jag tror att det mest är för att hon är från Österrike, som folk hittar på lögner och sprider rykten om henne.

Men nu, medans jag satt och skrev denna text har jag bestämt mig. Jag vill förändra Frankrike, jag vill få stopp på revolutionen. Jag vill ta bort giljotinen. Jag vill kunna leva på riktigt igen. 

Men det är lättare sagt än gjort. Det är nästan omöjligt att göra någon förändring ensam. Men jag kan lyckas, för ingenting är helt omöjligt.

Claire Fonché

22 juni 1791

Jag har faktiskt drabbats av medkänsla för kungen. Hela kungafamiljen har visst försökt fly men deras flykt lyckades inte. De han bara komma ett tjugotal mil innan de blev upptäckta. Nu är han näst intill fånge i sitt eget palats. Tänk att vara fånge i sitt hem. Dit man vanligtvis flyr vill man inget hellre än komma ifrån.

Nu stiftar Nationalförsamlingen lagar till höger och vänster om allt möjligt. Det hade räckt med att låta alla betala skatt och förbjuda adeln att kräva extraskatt från bönder. Man kan ju tycka att det borde finnas något stopp på Nationalförsamlingens iver att skapa nya lagar.

Jag har faktiskt fler dåliga nyheter.

Tidigare idag när vi firade min 18e födelsedag fick jag höra att en ung man i min ålder stod i foajén och frågade efter mig. Mitt hjärta tog ett skutt, för jag trodde att det var min käre vän Christophe som kunnat slita sig från sina studier för att komma och gratulera mig. Men min glädje försvann snabbt då jag upptäckte att det minsann inte var han.

 Jag ska försöka att fatta mig kort nu för mor sa att hon behövde hjälp med något. Jag har fått extra mycket att göra nu när Jaque är i Lille.

Jag gick och frågade Mor vem denna okända man var. Svaret blev ”Din fästman, Jean Duvernoy, heter han”. Jag kunde knappt tro mina öron. Får jag inte alls bestämma över mitt eget liv längre? Jag blev, och är fortfarande rasande.

Jag var naturligtvis tvungen att hälsa på Jean Ju mer jag lär känna honom, ju säkrare blir jag på att jag aldrig i hela mitt liv tänker gifta mig med honom.

Hem

Skogen är tyst. Förutom de tysta snyftningarna som ljuder till höger om mig. Jag skyndar på stegen och går i riktning mot ljudet. Cirka 20 alnar bort sitter en pojke, eller pojke och pojke… han måste vara minst lika gammal som jag, antagligen lite äldre, ihopkurad med ryggen mot ett stort träd.
Han lyfter plötsligt huvudet och fräser “Gå härifrån!” till mig. Det skulle inte förvåna mig om det plötsligt börjar skjuta blixtar ur de där blå ögonen på honom, ungefär så glad ser han ut. Han har fina kläder på sig. De är helt söndertrasade, men man kan tydligt se att det är kläder av kvalité. Han kommer alltså från en adelsfamilj.
Men jag svarar honom bara “Javisst”, vänder honom ryggen och går därifrån. Varför skulle jag bry mig om någon som aldrig brytt sig om mig?

Jag är halvvägs hemma när jag låter samvetet ta över. Jag ger ifrån mig en ljudlig suck, vänder om och går tillbaka. Jag menar hur ska han klara sig, och vart ska han ta vägen. Han har väl aldrig varit själv, och speciellt inte i en skog, i hela sitt liv.
“Jag trodde jag sa åt dig att gå härifrån.” Han sitter kvar på precis samma sätt som när jag lämnade honnom, han gråter inte längre, men ilskan fanns definitivt kvar.
“Och vem har sagt att jag brukar göra som folk säger?”
“Du ska göra som jag säger, jag är överordnad dig” Det fick mig att starkt fundera på att lämna honnom där, och inte komma tillbaka.
“Förlåt, jag menade det inte!” Nu såg han inte lika arg ut längre, mer…skakig och sårbar. Han ville inte bli lämnad ensam här och det kunde vem som helst se.
“Vad gör du här?”
“Vad heter du?”
“Aurore. Vad gör du här?”
“Jag heter Francois”
“För sista gången, vad gör du här?!”
“Vet du vem Bernard-René de Launay är? Han är befälhavare, eller nej han var befälhavare på Bastiljen. Han är min far. Och nu är han antagligen död.”
“Du får lov att förklara lite mer.” Jag tyckte inte om sättet som han ignorerade min fråga.
“Det har varit oroligt i Paris i månader, har du inte hört det?”
“Jo det är väl klart att jag har.” Tror han att jag är helt ovetande?
“Folkmassorna utanför mitt fönster har bara växt sig större och större och aggressivare och aggressivare under de senaste veckorna. Far förstod att det inte skulle sluta bra för vår familj, så han skickade iväg mig och min mor.”
“Var är din mor nu?”
Han la ännu en gång sitt huvud mot sina knän så att det blonda håret döljde hans ansikte “Jag vet inte.” Det var tydligt att detta inte var något som han ville tala om.
Jag tog ett steg framåt räckte honom min hand och sa; “Nu går vi”.
Han lyfte på huvudet och frågade förvirrat: “Vart ska vi?”
“Hem”