14 Juli 1789

 

Kära dagbok 

Det har hänt något förskräckligt. Bastiljen och så väl min arbetsplats har fallit!

Det började för några veckor sedan. Jag märkte att det samlades ovanligt många människor runt borgen. Jag och de andra soldaterna (framförallt vår befälhavare) som vaktade borgen började självklart bli lite misstänksamma. Den 14 juli 1789  samlades det ovanligt många människor runt borgen. Jag såg att de hade vapen den här gången och vår befälhavare sa åt oss med en kall röst att ladda vapnen och göra oss beredda för krig.

Jag fick en kall känsla genom hela kroppen. Ville han verkligen att vi skulle mörda oskyldiga människor? Vrålen från folkmassan var öronbedövande. I och med att folkmassan rörde sig närmare så ökade skräcken hos mina mannar. Mina händer skakade och i min desperation höjde jag händerna och blottade mina tomma handflator. Jag ville inte bruka våld och detta skulle folkmassan veta. De resterande soldaterna hade dock andra tankar, de vägrade tygla stridslusten.

Vi var sisådär 80 äldre soldater (Jag är en av dem) och 30 schweiziska legoknektar. När den vrålande folkmassan närmade is borgen hörde jag hur kommendanten de Launay gav order att skjuta. Jag blev helt stilla av skräck. Jag visste att jag aldrig skulle kunna mörda oskyldiga människor. Så jag gjorde det enda som var rätt och gick över till de upproriskas sida. Jag blev förskräckt när jag såg hur många människor som dog, det låg döda människor överallt på gatan. Men efter några timmar så gav kommendanten plötsligt upp, han sa att om människor lät han och hans soldater gå fri så skulle de ge upp men när det öppnade portarna vissa några från folkmassan varför människor är världens farligaste art, de sprang nämligen mot kommendanten och högg huvudet av honom!

Jag blev genast förskräckt, varför inte bara låta dem gå fri? Är inte det som skiljer oss människor från djuren?