Varför är jag kvar här? Varför har de inte avrättat mig? Franciska är borta och Marianne har blivit sjuk. Jag är feg för jag vill lämna den här staden, det här landet och mitt liv. Jag orkar inte mer. Paris är inte längre den staden som den brukade vara. Folk verkar tro att de är något de inte är. Kungen är död, och jag orkar inte mer. Jag vet inte vad jag ska göra. Många av mina vänner har försvunnit. Jag vet inte var det är. Varför blev det så här?
Jag brukade få vandra runt i vår rosenträdgård i en vacker klänning och sedan ha en picknick med några väninnor i skuggan av ett träd. Helt utan att någon nämner att någon har dött, att bönderna är arga eller att folket gör uppror. Nu är jag nästan ensam kvar. Jag vägrar ge upp min roll i samhället. Varför gör gud såhär mot oss?
Marianne… Jag tänker inte stanna hos henne tills det är slut för henne. Jag ska själv avsluta mitt eget liv. Jag ska göra det då jag fortfarande kan stå min vackra salong. Då jag fortfarande kan veta att jag äger många vackra smycken och tekoppar. Då jag fortfarande vet att min syster är vid liv och att paris har några stolta dagar kvar innan djävulen tar vår stad. Då jag fortfarande är jag. Precis så stolt är jag, Panline Lally-Tolendale.
Revolutionsbloggen arkiv 
Kära Panlinne,
Jag vet att vi är olika, och att du aldrig skulle ödsla din tid på att lyssna till en röst som kommer från en människa vars stånd är läge än ditt, men du ska veta att du inte är den enda som frågar dig vad man ska ta sig till när man är för svag för att leva men för feg för att dö. Vi är alla fångar i detta förstörda land nu. Du, jag och alla andra. Det finns faktiskt ett vi. Glöm aldrig det.