Bastiljen (14 juli, 1789)

Jag sitter här med en annan soldat som har ungefär samma uppväxt som mig. Hans bror dödades i kriget, hans mamma är inte närvarande och han har inget att förlora. Han heter Benjamin. Benjamin och jag kunde sitta och prata i timmar när vi vaktade fängelsets portar. Vi diskuterade om hur vi ville ha förändring på detta samhälle våra drömmar om allt vi har gått miste om. Denna natt blev våra drömmar uppfyllda. Vi hörde facklor och gnisslande vapen. Det var folkets skrik.

– SLÄPP FÅNGARNA!
– ANNARS KOMMER NI ATT DÖ!
Tre sorgsna människor rusade mot oss med spjut och facklor.
De sa om vi inte ger dem våra vapen och springer kommer vi att dödas men jag och Benjamin berättade att vi blev tvingade att stå vakt och att vi gör vad som helst för att rymma. Vi gick med folksamlingen. Vi visade dem vägen till fängelsehålan. Befälhavaren och vakterna fick syn på Benjamin. Folket som ansåg Benjamin som en hjälte som hade hjälpt dem anföll befälhavaren och soldaterna.

Ett blodbad bröt ut. Befälhavaren föll och hans soldater också. Men min enda vän Benjamin avrättades ändå, en av befälhavaren soldater lyckades rymma och berätta att Benjamins förått dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s