Bastiljen (14 juli, 1789)

Jag sitter här med en annan soldat som har ungefär samma uppväxt som mig. Hans bror dödades i kriget, hans mamma är inte närvarande och han har inget att förlora. Han heter Benjamin. Benjamin och jag kunde sitta och prata i timmar när vi vaktade fängelsets portar. Vi diskuterade om hur vi ville ha förändring på detta samhälle våra drömmar om allt vi har gått miste om. Denna natt blev våra drömmar uppfyllda. Vi hörde facklor och gnisslande vapen. Det var folkets skrik.

– SLÄPP FÅNGARNA!
– ANNARS KOMMER NI ATT DÖ!
Tre sorgsna människor rusade mot oss med spjut och facklor.
De sa om vi inte ger dem våra vapen och springer kommer vi att dödas men jag och Benjamin berättade att vi blev tvingade att stå vakt och att vi gör vad som helst för att rymma. Vi gick med folksamlingen. Vi visade dem vägen till fängelsehålan. Befälhavaren och vakterna fick syn på Benjamin. Folket som ansåg Benjamin som en hjälte som hade hjälpt dem anföll befälhavaren och soldaterna.

Ett blodbad bröt ut. Befälhavaren föll och hans soldater också. Men min enda vän Benjamin avrättades ändå, en av befälhavaren soldater lyckades rymma och berätta att Benjamins förått dem.

19 Juli 1789

Jag tror inte mina öron, det ryktas om revolution. Varför ska vårt fina samhälle brista och påbringa ett fruktansvärt krig? Jag hoppas att vi får stopp på dessa våldsamma folkmassor annars vet gud vad som händer.

Sedan det tredje ståndet vann omröstningen om skatterna den 1 maj detta år så har Paris gått utför. Skatterna höjdes eftersom vi har krigat mycket och tömt kassaskåpen. Kungen behövde då sammankalla generalständerna för första gången på över 150 år! Tillsammans hade adel och präster lite mer representanter än det tredje ståndet men dock så förlorade adel och präster så nu styr det tredje ståndet under namnet nationalförsamlingen. En fästning strax utanför Paris, Bastiljen föll nyss om jag kommer ihåg var det den 14 juli detta år och många bybor runt bastiljen trodde att de hade massor med politiska fångar och att fästningen var fullproppat med soldater. Borgen erövrades men de hittade inga trupper, bara 7 fångar men inga politiker. Men sedan dess har det bara blivit värre.

Så nu har nationalförsamlingen makten och det jublas mycket på Paris gator. Inget vet nog vad som kommer att hända med Frankrike men själv tror jag att det kommer att gå förfärligt.

Paris maj 1789

Paris maj 1789

Idag kryllade Paris gator av människor, riksdagen skulle nämligen samlas. Nu när det är hungerupplopp och oron stigit i Frankrike ser kungen riksdagen som en sista utväg. Stora människomassor hade samlats, alla ville få en skymt av medlemmarna tåga fram till riksdagshuset.

När jag väl hade krigat mig fram igenom köttmuren av folk för att få en bra plats såg jag de första ledamöterna. Tredje ståndets män dvs. advokater och borgare var klädda i svart och hade trekantiga hattar av samma kulör som kläderna. Efter dem kom adelsmännen som var klädda i vita strumpor, knäbyxor och sidenkappor. På huvudet hade de fina hattar med stora brätten. Jag försökte få syn på Greve Gaultier, han hade åkt in hit tidigt imorse för att vara med på mötet. Men det var som att hitta en nål i en höstack, eftersom alla i första ståndet var likadant klädda. Prästerna från det andra ståndet hade långa svarta kappor. Biskoparna och kardinalerna utmärkte sig med röda kappor som lyste fram här och var bland det andra ståndet. Sist kom det kungliga ekipaget med kungen och hans familj.

Nu på kvällen har jag fått höra att det tredje ståndet snabbt tagit över i riksdagen. De hade fått ha fler ledamöter än tidigare. Tydligen hade kungen gått med på detta eftersom omröstningen alltid skulle sluta 2-1 om stånden röstade var för sig.  Vi i det tredje ståndet har nästan aldrig fått våra krav genomröstade eftersom första och andra ståndet ofta hållit ihop.

De ledamöter som samlades idag krävde att själva få räknas som landets parlament. Det kanske kan vara en lösning för att vi i det tredje ståndet ska få våra röster hörda.

