Revolutionen börjar

Jag Jaques Lagrange tycker at den franska revolutionen bara spårar ur. Det är många som dör och många som blir avrättade. Jag tycker att det är förskräckligt att Ludvig XVI blev avrättad

Han var inte värd att avrättas men han påstods ha hjälpt fientliga trupper. Ludvig och hans fru Marie levde ett väldigt lyxigt liv så att staten fick ont om  pengar för att kungen skulle var nöjd. Men vintern 1788-89 var det kaos. Vi i frankrike hade ont om mat och vi började bli otåliga. En dag började rykten om att staten inte hade några pengar kvar, men det trodde jag inte riktigt på. Men senare visade de sig att riksdagen sammkallades. Då började revolutionen.

Senare i juli ser jag Bastiljen stormas och då blir jag arg och besviken.

Jag visste att det bara var dumt att storma Bastiljen för att många trodde det fanns massor av politiska fångar men det var bara några få. En dag hör jag rykten om att kungen är i fängelse. Något år senare avskaffas kungamakten och vi blir en republik. Plötsligt ska Ludvig, före detta kung, avrättas och jag är med på avrättningen. När jag står där så känner jag mig helt förkrossad men han dömdes till döden för att han hade varit en förrädare mot Frankrike.

Andra brevet

En eftermiddag vara det bara vi kvar.

Franciska och hennes make var bara borta.

Det var som vanligt först när jag klev innanför dörren. Pigan öppnade och tog emot min kappa. Jag hade varit och hämtat Marianne hos sömmerskorna och vi hade gått hela vägen tillbaka till lägenheten. Men det var tyst i alla rummen. Min entusiastiska syster kom inte för att hälsa oss välkomna hem. Hon skulle ju ha stått där och berömt Marianne för att hon är så duktigt som jobbar och sedan skulle hon kärleksfullt ha retat mig för min stolthet. Jag hatade att hon gjorde det men nu saknade jag det.

Jag brydde mig inte om att fråga pigan men jag hörde att Marianne tog upp ämnet. Jag gick snabbt ut ur hallen och vidare in i en av salongerna för att dränka pigans svar i piano melodier. Jag kunde inte spela piano så bra.
Franciska hade varit bra på piano, hennes make hade lärt henne. Jag hann inte spela länge. Dörren till salongen for upp. Där stod Marianne fortfarande klädd i sina arbetskläder, en av hennes enklare klänningar. Jag frågade henne varför hon fortfarande var klädd så i hemmet men hon svarade inte. Hon grät. ”Franciska och Charles har gett sig av”.

Det var vad pigan ville att vi skulle tro… Vad som hände med min syster och hennes make vet jag inte riktigt säkert, eller rättare sagt, Vill jag ens veta det?

3 juni 1791

3 juni 1791

Jösses vad hon springer! Den lilla krabaten bara springer, inte visste jag att en ettåring kunde ha sådan energi. Inte nog med det, hon är så envis också! Leon kallar henne för envisa Éléonore. Livet är såå mycket roligare nu med Éléonore i livet. Jag älskar att sy klänningar åt henne. Det blir ju inte de finaste sammetsklänningar utan något ihopplockat av gamla kläder. Med hon blir glad i alla fall, det är det viktigaste!

Eftersom att Leon är med i nationalförsamlingen så är han aldrig säker ute på Paris gator. Nationalförsamlingen kämpar ju för ett ”bättre Paris” men det är inte alla som håller med. T.ex. så bestämde de att staten skulle äga kyrkorna och klostren, det är inte prästerna så nöjda med. Vissa bönder står också på sin prästs sida. Jag tycker att åtminstone bönderna borde vara nöjda med det de har fått. Jag menar de kämpade ju för befrielse från skatter och avgifter (vilket de har fått) kan de inte nöja dig med det? De flesta gör det men inte alla.

