Imorgon skulle jag ha gift mig om det inte hade varit för att vårt gamla fiendeland Österrike sett sin chans nu när vårt land är så rörigt och attackerat oss. Här i Caen har vi inte påverkats så mycket av kriget men folk vill inte resa för långt i så här oroliga tider. Så Far sköt upp bröllopet, ett bröllop utan gäster är inte så mycket till bröllop.
Jag trodde verkligen att jag skulle ha kommit på ett sätt att slippa ifrån mitt giftermål med Jean vid det här laget. Men jag har försökt med allt. Jean har verkligen lyckats med att få Far att tycka om honom. Jag själv tycker att han är sliskig, falsk, ytlig fjant. Men som vanligt räknas inte min åsikt.
Du kanske tycker att jag beter mig hänsynslöst mot min fästman. Men faktum är att han är minst lika hänsynslös mot mig. Jag har då sett hur han tittar på bondflickorna som går förbi på gatorna. Och de tittar tillbaks, det vill jag lova.
Det går många rykten bland bönderna om hur otacksam jag är. Men det enda de vet är att jag inte vill gifta mig med någon som andra flickor skulle kasta sig i armarna på. Han är rik, äger en stor och extremt snobbig herrgård, hans far liksom han själv är respekterad i finare kretsar.
Inte vet de att jag är förälskad i en inte så respekterad fattigadel. Som dessutom är för revolutionen. Eller som åtminstone tycker att alla ska betala skatt. Om de visste det skulle de nog låta annorlunda.
Revolutionsbloggen arkiv 
Sannerligen, det är fruktansvärt att ingen av oss ens har kärleken som rättighet. Det finns ingen gräns, och det är rent ut sagt avskyvärt. Jag kan inte beskriva hur lycklig jag är över att det finns någon där ute, som inte ens tillhör samma samällsklass som jag, som förstår och upplever samma tagedi som jag varje dag. Kanke är vi inte så olika trots allt.
Henriette, det är som du säger, ett riktigt orättvist öde som har drabbat oss båda. Men jag kan på något sätt känner att jag nog aldrig kommer gifta mig med Jean. Det bara måste finnas en utväg för mig.
Jag hoppas verkligen att du känner likadant.