Sebastian Lévesque

25 Juni 1788

Affärerna går bra nu när adeln har mycket pengar. Jag hoppas att adeln fortsätter vara rika och forsätter köpa mina kakor och bakelser. Nu har jag fått en konstig beställning av en tjänare. Det beställningen bestod av var blandade kakor och bakelser och jag kommer att få fyra gånger så mycket betalt som vanligt. Problemet är att han som har beställt sitter i fängelse i Bastilljen. Det borde gå bra att komma in med varorna, men jag är orolig att alla vakter inte är mutade.

Nu kom jag precis tillbaka från Bastilljen. Det gick faktiskt bra, jag klarade mig. Jag klarade mig precis, för det kom legosoldater från Schweiz fick jag höra. Kungen har kallat dit dem och de verkar inte mutbara så det kan vara svårt att fortsätta leverera till honom.

Jag ogillade ändå fängelset för de som sitter där och inte har pengar till att muta vakterna och få in mat och möbler har det hemskt. De fångar som inte är adel har smutsiga och trasiga kläder, för lite mat och blir misshandlade av vakterna. Förutom de hemska synerna så vet jag inte om jag klara att gå så nervös som när jag ska muta vakterna. De enda bra sakerna är att det är bra betalt och lättnaden när det är över. Det känns som att jag skulle kunna flyga upp till molnen för att jag är så lättad efteråt.

Jag undrar varför kungen kallade dit dem, för i hela Bastilljen (som är en gammal borg) finns det bara sju fångar. De flesta fångarna verkar vara svaga och bara tre av dem skulle kunna göra något som skulle behöva vakter. Men något kommer att hända snart, det vet jag för jag passerade stora högar med vapen som skulle räcka till flera hundra man när jag levererade bakelserna, kakorna och tårtorna.

Jag håller på att samla ihop pengar till att bygga ett till konditori och ha fler tjänare. Jag vill bygga mer så att jag kan uppnå mitt mål att leva som en adlig med min fru.

Jag skulle kunna skriva vilket datum det är, men resan till Paris har fått mig att glömma vad det är för dag. Jag skulle också kunna fråga någon av de män som är inlåsta här med mig, men jag vill inte framstå som en idiot. Ugh, jag kan inte säga att jag tycker att det är väldigt underhållande att vara inlåst i ett bollhus. En av de vänner jag fått när jag kom till Paris bjöd in mig.

Alla ska ställa sig på ett bord och svära ut eden högt och tydligt. Samma ed om och om igen, och det verkar som om jag är sist i kön. Nu kanske ni undrar hur jag ens blev insläppt, och det undrar nästan jag också. Visst, jag har på mig min brors kläder, men jag tycker att jag forfarande ser ut som en kvinna.

Jag skulle ha kunnat komma till Paris klädd som en kvinna, men på något sätt verkade som en man skulle komma längre. Men vem försöker jag lura? Det är ju uppenbart att jag skulle sitta och tigga på ett gatuhörn istället för att vara här inne om jag kom som kvinna. Jag vet att häxor inte finns men det känns som om jag skulle brännas på bål om jag gick för långt som kvinna.

Det är förvånadsvärt mycket enklare att röra på sig i manskläder, man har inte alla kjolar att hålla koll på. Jag vill se mig omkring hela tiden för att se om någon tittade på mig, om någon hade listat ut att jag var en kvinna i en förklädelse. Ingen verkade ha märkt något, men det kanske beror på att jag har blivit bra på att bete mig som en man.

Lektion nummer ett i ”att spela en man”: titta aldrig ner i marken om någon ser dig i ögonen utan stirra rakt tillbaka tills de vänder bort blicken.

Lektion nummer två i ”att spela en man”: fnittra inte om en stilig man tittar på dig, inte för att jag någonsin gjorde det hemma i Dijon.

En ovälkommen gäst

12 maj 1789, Courbevoie

I morse inträffade det där samtalet som jag fruktat så länge. Jag ska gifta mig. Min blivande fästman heter Tristan de Voix. Han anses vara en elegant och välartad man, inte för att jag skulle veta något om det. Det har arrangerats så att vi ska få träffa varandra om sex dagar, min mor är så förväntansfull. Själv är jag inte lika imponerad, det stod mycket gott om honom i brevet jag fick men inget om hans osjälviska godhet eller omtanke. Nu när jag sitter vid strandkanten har det fått mig att börja undra, är han verkligen är den drömprins som alla talar så gott om. Min erfarenhet är att de som till en början verkar stiliga och intressanta, slutar upp som antingen för närgångna eller obotligt tråkiga.

