Den viktigaste dagen Del två

Fortsättningen på del ett.

Sedan var det dags för själva vigseln och jag stod utanför kyrkan med min far och Tristans lillasyster Noelle, min tärna. Jag hörde hur musik började spelas, det var min signal, och jag började långsamt gå mot den stora porten med far i armkrok och hoppades stilla att detta inte skulle bli något att ångra. När porten öppnades såg jag Tristan stå där, uppklädd och med håret kammat prydligt åt sidan. Det var inte hans bästa look men bara tanken på att det var han och jag som skulle gifta oss var svår att greppa. För jag måste medge att även fast sofistikerat kanske inte var hans bästa prägel betydde det inte att han var totalt motbjudande.

Distraherad som jag var av mina tankar gjorde jag det som inte får hända under ett bröllop. Jag halkade till, inte ett platt fall men forfarande långt ifrån diskret. Jag hörde någon fnissa i främre raden, efteråt fick jag veta att Luc var den skydlige. Mina kinder blev genast blodröda och jag reste mig snabbt upp igen. När jag höjde blicken mot altaret igen såg jag till min förvåning hur ett leende lekte på Tristans läppar. Det fick mig ur balans igen och den här gången var det endast min fars starka arm som hindrade mig från att sluta som som den klumpigaste bruden i Frankrikes historia. Jag måste komma ihåg att tacka honom senare.

Till min lättnad skrattade inte Luc den här gången, den hotelse mor använt måste ha fungerat. Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig för vilket uttryck som än väntade i Tristans anskite. Jag möttes av ett nästan lekfullt leende, inte alls olikt det första han gav mig. Jag kommer ihåg hur jag fnös tyst för mig själv och tänkte att stenasikte inte hade varit det mest passande smeknamnet. Han kunde åtminstone vara allvarlig under sitt eget bröllop, jag bryr mig inte om hans brud faller, andra gången var till och med hans eget fel.

Som tur var såg han nog min anklagande blick och hans ansikte blev genast allvarligt så vigseln kunde fortsätta. När det var klart och vi lämnat kyrkan överöstes vi av lovord och gratulationer. Jag tackade artigt men mest av allt ville jag bara att allt skulle vara över. Jag har aldrig riktigt gillat stora -eller små för den delen- tillställelser. Men nu när när jag tänker på vad som väntar mig, en enkelresa iväg från mor och far och allt som jag håller kärt, ångrar jag mig lite. Jag och Tristan ska starta ett liv tillsammans. Hur var det tänkat att det skulle gå till, en sextonårig flicka som varken kan sy eller laga mat och en nittonårig man som har dragit på munnen som mest tre gånger åt sagda flicka. Hur ska detta gå, kan man inte låta bli att undra. Nåväl, jag antar att jag borde bege mig tillbaka till min nye make. Imorgon börjar mitt nya liv.

2 thoughts on “Den viktigaste dagen Del två

  1. Det måste vara jobbigt för dig att vara gift med en man som inte tar ert bröllop seriöst. Jag skulle inte stå ut. Jag hoppas verkligen, för din skull att han bättrar sig snart.
    Du kommer säkert klara av att ta hand om ett hushåll. Trots att du inte är så bra på det än. Det kommer antagligen vara svårt i början men kom ihåg att det är av sina misstag man lär sig.

  2. Jag hoppas du har rätt Simone, det är som en virvelvind har passerat genom mitt huvud och lämnat kaos efter sig. Jag vet att det är jobbigt med oseriösa män, men nu i efterhand är jag så glad över hans reaktion att jag inte bryr mig om det är negativt eller ej. En narr är bättre än en marmostaty, vilket han inte verkar ha förstått än!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s