Fördelen med att Leon är med i nationalförsamlingen är att jag får reda på saker som jag aldrig skulle fått reda på annars. Han får självklart inte tala om för någon vad de pratar om på mötena, men det gör han i alla fall. Nu har de bestämt att vi ska ha kvar kungen men han ska nästan inte få bestämma någonting alls. Det blir nog bra tror jag eftersom att han ändå inte gör något.

Något som jag känner väldigt stark för är våra kvinnliga rättigheter. Jag har just avslutat Olympe de Gouges bok Deklaration av kvinnans och medborgarinnans rättigheter- Så otroligt bra bok. Jag försöker också att följa hennes framgångar med att göra kvinnors, barns och slavarnas rättigheter lika många som männens. Leon säger att hon är mycket aktiv i just sådana frågor men också att herrarna i nationalförsamlingen inte riktigt tar det hon har att säga på allvar. Hon har lyckats genomföra ett förslag hittills -kvinnornas rätt till skilsmässa, men är det allt vi ska få? Jag menar några av de viktigaste frågorna (enligt mig) så som rösträtt och valbarhet, vår rätt till utbildning och ekonomisk myndighet lägger de ju som sagt inte så många tankar på. Varför gör de inte det? Varför har inte vi lika stor rätt som männen att tycka och bestämma? Bara tanken på att sådana saker ska bero på vilken ”ras” man är eller vilket kön man har är ju avskyvärt om du frågar mig! Man skulle nog kunna säga att jag är lite av en feminist men jag håller mina tankar inom mig själv, det är nog bäst. Vem skulle bry sig vad en fattig hemmafru har att säga?

Men på tal om ingenting, det går rykten om att kungen är på flykt, man letar nu efter honom och hans familj. Det sägs att han ska ha känt sig hotat så han flydde. Jag hoppas att detta inte är sant, jag menar vilken kung flyr sitt eget land när det är kris? Aja, vi får väll se hur det går med det.

Anne De Chardin

Kungens flykt

Efter Bastiljens anfall förändrades hela Frankrike. Revolution brast ut folk var fattiga och oroliga, de ville ha förändring. National församlingen blev Frankrikes riksdag. De ville ta bort adelns provolegier och hjälpa folket.

Men nu har rykten spridits om att kungen Ludvig XVI planerade en flykt och lämna Paris. De sände ut mig att stå vakt vid Varennes 23 mil från Paris, eftersom man misstänkte att han skulle rymma dit.

Efter tre dagar (1791)såg jag en vagn köra förbi med två människor förklädda till fattiga trashankar. Men hur kan två fattiga människor sitta i en så ädel vagn, det måste vara dem. Jag beordrade dem att stanna sen kallade jag fram tio soldater att omringa vagnen. Jag hade rätt, det var självaste Ludvig XVl och hans fru Marie Antoinette. Han vrålade ”HUR VÅGAR NI BEHANDLA MIG SÅHÄR!”.

Kungen fördes tillbaka till Paris. Männen på Frankrikes gator hyllade mig, de såg mig som en hjälte efter att ha fått fast kungen inte långt från Vernnes.

Andra inlägget

5 oktober 1789

Jag sitter med en sidennäsduk i handen, den är mycket skickligt gjort och i äkta siden dessutom. Den är vackert himmelsblå men det är knappast himlen jag tänker på när jag ser detta triumftecken.

Det började som en vanlig dag i kaoset, jag var på väg till min väninna Julie för att växla några förargade ord om Frankrike och den österrikiska kärringen Marie Antoinette. Mina planer avleddes dock helt när en främmande kvinna grep tag i min arm och skrek ”Kom och protestera!”.

I min förvirring blev jag livrädd tills jag vände mig om och såg hundratals beväpnade kvinnor, jag kunde inte bli mer exhalterad! Hundratals, kanske tusentals kvinnor som äntligen protesterar. Vi tågade genom staden och vrålade ut vår missnöjdhet. Jag listade kvickt ut att det var Versailles som stod på kartan. Det skulle bli en lång vandring, men det fanns inte en chans att någon av dessa kvinnor skulle stanna.