Jag kan bara hoppas att jag har fel. Att leva med en tråkmåns för resten av mitt liv är inte vad jag planerat. Eller ännu värre, tänk om han inte gillar mig alls. Han kanske tror att jag är helt perfekt för honom och sen när vi träffas blir han besviken och lämnar mig. Jag har hört om män som slår sina fruar. Men nu får jag inte vara fördomsfull. Vem vet, han kanske är allt jag drömt om, och då duger det inte att avvisa honom på grund av sin magkänsla.

Men nu tänker jag inte klart. Här sitter jag och klagar över min rika adelsman, snart fästman, medan andra lider av missväxt och svält. Det är under tider som dessa jag ifrågasätter fars höga avgifter på bönderna. Jag vet att det är många fler än far som gör det, och att det är skatterna vi har att tacka för vår goda livsstil, men ibland undrar jag. Ibland undrar jag om jag verkligen förtjänar allt jag fått, om det är så här världen ska se ut.

 Då och då brukar Eliza och jag smyga iväg och hälsa på hos bondefamiljen nära henne, så jag har sett hur det är. De är lika glada och normala som oss, fast utan ett stort hus och dyra leksaker. Många av mina väninnor förstår inte alls vad jag pratar om när jag säger att det varit en dålig skörd i år. Jag kan inte klandra dem, det här livet är allt det har, de vet inget annat.

10 oktober 1789

10 oktober 1789

Jag tror aldrig att far någonsin har varit så besviken på mig som han är nu. När vi för en månad sedan skulle gå på vår årliga hälsokontroll så upptäckte en av läkarna att jag var med barn. Det ledde till att jag blev utkastad från klosterskolan. Far förbjöd mig att komma hem, han sa att jag var en skam för släkten.

Så fort jag blev utkastad gifte vi oss, jag och Leon. Nu hyr vi ett litet rum av en äldre dam i ett gammalt hus i Paris. Leon har börjat jobba som smed. Det är ett mycket tungt jobb, han kommer ofta hem utmattad. Det är också dåligt betalt så vi har inte mycket pengar att klara oss på. Leon är oerhört glad att han inte bor kvar på gården där han bodde innan vi flyttade till stan. Om han hade bott kvar på gården skulle han ju betalat skatt till ägaren av godset. En sak som är mycket bättre nu är ju att godsägarna (adeln) inte får ta skatt hej vilt av sina bönder.

Om jag hade flyttat ut till Leon på landet så hade vi nog fått ett tufft år. Nu tänker jag såklart främst på missväxten som drabbade vårt land förra hösten. Här i stan märkte vi givetvis också av den dåliga skörden då Leons lön skönk drastiskt och matpriserna höjdes. Men vi var inte lika drabbade av den som bönderna var.

En väninna till mig talade om för mig att flera tusen kvinnor hade marscherat till Versailles för någon dag sedan. De började som en demonstration och slutade med att de krävde att kungen skulle komma till Paris. Det är bra att vi står upp för våra rättigheter! Fast jag borde inte ge mig in i någon demonstration, hur mycket jag än vill så måste jag tänka på barnet. Jag är i alla fall glad över att jag blev utkastad från klosterskolan. Nu är jag fri, jag får göra vad jag vill!

Nu ska jag gå till marknaden och handla kål, dagens måltid blir kålsoppa vilket är Leons favorit. Kål är billigt och bra, för att inte tala om mångsidigheten! Jaja… det är nog bäst att jag går ut och ser vad som händer. Det verkar vara någon sorts uppståndelse igen.

Anne De Chardin

Firandet

Godkväll kära läsare,

Som jag sa förut har min far och adelsmännen lyckats övertala kungen att ändra sitt beslut om skatten. Han får som han vill, som vanligt. Så snart ska det firas med de ”bästa” alltså de rikaste adelsmännen. Jag ser faktiskt fram emot det för att en mycket ung och stilig adelsman ska också komma. Han är inte som de andra gamla gubbarna. Han pratar faktiskt med mig och i hemlighet har han sagt till mig att han inte tycker som de andra. Han börjar mer och mer tro på Voltaires ord och vill förändra Frankrike, och jag vill förändra den med honom.

