Meaux

20 juli 1789, Meaux

Som den uppmärksamme kan se skriver jag idag inte ifrån Courbevoie. Jag och Tristan har flyttat till vårt nya hem. Huset ska ha tillhört Tristans släkting på hans fars sida, en trevlig gammal man har jag hört, han dog för ett halvår sedan. Stackars gamle man, han levde ensam efter sin frus bortgång och eftersom han varken hade barn eller syskon vid liv gick huset till Tristans familj. Det var olyckligt för honom men desto bättre för oss, att ha en stor villa som väntar på en efter sitt bröllop är allt man kan önska sig.

Det är tre dagar sedan vi kom hit men jag har redan bjudits in på the hos de andra damerna i närliggande herrgårdar. De verkar gilla mig, jag hoppas bara att Tristan också är artig och inte lika stel som han är med mig. Det skulle vara synd och skam om vi lyckades få fiender efter bara en vecka.

På tal om Tristan så kan jag meddela att han inte har blivit mycket medgörligare. Jag kan för allt i världen inte förstå vad som är fel. Jag hade trott, eller snarare hoppats att han skulle bli mer öppen när vi väl hade gift oss. Men blyghet är onekligen inte fallet den här gången. Idag under middagen berättade jag om hur min dag varit och sade att Charlotte, min närmsta granne, hade talat om en revolution och hur folket i Paris hade attackerat en fästning som sagts var full av fångar. Hon hade skrattat och sagt att den inte alls vart full av folk, men det hade inte hindrat folkmassan från att döda alla soldater som vaktade den.

När jag frågade Tristan om han hade hört om detta och att jag tyckte det lät hemskt att så många vakter dödats sade han först ingenting, han bara böjde på huvudet i en knappt synbar nick. Då blev jag förnärmad och fortsatte med; ”men tänk om revolutionen kommer hit, eller till mina föräldrar. Jag hoppas att den stoppas innan den kommer så långt.” då var Tristan inte lika oberörd. Han började plötsligt tala om hur många kära vänner som hade mist livet och att om jag var så rädd för revolutionen kunde jag minsann flytta hem igen. Jag fattade ingenting, jag trodde inte hans familj hade vänner i Paris, än mindre fattiga upprormakare.

Men nu när jag tänker efter måste det såklart ha varit några som hjälpte soldaterna också. Det var nog dem han talade om. Själv måste jag medge att jag faktiskt tycker synd om revolutionärerna, de kan inte hjälpa att de är hungriga. Det känns fel att ta skatt av bönderna, men utan de pengarna skulle vi inte klara oss. Jag tror inte att Tristan har lärt sig något arbete, men han kan lästa och skriva så jag vill tro att vi kanske skulle klara av det ändå.

3 thoughts on “Meaux

  1. Som jordägande adelsman borde nog din man vara mer orad över revolutionen. Vad gör trltens bönder? Du skriver jättefint.

  2. Det var riktigt tråkigt att höra om hur stel Trisian är med dig. Ni är ju trots allt gifta. Men han kanske bara inte vet hur han ska uppföra sig mot dig. Det kanske blir bättre med tiden. För man kan nog inte vara gift med en människa i tio år och fortfarande bete sig som främlingar

  3. Jag hoppas återigen att du har rätt, Simone. Jag har nästan gett upp hoppet om ett lyckat äktenskap. Det beror i och för sig på hur man definierar lyckat, kanhända vi blir rika, men vi kommer aldrig att bli lyckliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s