Acceptans

Jag stod där i min söndertrasade klädnad, gryningen skulle snart inta och åkrarna låg ännu öde. Exakt fem år hade tagit sin plats i historien sedan min systers död. Jag kunde fortfarande höra henne tala till mig ibland, men aldrig mer skulle jag svara henne med min forna blindhet. Hon hade lämnat denna plats och det hade jag accepterat. Men hennes död skulle aldrig hindra mig från att älska henne som den syster hon en gång var. Som den syster som för mig fortfarande bar existens – om inte annat än i mina minnen.

Tre år, nio månader och tolv dagar hade framskridit sedan min mor dog i sorg efter min systers död och min brors frånvaro. Jag hade inte känt någon sorg. Endast ilska. Ilska för att hon hade övergivit mig.

För två år sedan miste min far sitt stolta huvud i giljotinen. Jag hade sett det hela ske och minnena fanns kvar, lika levande och plågande som då det hela skedde. Hans huvud som skiljdes från kroppen då giljotinens diagonala blad träffade strupen och blodet sipprade i skoningslösa rännilar. Hans tomma blick som tycktes stadigt fäst på mig då en man höll upp hans huvud inför de vittnande. Inte heller då hade jag känt annat än ilska.

Fast ilska vore milt uttryckt. Vrede, ursinne, passade bättre. Vrede för att de som betytt mest för mig hade lämnat mig för att följa döden åt, vrede för att min bror inte hade räddat dem, vrede för att åskådarna vid halshuggningen hade skrikit triumferande. Ett obehärskat, digert ursinne som stormade inombords mot världen som jag inte hade lyckats förändra. Och allt handlade egentligen om just det. Vad jag inte hade lyckats förändra. Vreden mot mig själv.

Men det var då, för snart sex år sedan. Nu vågar jag äntligen vidröra den sorg jag så länge förskjutit i fruktan för vad den bringade. En tunn, våt hinna lägger sig över mina ögon som tonas röda. En tår frigör sig från hinnan och tar sig sakta nedför mitt ansikte, tvingas göra en omväg då den ska över ärret som löper diagonalt från min högra kind – ett minne från branden som jag alltid skulle bära med mig. Tåren följer sedan gropen nedanför ärret som bäcken i sin fåra. Då flera tårar ansluter sig inser jag att vad sorgen faktiskt bär med sig är lättnad och förhoppningar. Lättnad över att jag inte behöver gömma mig mer, över att kunna börja om på nytt även om det innebär en entré till enkelhetens vardag – något som varit omöjligt att ens föreställa sig i den gångna tiden. Förhoppningar över att i framtiden vara kapabel till att göra skillnad. Jag har ännu många obesvarade frågor, vissa av dem sådana som varken jag eller någon annan aldrig riktigt kommer att kunna besvara helt. Det ligger faktiskt en slags känsla av trygghet i att veta det.

Oberoende kommer jag inte heller att bli. En omöjlig och barnslig tanke från mina år som barn, när vi i själva verket påverkas hela tiden och det inte enbart till det sämre. Utvecklas gör man ju inte utan att ha blivit influerad. Vad det gäller revolutionen ser jag att det fört med sig både ont och gott i händelseförloppet. Eller kanske ingetdera. Det spelar faktiskt ingen roll hur man vänder och vrider på det så länge man har självinsikt. Men en sak är säker. Som så många andra gånger gick det för långt. De radikalaste revolutionärerna hade fått allt de ville ha och hade på så sätt allt att förlora. Fruktan för att mista det man vunnit slog tillbaka mot folket och resulterade i alla dessa omänskliga avrättningar av personer med alla möjliga sociala bakgrunder, fattiga som rika. Det är oförlåtligt, men vi måste gå vidare.

Jag har funnit min ståndpunkt. Ett perspektiv som jag trivs med att se världen ifrån, och som förhoppningsvis kommer att vidga sig för nya vyer i framtiden. För jag har bestämt mig. ”Skräckväldet” är förvisso över men än finns mycket kvar att kämpa för. Var är till exempel kvinnans rösträtt?

Jag finner lika mycket skönhet som min bror i denna avskilda plats, men friden har ännu inte nått mitt hjärta. Den får jag aldrig, så länge känslan av att ha något kvar att uträtta på annat håll gäckar. Jag kan göra skillnad och det ska jag.

Så var det dags. Den grandiosa soluppgången färgade molnen röda underifrån och åkrarna beslöjades med ett rosaaktigt sken. Fåglarna introducerade morgonen med en fager sång vars toner lösgjorde sig från trädens grenverk och nådde henne med välbehag. Flickan vandrade med ett lugn som talade för att hon äntligen hade accepterat det förflutna och var redo för det framtida upp till den lilla gården med det mörka håret slängandes efter sig. En annan flicka, så lik föregående att de skulle kunna vara systrar, höll sig respektfullt i bakgrunden.

1 thought on “Acceptans

  1. När du ändå sitter där på gården och tänker som en modern människa så kan du passa på och läsa Voltaires Candide. Jag tror att du kommer att tycka om den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s