Alla har blivit väldigt konstiga på senaste tiden också. De vill inte säga någonting till mig och så fort jag frågar vad som händer så blir de jättesura! Till och med betjänterna blir sura. Far pratar ännu mindre med mig än vad han gjorde förut, vilket jag inte ens trodde var möjligt. Det är som om de håller en hemlighet för mig. Jag har försökt ta reda på vad som händer genom att tjuvlyssna på vad betjänterna säger till varandra. Jag vet att det är fult gjort men jag har fått reda på lite mer.

Tydligen så har några desperata folk rivit ner Bastiljen. Jag var där en gång med far och mor för flera år sedan. Men mer har jag inte hört för då började betjänterna gå mot mitt rum, så jag fick skynda mig tillbaka. Jag har ingen aning om varför de har rivit ner Bastiljen. Det är väl som betjänterna sa att de är väldigt desperata och vill ha mat.

Nu ska jag gå för att ta reda på mer om vad som försiggår.

Adjö // Colette Castillon

Häpna blickar

Kära dagbok!
Du kan aldrig ana vad som hände idag. Mina tårar faller ner en efter en på mina kinder. Jag kommer aldrig glömma den här dagen. 14 juli, 1789.
Jag följde med min mor när hon skulle visa ett litet hus hon hittat, och jag fick med mig Jack också efter lite tjat och mutor… Vi hade gått en mycket lång väg, men sedan sade min mor att vi var framme. Jag blev inte imponerad av vart vi kommit. Vi var vid Bastiljen och det låg sopor på gatorna, folket trängdes och knuffades, och det kändes som ett moln av oro över borgen.
Men jag gav stället en chans och följde efter mor min in i det lilla huset hon var intresserad av. Det var faktiskt ganska gulligt. Det fanns två sovrum, ett litet kök, en toa och ett samlingsrum. När vi skulle vandra hem igen, gick jag mot dörren med ett leende på läpparna. Men när jag kom ut, skulle allt förändras.

Folket på gatorna hade blivit galna! Alla slogs och skrek. Jag stod utanför dörren med min familj och var mycket chockad. Det var min mor också, kanske mer än mig eftersom hon föll ner mot marken och slocknade. Jag greps av panik och försökte väcka henne. Jack stod fortfarande bara och kollade på den vansinniga folkmassan som stred mot varandra. Jag bad honom hjälpa mig men han var som hypnotiserad. Han började gå med i den arga strömmen av människor och slå allt som var i ens närhet. Jag kunde inte förstå vad som höll på att hända. Jag ville springa efter Jack och se till så att han inte skadade sig, men jag ville inte lämna min mor utan någon som såg till henne. Mina tankar i huvudet blev fler och större, tills allt blev svart.
Ursäkta men tårarna tar över nu… Berättar mer när jag hämtat mig lite…

Revolutionen startar

                                                                                                                                                                                         14 Juli 1789

Hallå där dagboken!

Människor är helt galna, hela Paris är kaos. Allt började med rykten, rykten om att befälhavaren inne i Bastiljen skulle anfalla parisarna. Att han bara väntade på rätt tillfälle.

Jag hörde också av min väninna Estelle att det satt politiska fångar nere i Bastiljens fängelsehålor. Människor var rädda. Fast inte jag, min far hade sagt till mig att det bara var rykten. Han hade talat med befälhavaren, som hade sagt att allt bara var påhitt. Men alla i Paris letade upp vapen, och samlade ihop sig för att själva attackera Bastiljen.

Sagt och gjort, de gick till attack och många parisare miste livet. Men det var inte bara parisare som dog. Några få soldater som försvarade Bastiljen dog också… En var min far. Sedan fortsatte de vilda parisarna och en stund senare gick de förbi här ute på gatan, med ett långt spett, längst ut på spettet satt ett huvud, det var inte vilket huvud som helst, utan det var befälhavarens huvud. Det var så hemskt!

Jag tänker aldrig vara med på dessa dumheter. Inte efter att de tog livet ifrån min far. Jag trodde först bara att det var ett enormt bråk. Men det är tydligen revolution. Hoppas det inte blir någon långvarig revolution. Annars vill jag fly, fly bort från Paris, bort från Frankrike. Helst bort från hela världen, men det är inte möjligt, och det vet jag. Det vill jag förresten redan nu. Bara somna, och sedan vakna upp någon helt annan stans. Börja om, helst i en värld utan problem och bekymmer.

Tyvärr känner jag ingen magiker. Så jag får väl göra det bästa av situationen och fortsätta leva här. Fortsätta slita i livet, även fast det känns hårt, nu när jag inte har någon far som kan hjälpa och stötta mig.  

Claire Fonché