Har du någonsin velat ge upp? På riktigt?

Jag är fortfarande en pusselbit i organisationen. Jag tänker inte förlora hoppet, aldrig glömma hur det känns att ha något att leva för. Men det går inte väl. Trots att vi är många i organisationen är vi inte starka längre. Och på mötena är det som om vi satt avskilda med en mur mellan oss. Världen jag ser genom mina ögon är inte den möjlighetens plats jag såg för något som känns för en evighet sedan. Jag behöver en väg tillbaka.

Det gäller att älska tystnaden. Men det gör jag inte. Jag har ingen. Jag är ensam.

Min familj har börjat komma tillbaka. De knackar inte på min dörr, utan de finns i mina drömmar. Jag vet att jag kommer älska dem för evigt. Det är det som är problemet. Jag har bara mig själv att skylla. Jag trodde jag var stark, men jag hade fel. Ibland tror jag att de är dem enda i hela världen som jag faktiskt bryr mig om. Jag saknar att ha någon. Någon att älska. Och min familj är det närmaste jag kommit att känna… närhet.

Jag behöver svar. Jag behöver svar nu. Jag är fast mellan det jag kämpar för och dem jag älskar. Jag skulle lika gärna kunna vara någon annan stans. I en annan tid. Men så är det inte. Jag finns bara här. Nu. Och jag vill bara springa. Iväg. Långt. Bort.

Ibland känns det som om allt jag har glider iväg från mig. Men jag kommer inte att låta mig själv falla sönder.

Aldrig.

1 thought on “Har du någonsin velat ge upp? På riktigt?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s