Under vägen tvingade vi andra kvinnor  – och även män att ansluta till vårt vredeståg. Skaran växte och när vi nådde det pampiga slottet var ilskan på topp! Vi skrek, vrålade och protesterade tills halsarna värkte.

Timtal senare invaderas Versailles, slottet stormades och ingen kunde stoppa oss. Tills kungen själv gav upp och öppnade livsmedelsförråden. Då lugnade sig skaran. Vi hade vunnit. Men i all min hast knyckte jag den blå sidennäsduken som någon tappat på golvet. Och i all hast såg jag inte broderiet på baksidan, initialerna ”M.A”

Versailles juli 1789

Franska landsbygden juli 1789

Förra månaden utnämnde sig tredje ståndets ledamöter sig att vara Nationalförsamlingen. Efter det började både ledamöter från första ståndet och ungefär hälften av andra ståndet stötta oss från tredje ståndets krav. Kan det vara våra kära författare Voltaire och Rousseau som ändrat tankarna på dem. Församlingen svor en ed att inte ge upp fören vårt land fått en ny styrelse, och konstigt nog gav vår kung efter, fast med mycket tveksamhet. Nu borde det ju vara frid och fröjd bland oss arbetare men oron fortsätter, många börjar tro att kungen och adeln bara gett efter för att vänta på rätt tillfälle att slå tillbaka mot Nationalförsamlingen.

Nu har det även blivit uppror här ute på landet, nyheten om Bastiljens fall spreds snabbt ut på landsbygden och vi bönder började ta efter parisarna. Slott och herrgårdar bränds och adelsmän och grevar dödas eller jagas bort. Greve Gaultier flydde för två dygn sedan med sin familj, det var nog lika bra för jag är ändå inte den personen som kan döda en människa.

Idag brände vi som jobbat åt Gaultier alla skattelängder och kontrakt som tvingat oss betala skatt till greven. Jublet här ute på landet börjar stiga och en ny gnistra bland oss jordbrukare har tänds.

Sebastian Lévesque

Brev två

Dagbok från 1789 av Louis Vimont.

26 juli 1789.

Revolutionen fortsätter men jag har egna bekymmer med att sköta slakteriet. Skattmasen kommer allt mindre för att han angrips hela tiden av fattigt gatufolk som vill ha hans inbetalda skattpengar, det kan hända att mina lärlingar snor lite av hans pengar då och då men jag tar allt som dem snor. Nu har jag två sparbössor och ekonomin börjar bli stabil. Men mina bekymmer är inte borta för det, jag måste gömma mina pengar för att inte mina lärlingar ska komma och sno sig en slant som de kan spendera på vin. Ibland måste jag spöa dem så att dem inte stjäl och de blir olydiga.

27 juli 1789

Mer problem med slakteriet, mina lärlingar börjar få problem med att dricka vin och de sköter sitt jobb allt sämre. Jag själv dödade en adelsman, eller han dödade sig själv på sätt och vis. Han försökte fly från Paris till Versailles. Han försökte fly från ilsket gatufolk och sökte skydd inne hos mig. Han försökte slita åt sig en köttyxa från hyllan men ramlade från pallen han stod på och fick den rakt i bröstet. Jag gömde hans lik i svinstian och lät grisarna äta honom. Pengarna behöll jag själv.

28 juli 1789

Idag var jag och mina drängar iväg till ett slakteri precis utanför Paris och köpte en fin tjur och två kor som skulle kunna göra mig bra mycket rikare en vad jag är nu. Jag köpte djuren av slaktaren Florent Anelka. En stor och tjock karl som sålde kött åt präster och adelsmän, men trots att hans slakteri var väldigt galant tillhörde han ändå tredje ståndet. Senare på dagen bad jag snickaren Didier att bygga ut ladugården åt mig, och det gjorde han. Jag har fortfarande gott om pengar men mina nya fina djur lär jag vinna mycket mer på.

