Kära dagbok!
Du kan aldrig ana vad som hände idag. Mina tårar faller ner en efter en på mina kinder. Jag kommer aldrig glömma den här dagen. 14 juli, 1789.
Jag följde med min mor när hon skulle visa ett litet hus hon hittat, och jag fick med mig Jack också efter lite tjat och mutor… Vi hade gått en mycket lång väg, men sedan sade min mor att vi var framme. Jag blev inte imponerad av vart vi kommit. Vi var vid Bastiljen och det låg sopor på gatorna, folket trängdes och knuffades, och det kändes som ett moln av oro över borgen.
Men jag gav stället en chans och följde efter mor min in i det lilla huset hon var intresserad av. Det var faktiskt ganska gulligt. Det fanns två sovrum, ett litet kök, en toa och ett samlingsrum. När vi skulle vandra hem igen, gick jag mot dörren med ett leende på läpparna. Men när jag kom ut, skulle allt förändras.
Folket på gatorna hade blivit galna! Alla slogs och skrek. Jag stod utanför dörren med min familj och var mycket chockad. Det var min mor också, kanske mer än mig eftersom hon föll ner mot marken och slocknade. Jag greps av panik och försökte väcka henne. Jack stod fortfarande bara och kollade på den vansinniga folkmassan som stred mot varandra. Jag bad honom hjälpa mig men han var som hypnotiserad. Han började gå med i den arga strömmen av människor och slå allt som var i ens närhet. Jag kunde inte förstå vad som höll på att hända. Jag ville springa efter Jack och se till så att han inte skadade sig, men jag ville inte lämna min mor utan någon som såg till henne. Mina tankar i huvudet blev fler och större, tills allt blev svart.
Ursäkta men tårarna tar över nu… Berättar mer när jag hämtat mig lite…
Revolutionsbloggen arkiv 