29 juli 1789

Idag strömmade ilskna revolutionärer förbi slakteriet på väg utifrån Paris på väg mot landsbygden för att hjälpa bönder i kamp mot adelsmän. Först flydde förnäma människor och adelsmän från Paris för att få skydd hos adelsmän ute på landsbygden. En av de livrädda adelsmännen trodde att min ladugård var ett stall och bröt sig in i hopp om att hitta en häst. Men adelsmannen hade så fel och släppte ut min nya tjur och den sprang ut och orsakade en stor skada på ladugården och en mindre skada på slakteriet. Som tur var lyckades den dö innan något hemskt hände.

22 Januari 1793

Just nu sitter jag i mitt fruktstånd det går sådär, någon timme kanske jag säljer fantastiskt bra och en annan timme ingenting. Men det är hemskt att se hur landet har förändrats på så kort tid. Jag önskar att landet var som det var för ungefär 10 sommrar sedan, men icke. Nu måste man leva i hel hemlighet och jag har inte tid att vara polis, för om jag blir upptäckt så kommer jag att bli avrättad.

Nu har kungen, och många arbetskamrater mött giljotinen. Jag tror jag fällde en tår när vår chef avrättades men jag har inte tid att gråta för att nu måste jag komma på ett sätt att ta mig över till Nationalförsamlingens sida. Men Fouché han klarade sig undan allt inte vet jag hur men borta är han i alla fall.

14 Juli 1789

Bonjour!

Idag är dagen äntligen här. Dagen då planeringen är klar till det nya konditoriet. Vi har samlat ihop tillräckligt mycket pengar för att arbetare ska bygga det och att köpa allt vi behöver till det.

Något konstigt har hänt, Bastilljen har fallit, och jag såg det hända. Jag var på väg till polismästare Fouchés med bakelser, tårtor och biskvier för att det var fest på gång. När jag gick till polishuset såg jag stora folkmassor med folk som gick med vapen mot Bastilljen. Jag frågade en av de som jag passerade; ”Varför går ni med vapen mot Bastiljen?” Han svarade att det satt politiska fångar där. Jag visste att det var falskt men folket hade hjälp av militärer med kanoner som redan sköt på murarna så det skulle inte tjäna mycket till att säga något. Även om jag hade berättat för alla i hela Paris skulle nästan ingen tro på mig att det nästan inte är några fångar där.

Jag blev rädd och jag hoppades att min lillebror inte var med i folksamlingen men tyvärr var han nog det för han har klagat på de som har makten länge och han är inte hemma. Han skulle inte kunna undvika att upptäcka att Bastiljen stormas nu. Jag kunde inte säga att jag hade blivit insmugglad flera gånger för det är olagligt.

Jag fortsatte att gå så att min beställning inte skulle bli sen. När jag kom fram till polishuset så var det nästan ingen där. Jag tyckte att det var konstigt för det är alltid mycket folk där. Det som de är där för är att det är många som anmäler varandra, de anmäler varandra för olika saker nu, som stöld av bröd och liknande.  Den här dagen var det bara fem personer där, tre poliser, en falskmyntare och en alkoholist. Jag tror att det är folkmassorna som stormar Bastiljen som är orsaken till att poliserna inte är vid polishuset.

29/1 -93
Kungen har avrättats. En seger för alla revolutionärer, en seger för mig. Jag har längtat efter den här dagen länge nu, kungen är död. Men av vilka orsaker avrättades han? Landsförräderi har man sagt, men jag har kontakter högre upp än så och de påstår att de breven som man hittade inte kunde kopplas till någon sorts förrräderi, utan bara det faktum att kungen fruktade för sitt liv.

Skulle detta kunna hända mig? Är jag en förrädare för att jag ljög och sade att jag var en man? Hade de nu rätt att avrätta mig, en kvinna med idéer?

Jag har börjat frukta för mitt liv. Jag tvivlar på att folket skulle ropa att jag borde avrättas om de fick reda på det, utan det är mina kamrater i nationalförsamlingen jag fruktar. Vad skulle de göra om de fick reda på att en kvinna hade infiltrerat deras lilla församling som endast var menad för män?

Jag måste vara mycket försiktigare framöver.